Reader's Digest.se
  • OM OSS
  • ADRESSÄNDRING
  • PRENUMERERA

Träden talar ut

Människor går bort men träden lever vidare. Det finns så mycket som dessa tysta vittnen till människans historia skulle kunna berätta om de kunde tala. Därför ger vi här röst åt tre träd som upplevt speciella händelser. För första gången berättar de allt.
Av: Stanislas de Haldat
Foto:


Picture
Jag stod modell för Renoir
”Det var min vilda karaktär som väckte Auguste Renoirs intresse. Under mitt livfulla silverskimrande lövverk har jag en dansares kropp. Det var kung Frans I:s soldater som planterade mig i hörnet av Provence, då de kopplade av mellan striderna mot kejsar Karl V. Fem seklers vind och sol har gett mig min vilda och förvridna form, sinnebilden för allt som inte kuvats. Auguste lät inte området där jag står, egendomen Les Collettes, slumpas bort till en trädgårdsodlare som ville hugga ner träden för att plantera nejlikor. Han vägrade se oss skäras sönder till servettringar.

Den 28 juni 1907 räddade han mitt liv genom att förvärva dessa tre hektar mark bland kullarna ovanför Cagnes-sur-Mer. Vid det laget var han 66 år och gick redan som en gammal man. Hans söner bar honom till mig så att han
kunde sitta vid min fot med sitt staffli. Auguste brukade sjunga medan han målade, ofta samma sång: ’Min kära, då mörkret faller än en gång, hör vi det gyllene vetets sång …’. En dag hörde jag honom muttra om mig till sin konsthandlare Ambroise Vollard: ’Olivträd är så eländiga att måla’, sa han. ’Om du visste hur mycket besvär jag har haft med det här. Det har så många färger. Och de små löven har verkligen fått mig att svettas! En liten

vindpust och färgtonen förändras.’ Auguste klagade på mig, men vi var bröder. Hans fingrar, vanställda av reumatism, såg ut precis som mina grenar, förtorkade och knotiga. På duken avbildade han mig med samma pärlskimrande sensualitet som han gav sina nakna gestalter. Om du hälsar på mig i dag ska du se att jag inte har glömt ett enda ögonblick av min tid med Auguste Renoir, mannen som förvandlade ett träd till ett konstverk!”
Picture
Picture
Jag såg John Lennon dö…
”Jag är ett gatornas träd, av arten ginkgo biloba, som står på bostadsområdets asfalt likt en paparazzo. Dessutom växer jag i New York, vid kanten av Central Park, mitt emot fastigheten The Dakota där så många stjärnor har huserat. Judy Garland, Leonard Bernstein, Rudolf Nurejev, Lauren Bacall och naturligtvis John Lennon har alla bott i denna nygotiska byggnad. Jag minns dem allihop. Inte nog med att jag tillhör världens äldsta trädarter (270 miljoner år, bara ett ögonblick i tiden!) och har överlevt de flesta naturkatastrofer – jag har också rykte om mig att besitta egenskaper som befrämjar minnet. Och jag minns definitivt det som hände den 8 december 1980 som om det vore i går.

Sent på eftermiddagen såg jag en ung man som stod och väntade på John Lennon och Yoko Ono. John skrev sin autograf på ett skivalbum som mannen sträckte fram och satte sig sedan i bilen tillsammans med sin hustru. Men hans beundrare – Mark Chapman – gick inte därifrån. När John och Yoko kom tillbaka vid tio i elva på kvällen stod han gömd i valvgången vid entrén till huset. Han tog fram en revolver och avlossade fem skott. John Lennon kollapsade framför portvaktsrummet. Efteråt satte sig Mark Chapman helt enkelt ner på trottoaren för att vänta på polisen. När portvakten ropade: ’Vet du vad du har gjort?’ sa han bara: ’Ja, jag sköt just John
Lennon.’ Så iskallt lugn var han, mördaren. Nåväl, mig tar man inte kål på så lätt. Jag klarar städernas luftföroreningar – tillhör samma ginkgo-familj som det träd som grönskade i Hiroshima efter atombombsexplosionen. Jag kan leva i tusen år och kommer att få bevittna många fler nyhetshändelser innan min tid är ute ...”
Jag överlevde i Auschwitz…
”Som varje snickare vet att berätta är mitt trä hårt och kompakt. Jag är ett av dessa träd som bara med svårighet kan klyvas. Och jag har inte fallit sönder. Jag är en härdig polsk ek, som är van vid bistra vintrar. Mitt dystra öde är att jag växer vid ingången till en polsk militärförläggning. Efter den tyska invasionen i september 1939 trodde jag att förläggningen hade övergetts. Jag hade fel. Strax före soluppgången den 1 maj 1940 såg jag kommendant Rudolf Höss anlända omgiven av ss-vakter. I hans ansikte skymtade jag erövrarens självbelåtna leende, ett flin som fick saven att isa. Mindre än två månader senare passerade de första offren under mina grenar: 729 politiska fångar.

Än fler strömmade in, huvudsakligen judar, från Europas alla hörn. ’Juden!’ – jag hade aldrig hört det ordet förr. Och jag hade heller aldrig hört Johann Strauss musik. Varje morgon marscherade de starkaste och dugligaste fångarna iväg till arbetet förbi en orkester bestående av andra fångar, som
Picture
tvingades spela glättiga melodier. På kvällen kom de tillbaka utmattade, bärande på de döda från sitt arbetskommando, och marscherade in igen till tonerna av An der schönen blauen Donau. Min bark har blodstillande och läkande egenskaper, men vad hade det varit till för nytta? Under lång tid andades jag in den grå röken från krematorierna. Ända sedan dess har jag levt i jord fylld av aska från minst 1, 2 miljoner människor. Jag må vara en hårding, men jag är också det enda träd som någonsin velat fly sin väg. När jag slutligen fälls – använd då inte mitt virke till en kista. Jag fruktar att det är något jag redan är.”
Kundtjänst
E-post: kundtjanst@readersdigest.se
Telefon: 08-566 276 66
Öppettider: 09.30 – 15.00
Post: Reader's Digest, PO Box 7000,
202 26 Malmö
Redaktionen
E-post: red@readersdigest.se
Telefon: 040-666 0163


Annons- och bilagebeställning
E-post: annonse@detbeste.no
Telefon: +47 66 71 60 08
Powered by Create your own unique website with customizable templates.