Orkanens hjältar
När stadens fördämningar brast tog en orädd far och hans son kommandot och räddade 120 invånare.
Av: Derek Burnett Foto: Rush Jagoe
New Orleans ligger inte som många tror vid Mississippiflodens mynning. Floden fortsätter förbi staden och ringlar 16 mil genom skogsklädd sumpmark innan den till slut rinner ut i Mexikanska golfen. Mitt i detta myller av vikar och sjöar ligger den lilla staden Braithwaite. Den hör till Plaquemines församling och ligger på East Bank, en knappt tre mil lång och drygt tre kilometer bred landremsa på Mississippiflodens östra strand. På grund av stadens utsatta läge i våtmarkerna är den omgärdad av fördämningar, vilket innebär att Braithwaite i praktiken är ett jättelikt badkar. Om fördämningarna skulle brista hamnar staden under vatten. Och det var just vad som hände på kvällen den 28 augusti 2012.
Klockan 19.00 slog klass 1-orkanen Isaac till mot Louisiana och låg kvar över Plaquemines utan att försvagas. Vattenmassorna från den närliggande golfen pressades obönhörligt genom sumpmarkerna, svämmade över de östra fördämningarna och lämnade bostäder, bilar och gator under vatten. När orkanen Kat-rina slog till sju år tidigare hade delar av East Bank ställts under två meter djupt vatten. Den här gången blev katastrofen ännu värre: Isaac ställde merparten av East Bank under mellan 3,5 och 5,5 meter vatten på bara två timmar.Stormen drabbade området så snabbt och med sådan kraft att brandkårens och polisens räddningsutrustning slogs ut. Längs hela den tre mil långa landremsan utspelade sig dramatiska scener denna fruktansvärda natt. Människor i alla åldrar flydde undan vattnet upp på vindar och hustak eller klättrade upp i träd. Braithwaites och grannsamhällenas 2 000 invånare lämnades åt sitt öde eftersom kustbevakningen bedömde att väderläget inte tillät några räddningsinsatser.
Klockan 19.00 slog klass 1-orkanen Isaac till mot Louisiana och låg kvar över Plaquemines utan att försvagas. Vattenmassorna från den närliggande golfen pressades obönhörligt genom sumpmarkerna, svämmade över de östra fördämningarna och lämnade bostäder, bilar och gator under vatten. När orkanen Kat-rina slog till sju år tidigare hade delar av East Bank ställts under två meter djupt vatten. Den här gången blev katastrofen ännu värre: Isaac ställde merparten av East Bank under mellan 3,5 och 5,5 meter vatten på bara två timmar.Stormen drabbade området så snabbt och med sådan kraft att brandkårens och polisens räddningsutrustning slogs ut. Längs hela den tre mil långa landremsan utspelade sig dramatiska scener denna fruktansvärda natt. Människor i alla åldrar flydde undan vattnet upp på vindar och hustak eller klättrade upp i träd. Braithwaites och grannsamhällenas 2 000 invånare lämnades åt sitt öde eftersom kustbevakningen bedömde att väderläget inte tillät några räddningsinsatser.
Big Jesse och Little Jesse Shaffer tillsammans med de andra som hjälpte till.
Midnatt: ”Big” Jesse Shaffer och hans son ”Little” Jesse körde i ilfart den enda farbara vägen ut ur staden. Vägen var byggd ovanpå en jordvall och ledde till den angränsande församlingen Saint Bernard, som fortfarande var relativt förskonad från vattenmassorna. Den deltidspensionerade möbelsnickaren och yrkesfiskaren Big Jesse, 54, och Little Jesse, 25, som var sjuksköterska och volontär för räddningstjänsten, sällade sig nu till de hundratals invånare i Braithwaite som redan hade flytt. När de passerat församlingsgränsen körde ”Big” Jesse Shaffer och hans son ”Little” Jesse ner från den smala vägen och parkerade bilen där deras grannar redan hade satt sig i säkerhet. Big Jesse märkte att två av hans grannar saknades och kom ihåg att han hade sett deras bil stå kvar på garageuppfarten när han själv och Little Jesse gav sig av. Grannarna satt förmodligen fast i sitt hus. Av sin kompis, Lonnie Serpas, lånade Big Jesse en fem meter lång båt som låg förtöjd i närheten och gav sig iväg tillsammans med sin svåger, Lanny Lafrance, för att rädda grannarna.
02.00–03.00: Natasha Morgan, 32, och Domingo De Los Reyes, 33, hade bestämt sig för att vänta ut orkanen i sin bostad. Mitt i natten vaknade Natasha Morgan och rusade ner till bottenvåningen. Vatten forsade in genom ytterdörren. Hon skyndade sig upp igen och väckte Domingo De Los Reyes. När han kom ner upptäckte han att kylskåpet välts omkull av det midjehöga vattnet. I samma stund ringde det på Natasha Morgans mobiltelefon. Det var Big Jesse.
”Vi är på väg”, sa han.
I ljuset från en strålkastare navigerade Big Jesse och Lanny Lafrance varsamt genom den vinande stormen. Ingen hade någonsin upplevt något liknande väder. Vindbyar som drog fram i 130 kilometer i timmen piskade upp det djupa flodvattnet till två meter höga vågor som riskerade att välta båten. Det omgivande mörkret var en labyrint av farliga hinder: trädgrenar, elkablar, stolpar och hustak. Under vattnet lurade tusentals andra faror: dränkta lastbilar, gatuskyltar och drivande bråte. Med regnet smattrande mot ansiktet lyckades de båda männen styra båten in i Braithwaite.
När båten dök upp kröp Natasha Morgan och Domingo De Los Reyes ut genom ett litet takfönster.
”Tack, tack, tack”, sa Natasha Morgan gång på gång.
Vattenståndet var nu så högt att de från taket kunde kliva rätt ner i båten. Under tiden gjorde Little Jesse, som satt i sin lastbil för att skydda sig mot det extrema vädret, ett inlägg på sin Facebook-sida: ”Vi har en båt. Sms:a till mig, namn och adresser.”
Det dröjde bara några minuter innan det började strömma in meddelanden: ”223 Oak. Man, flickvän och nyfödd bäbis!”
”410 Oak.”
”7965 Highway 39. Inget livstecken sedan han gick upp på vinden.”
Little Jesse läste upp de illavarslande sms:en när hans pappa kom tillbaka med Natasha Morgan och Domingo De Los Reyes.
”Fem personer med en bäbis strandsatta på taket på baksidan”, ropade Little Jesse under tiden han läste på telefonens skärm.
Hans pappa och Lanny Lafrance gav sig återigen ut i de virvlande kaskaderna. En kort stund senare kom de tillbaka med en hel familj. En skakad ung mamma, Laurielle Authement, steg ur båten och upp på fördämningen. I famnen hade hon sin fyra månader gamla bäbis.
I Braithwaite upplevde Martin Johnson Jr och Everett Cook sitt livs värsta stund. De två kommunalarbetarna hade skött en pumpstation till klockan två på morgonen när vattnet började rinna över fördämningen mot träsket. Martin Johnson hoppade in i sin lastbil och Everett Cook följde efter i sin bil, men de båda männen hindrades av de stigande vattenmassorna. Den enda bit mark som inte var översvämmad var fördämningens krön. De gjorde ett försök att köra uppför sluttningen. När hjulen började slira i leran hoppade de ut från sina bilar, tog ett reservhjul som de kunde använda som livflotte och bar upp det till fördämningens högsta punkt. Martin Johnson ringde deras chef och bad om hjälp. Han och Everett Cook väntade och klamrade sig fast på varsin sida av däcket i det piskande hällregnet. De såg hur vattnet steg över fordonen och strax nådde det dem upp till låren. Ett steg åt något håll och de skulle dras med av vattenmassorna, vilket vore ödesdigert för båda men speciellt för Everett Cook som inte kunde simma. I samma ögonblick kände Everett Cook något som slingrade sig mot kroppen.
”Martin, en orm!”
Martin Johnson lyste med lampan i vattnet. Runt Everett Cooks vänstra ben ringlade sig en kungssnok. Martin Johnson tog tag
i den och kastade den så långt han bara kunde. En minut senare ringde Martin Johnsons telefon. Det var hans chef.
”Jag gör allt jag kan, Martin”, betygade han.
”Det är inte ditt fel”, sa Martin Johnson. ”Du vet vad du ska säga till mina barn.”
05.30: Lonnie Serpas, som hade lånat ut sin båt till Big Jesse, hade radiokontakt med kommunens räddningscentral och fick veta att de båda kommunalarbetarna var i knipa. När Big Jesse och Lanny Lafrance kom tillbaka med familjen Authement skickade Lonnie Serpas ut dem igen för att hämta Martin Johnson och Everett Cook.
06.00: Efter att ha balanserat på fördämningen i hällregnet i fyra timmar fick Martin Johnson och Everett Cook till sin glädje se ljuset från en båt som närmade sig. Big Jesse gled över de dränkta lastbilarna och drog ombord de utmattade männen. Martin Johnson uppbådade sina sista krafter, tittade Big Jesse i ögonen och viskade ett svagt tack.
06.30: Stormen hade ännu inte bedarrat och skyfallet bara fortsatte. Men med dagsljuset kom förstärkning i form av far och son Shaffers vänner Keith Billiot, (ledig) narkotikapolis, Jimmy Kamm, assisterande brandchef, och Tracy Arcement, ägare till en båtuthyrningsfirma. Keith Billiot och Lanny Lafrance tog en båt som hade sköljts upp mot fördämningen med nyckeln kvar i tändningslåset. Jimmy Kamm hade en egen båt som Little Jesse hoppade ner i. Big Jesse använde fortfarande Lonnie Serpas båt, men nu hade han Tracy Arcement till sin hjälp. Märkliga scener mötte livräddarna: hästar som trampade vatten, omkullvälta järnvägsvagnar, boskap på tredje våningen av ett hus, bostäder som slitits loss från grunden
och glidit ut på gatan och ett tak där två hjortar, ett vildsvin och en man tillsammans väntade på att bli räddade. På sitt första uppdrag räddade Little Jesse och Jimmy Kamm en familj bestående av fem personer som hade flytt upp på taket till sin husvagn. Vattnet var bara några decimeter från att dränka dem. Det var ett mysterium hur föräldrarna hade fått upp sina tre småbarn – alla med blöjor – på taket, tillsammans med familjens hund.
Arbetet fortsatte oavbrutet hela dagen. En familj här, en grupp på tio personer där. Genom att slå sönder en ventilationsfläkt med en brandyxa räddade Jimmy Kamm och Little Jesse en 70-årig man som blivit fast på sin vind. Big Jesse och Tracy Arcement räddade tio gästarbetare som flöt omkring i kanoter inuti ett metallförråd. Det var bara drygt en halvmeter luft mellan dem och taket. Keith Billiot och Lanny Lafrance fick ut en familj från en vind med hjälp av en motorsåg och räddade dessutom en kvinna i 80-årsåldern samt några kaniner och höns.
19.30: Vid solnedgången den 29 augusti hade alla som svävat i fara förts i säkerhet. Två personer hade dött på East Bank. Antagligen hade de drunknat i sömnen, men i övrigt hade Big Jesse och Little Jesse och deras vänner hittat alla nödställda längs den tre mil långa landremsan och räddat livet på 120 personer och ett dussintals djur, bland annat en papegoja i en bur. Orkanen Isaac förstörde varenda byggnad längs den berörda sträckan av East Bank, däribland 500 bostäder och företag. Många som i likhet med familjen Shaffer även hade mist sitt hem i stormen Katrina sju år tidigare valde nu att flytta från Plaquemines. Men den sociala sammanhållningen förblev stark. Grannområdena skänkte vatten, mat och kläder, och Little Jesse och hans vänner delade ut förnödenheterna till alla som kunde visa att de var skrivna i Plaquemine.
Big Jesse fortsatte också att stödja sina grannar. Dagarna närmast efter stormen väntade han varje morgon med en båt vid fördämningen redo att skjutsa Braithwaitebor till sina bostäder så att de kunde hämta sina tillhörigheter.
”Du skulle bli förvånad om du visste hur angelägna människor är att rädda minsta lilla struntsak”, säger han.
Varje dag i två veckor skjutsade han dem som förlorat sina hem, tills huden i hans ansikte och på läpparna fjällade av den starka Mississippi-
solen. När han gick och lade sig på kvällen hemsöktes han av de skräckslagna blickarna från dem han hade undsatt.
”Jag räddade 60 personer och vartenda ansikte, varenda skräckfylld blick, har etsat sig fast”, säger han med gråten i halsen.
Men alla hans mardrömmar slutade på samma sätt – de slutade med liv.
”Alla var så glada”, säger Big Jesse. ”Alla var så otroligt glada att se mig.”
02.00–03.00: Natasha Morgan, 32, och Domingo De Los Reyes, 33, hade bestämt sig för att vänta ut orkanen i sin bostad. Mitt i natten vaknade Natasha Morgan och rusade ner till bottenvåningen. Vatten forsade in genom ytterdörren. Hon skyndade sig upp igen och väckte Domingo De Los Reyes. När han kom ner upptäckte han att kylskåpet välts omkull av det midjehöga vattnet. I samma stund ringde det på Natasha Morgans mobiltelefon. Det var Big Jesse.
”Vi är på väg”, sa han.
I ljuset från en strålkastare navigerade Big Jesse och Lanny Lafrance varsamt genom den vinande stormen. Ingen hade någonsin upplevt något liknande väder. Vindbyar som drog fram i 130 kilometer i timmen piskade upp det djupa flodvattnet till två meter höga vågor som riskerade att välta båten. Det omgivande mörkret var en labyrint av farliga hinder: trädgrenar, elkablar, stolpar och hustak. Under vattnet lurade tusentals andra faror: dränkta lastbilar, gatuskyltar och drivande bråte. Med regnet smattrande mot ansiktet lyckades de båda männen styra båten in i Braithwaite.
När båten dök upp kröp Natasha Morgan och Domingo De Los Reyes ut genom ett litet takfönster.
”Tack, tack, tack”, sa Natasha Morgan gång på gång.
Vattenståndet var nu så högt att de från taket kunde kliva rätt ner i båten. Under tiden gjorde Little Jesse, som satt i sin lastbil för att skydda sig mot det extrema vädret, ett inlägg på sin Facebook-sida: ”Vi har en båt. Sms:a till mig, namn och adresser.”
Det dröjde bara några minuter innan det började strömma in meddelanden: ”223 Oak. Man, flickvän och nyfödd bäbis!”
”410 Oak.”
”7965 Highway 39. Inget livstecken sedan han gick upp på vinden.”
Little Jesse läste upp de illavarslande sms:en när hans pappa kom tillbaka med Natasha Morgan och Domingo De Los Reyes.
”Fem personer med en bäbis strandsatta på taket på baksidan”, ropade Little Jesse under tiden han läste på telefonens skärm.
Hans pappa och Lanny Lafrance gav sig återigen ut i de virvlande kaskaderna. En kort stund senare kom de tillbaka med en hel familj. En skakad ung mamma, Laurielle Authement, steg ur båten och upp på fördämningen. I famnen hade hon sin fyra månader gamla bäbis.
I Braithwaite upplevde Martin Johnson Jr och Everett Cook sitt livs värsta stund. De två kommunalarbetarna hade skött en pumpstation till klockan två på morgonen när vattnet började rinna över fördämningen mot träsket. Martin Johnson hoppade in i sin lastbil och Everett Cook följde efter i sin bil, men de båda männen hindrades av de stigande vattenmassorna. Den enda bit mark som inte var översvämmad var fördämningens krön. De gjorde ett försök att köra uppför sluttningen. När hjulen började slira i leran hoppade de ut från sina bilar, tog ett reservhjul som de kunde använda som livflotte och bar upp det till fördämningens högsta punkt. Martin Johnson ringde deras chef och bad om hjälp. Han och Everett Cook väntade och klamrade sig fast på varsin sida av däcket i det piskande hällregnet. De såg hur vattnet steg över fordonen och strax nådde det dem upp till låren. Ett steg åt något håll och de skulle dras med av vattenmassorna, vilket vore ödesdigert för båda men speciellt för Everett Cook som inte kunde simma. I samma ögonblick kände Everett Cook något som slingrade sig mot kroppen.
”Martin, en orm!”
Martin Johnson lyste med lampan i vattnet. Runt Everett Cooks vänstra ben ringlade sig en kungssnok. Martin Johnson tog tag
i den och kastade den så långt han bara kunde. En minut senare ringde Martin Johnsons telefon. Det var hans chef.
”Jag gör allt jag kan, Martin”, betygade han.
”Det är inte ditt fel”, sa Martin Johnson. ”Du vet vad du ska säga till mina barn.”
05.30: Lonnie Serpas, som hade lånat ut sin båt till Big Jesse, hade radiokontakt med kommunens räddningscentral och fick veta att de båda kommunalarbetarna var i knipa. När Big Jesse och Lanny Lafrance kom tillbaka med familjen Authement skickade Lonnie Serpas ut dem igen för att hämta Martin Johnson och Everett Cook.
06.00: Efter att ha balanserat på fördämningen i hällregnet i fyra timmar fick Martin Johnson och Everett Cook till sin glädje se ljuset från en båt som närmade sig. Big Jesse gled över de dränkta lastbilarna och drog ombord de utmattade männen. Martin Johnson uppbådade sina sista krafter, tittade Big Jesse i ögonen och viskade ett svagt tack.
06.30: Stormen hade ännu inte bedarrat och skyfallet bara fortsatte. Men med dagsljuset kom förstärkning i form av far och son Shaffers vänner Keith Billiot, (ledig) narkotikapolis, Jimmy Kamm, assisterande brandchef, och Tracy Arcement, ägare till en båtuthyrningsfirma. Keith Billiot och Lanny Lafrance tog en båt som hade sköljts upp mot fördämningen med nyckeln kvar i tändningslåset. Jimmy Kamm hade en egen båt som Little Jesse hoppade ner i. Big Jesse använde fortfarande Lonnie Serpas båt, men nu hade han Tracy Arcement till sin hjälp. Märkliga scener mötte livräddarna: hästar som trampade vatten, omkullvälta järnvägsvagnar, boskap på tredje våningen av ett hus, bostäder som slitits loss från grunden
och glidit ut på gatan och ett tak där två hjortar, ett vildsvin och en man tillsammans väntade på att bli räddade. På sitt första uppdrag räddade Little Jesse och Jimmy Kamm en familj bestående av fem personer som hade flytt upp på taket till sin husvagn. Vattnet var bara några decimeter från att dränka dem. Det var ett mysterium hur föräldrarna hade fått upp sina tre småbarn – alla med blöjor – på taket, tillsammans med familjens hund.
Arbetet fortsatte oavbrutet hela dagen. En familj här, en grupp på tio personer där. Genom att slå sönder en ventilationsfläkt med en brandyxa räddade Jimmy Kamm och Little Jesse en 70-årig man som blivit fast på sin vind. Big Jesse och Tracy Arcement räddade tio gästarbetare som flöt omkring i kanoter inuti ett metallförråd. Det var bara drygt en halvmeter luft mellan dem och taket. Keith Billiot och Lanny Lafrance fick ut en familj från en vind med hjälp av en motorsåg och räddade dessutom en kvinna i 80-årsåldern samt några kaniner och höns.
19.30: Vid solnedgången den 29 augusti hade alla som svävat i fara förts i säkerhet. Två personer hade dött på East Bank. Antagligen hade de drunknat i sömnen, men i övrigt hade Big Jesse och Little Jesse och deras vänner hittat alla nödställda längs den tre mil långa landremsan och räddat livet på 120 personer och ett dussintals djur, bland annat en papegoja i en bur. Orkanen Isaac förstörde varenda byggnad längs den berörda sträckan av East Bank, däribland 500 bostäder och företag. Många som i likhet med familjen Shaffer även hade mist sitt hem i stormen Katrina sju år tidigare valde nu att flytta från Plaquemines. Men den sociala sammanhållningen förblev stark. Grannområdena skänkte vatten, mat och kläder, och Little Jesse och hans vänner delade ut förnödenheterna till alla som kunde visa att de var skrivna i Plaquemine.
Big Jesse fortsatte också att stödja sina grannar. Dagarna närmast efter stormen väntade han varje morgon med en båt vid fördämningen redo att skjutsa Braithwaitebor till sina bostäder så att de kunde hämta sina tillhörigheter.
”Du skulle bli förvånad om du visste hur angelägna människor är att rädda minsta lilla struntsak”, säger han.
Varje dag i två veckor skjutsade han dem som förlorat sina hem, tills huden i hans ansikte och på läpparna fjällade av den starka Mississippi-
solen. När han gick och lade sig på kvällen hemsöktes han av de skräckslagna blickarna från dem han hade undsatt.
”Jag räddade 60 personer och vartenda ansikte, varenda skräckfylld blick, har etsat sig fast”, säger han med gråten i halsen.
Men alla hans mardrömmar slutade på samma sätt – de slutade med liv.
”Alla var så glada”, säger Big Jesse. ”Alla var så otroligt glada att se mig.”
