Orädd rebell
Hennes kamp står mot Vitrysslands president, Europas siste diktator. Vapnet är en polsk tv-kanal baserad i Warsawa. Reader's Digest har utsett Agnieszka Romaszewska till Årets europé 2013.
Av: Roger Boyes
Foto: Miquel Gonzalez
”Tysta nu!” säger Agnieszka Romaszewska med en spänd teaterviskning.
Klockan i kontrollrummet på tvstationen i Warszawa är nästan 19.00. Då blir det tyst och studiomannen avslutar nedräkningen: ”Tre... två... ett... Börja!”
Agnieszka Romaszewska andas ut och verkar slappna av.
”Nu får du strax höra sanningen”, säger hon till mig.
Vad som följer är kvällens nyhetssändning, som inte är avsedd för Polen utan för grannlandet Vitryssland – en polisstat med knappt tio miljoner invånare som är nästan helt avskurna från resten av Europa. Huvudnyheten är det 15 dagar långa fängelsestraff som en ung vitrysk oliktänkande dömts till för att ha gjort narr av Leninstatyn i huvudstaden Minsk. Stationen Belsat tv sänder varje dag tio timmar nyheter, talkshows och dokumentärer från världen utanför in i vanliga vitryssars vardagsrum. Budskapet som presenteras för tittarna är enkelt – att världen inte kretsar kring deras ledare, Aleksandr Lukasjenko.
Polskfödda Agnieszka Romaszewska är 51 år och ser ganska spröd ut. Hon bär några få smycken, ett långt halsband och en klocka som skaver kring hennes smala handled. Mobilen är ständigt till hands, hon sneglar på den varje gång den surrar och vibrerar. Som journalist hyser hon fortfarande stor respekt för deadlines och hon känner hur mejlen rycker uppfordrande i henne. Sekreterare står rastlöst och väntar på beslut. Men om Agnieszka Romaszewska ger ett sprött intryck är det missvisande. Hennes personliga erfarenheter från ett kommunistiskt interneringsläger, hennes utvisning från Vitryssland och en lång släkthistoria av uppror har gett henne den styrka och uthållighet som krävs för att kämpa mot en man vars regim USA:s tidigare utrikesminister Condoleezza Rice beskrev som ”den sista återstående verkliga diktaturen i hjärtat av Europa”. Vitryssland är en kustlös nation som gränsar till Polen, Litauen, Lettland, Ryssland och Ukraina. Aleksandr Lukasjenko har styrt landet med järnhand i över 18 år, fängslat sina opponenter och slagit ner varje försök att starta eller upprätthålla en fri press.
Under de senaste fem åren har Agnieszka Romaszewska, som sitter i Belsat tv:s styrelse, urholkat president Aleksandr Lukasjenkos auktoritet allt mer och låtit den vitryska befolkningen ta del av nya avslöjanden om regimens lögner varje gång de kommit hem från jobbet och slagit på tv:n. På kanalen arbetar cirka 25 vitryska dissidenter och polacker. De kallar Agnieszka Romaszewska ”chefen” eller kort och gott ”Aga”. Hon kallar dem sina ”ungdomar” (hon har inga egna barn) och beskriver lätt ironiskt tv-stationen som ”vårt rike”. Det går inte att ta miste på känslan av att teamet är engagerat i en mycket viktig uppgift. En kvinna som rapporterar från Vitryssland i den här kvällens nyhetssändning ser smått bekant ut.
”Ja, du såg en bild av henne på anslagstavlan på vägen in hit. Den visar hur hon under en demonstration mot Aleksandr Lukasjenko blev misshandlad av sex av hans hejdukar. Trots det jobbar hon fortfarande för oss”, säger Agnieszka Romaszewska.
Hon berättar att en annan korrespondent spolade ner sitt minneskort på toaletten hos polisen i vitryska staden Vitebsk, sedan hon gripits för att ha intervjuat folk på gatan.
”Det vore mycket svårt att krossa oss nu. Vi har över 100 frilansare som jobbar på åtta olika platser i Vitryssland – ett helt nätverk. De skulle behöva gripa 20−30 stycken för att uppnå effekt, och då skulle vi ändå kunna fortsätta att sända härifrån Warszawa”, säger hon.
Antalet parabolantenner har fyrdubblats i Vitryssland sedan stationen startade. I dag ser cirka 20 procent av de vitryska hushållen på Belsats vitryskspråkiga sändningar. Inkluderas visningarna på Youtube (på nätet) blir tittarsiffrorna ännu högre. Teoretiskt sett skulle president Lukasjenko kunna låta riva ner parabolantennerna från hustaken, eller försöka få bort dem med hjälp av skatter.
”I början gjordes sådana försök. Men om han rev ner parabolerna skulle han samtidigt beröva folk möjligheten att ta in sportkanaler som Eurosport – och att neka sitt folk underhållning är verkligt farligt för en diktator. Så han gav upp”, säger Agnieszka Romaszewska med ett flyktigt leende.
I generationer har det funnits Romaszewskor som trotsat enväldiga regimer. Agnieszka har ett släktträd värdigt en äkta polsk rebell.
”Jag erkänner!” säger hon och berättar om sin farmor och mormor.
Den ena slogs mot nazisterna vid upproret i Warszawa, den andra försvann i ett tyskt koncentrationsläger. Hennes gammelmormor startade den första samskolan i staden Zakopane i de sydpolska bergen år 1911, sedan hon återvänt efter att ha tvingats i exil för att ha distribuerat revolutionära småskrifter som hon smugglat med sig i påsar insydda i hennes klänningar. Agnieszka Romaszewskas föräldrar, Zofia och Zbigniew, tillhörde medborgarrättsgruppen Kommittén för arbetarnas försvar (KOR), som var ett av demokratirörelsens intellektuella centra. Så när general Wojciech Jaruzelski den 13 december 1981 införde undantagstillstånd i Polen stod de högt upp på listan över de personer som skulle gripas och interneras. Av ren slump var den 19-åriga Agnieszka Romaszewska ensam hemma natten när polisen ringde på. Hennes mamma var ute och firade en väninnas födelsedag och pappan befann sig i Gdansk. Polismannen ögnade igenom sin lista. Uppenbart stressad av kraven att fylla sin arresteringskvot frågade han om hon var Zofia Romaszewska.
”Du får duga”, sa han sedan och tog henne med sig.
Som historiestuderande hade Agnieszka Romaszewska varit aktiv i Den oberoende studentorganisationen (NZS), som hade nära band till fackföreningsrörelsen Solidaritet. Hennes fästman Jarosaw Guzy (numera make och framgångsrik investeringsrådgivare) var ledare för studentorganisationen och greps också den natten, men det visste inte Agnieszka Romaszewska något om. Jarosaw Guzy sattes i fängelse i Warszawa. Själv skickades hon mitt i vintern iväg till ett interneringsläger i Goldap i fem månader. Lägret låg inte långt från det som på den tiden var den sovjetiska gränsen. Så nära Vitryssland hade hon aldrig tidigare varit. Utåt sett var hon samlad och fann sig i viss mån i sitt straff. Men hon var orolig för föräldrarna. Hon förstod att de antingen hade gripits eller befann sig på flykt.
”Det var kallt och bedrövligt”, berättar hon.
Detta var hennes första eldprov som rebell, som diktaturmotståndare.
"En polisman i lägret krävde att jag skulle underteckna ett lojalitetslöfte till regimen, och så började han diktera mitt uttalande. Jag skrev ner alltihop. ’Skriv under!’ sa han sedan.”
Agnieszka Romaszewska blir uppenbart skakad av att berätta om det plågsamma minnet.
” ’Nej, det här är inte mina ord’, sa jag. Han svarade: ’Du är så rädd att dina händer darrar.’ ’Ja’, sa jag, ’jag är rädd men jag tänker ändå inte skriva under.’ Och då förstod jag: Hur skräckslagen jag än är, och vad som än händer, kan jag fortfarande säga nej.’ Ni kan döda mig, men jag skriver ändå inte under’, sa jag till honom.”
Och i dag tillstår hon att hon aldrig skulle ha skrivit under av den enkla anledningen att hon i så fall aldrig mer hade kunnat se sin far i ögonen.
När Agnieszka, hennes fästman och hennes föräldrar slutligen frigetts övervakades de ständigt av den hemliga polisen. De var en av de mest intensivt bevakade familjerna i landet.
”Det gjorde att vi kom varandra väldigt nära”, säger hon.
Efter kommunismens fall 1989 blev Agnieszka Romaszewska journalist. Hon gjorde sig ett namn som krigsreporter på Balkan och blev officiell valobservatör i bland annat Kosovo och Azerbajdzjan. Men det var Vitryssland som allt mer började uppta hennes tankar. Förföljelsen av landets polska minoritet om 300 000 personer, som Aleksandr Lukasjenko hade beskrivit som ”femtekolonnare”, fångade hennes uppmärksamhet för snart tio år sedan. Hennes rapportering i polsk statstelevision, om diskriminering och om Aleksandr Lukasjenkos regim, gjorde henne till ett välkänt ansikte i Vitryssland. Agnieszka Romaszewska blev faktiskt så känd att regimen stoppade hennes sändningar. Hon blev tvungen att använda sig av inslag som spelades in i hemlighet och sedan smugglades över gränsen till Polen. Men år 2005 såg det ut som om hennes dröm om att bli polsk tv:s fullt ackrediterade korrespondent i Minsk skulle förverkligas. Då skulle hon kunna utmana Aleksandr Lukasjenko.
”Jag hade packat för att flytta till Minsk och starta en fast redaktion för polsk tv där. Men jag hann inte mer än stiga av planet förrän de tog mig åt sidan. Sedan låste de in mig på ett litet kontor i ett dygn innan de avvisade mig”, säger Agnieszka Romaszewska.
Medan hon satt inlåst under natten funderade hon på vad hon skulle kunna göra för att visa presidenten att han inte kunde hantera folk på det här viset. Hon bestämde sig för att underminera diktaturen inifrån. Det blev vändpunkten. Agnieszka Romaszewska gick på offensiven. Många som är engagerade i att säkra mänskliga rättigheter i det postkommunistiska Östeuropa har uttryckt sin uppskattning för hennes arbete med att starta en oberoende tv-kanal. Hon har sett till att få ekonomiskt stöd från polska utrikesdepartementet och polsk tv, liksom från Sverige, Norge och Nederländerna. Dessutom har hon skaffat korrespondenter inte bara i Polen och Vitryssland, utan även i London, Bryssel, Prag och Moskva.
”Stationen är unik i Europa. Det är så viktigt att den drivs av vitryssar och inte av BBC eller Voice of America”, säger Mike Harris, chef för opinionsavdelningen vid Index on Censorship, en organisation som kämpar för yttrandefrihet.
Mads Meinert vid Nordiska ministerrådet, som har stött Belsat sedan 2009, instämmer: ”Belsat är den enda tv-station som sänder nyheter och andra program till Vitryssland, som motvikt till den statliga propagandan. Jag stöder tillfullo utnämningen av Agnieszka Romaszewska till Årets europé.”
”Syftet med Belsat tv är att verka för yttrandefrihet, ge tillgång till fri information och förmedla en objektiv bild av situationen i Vitryssland”, säger Polens biträdande utrikesminister Katarzyna Pelczynska-Nalecz.
Under ett möte i Warszawa i maj 2011 lovordades Belsat tv av president Barack Obama, vilket stärkte Agnieszka Romaszewskas förhoppningar om att hennes ideella tv-satsning skulle kunna få regelbundna ekonomiska bidrag från både USA och EU.
”Vi måste se det här som en investering i framtiden, inte som en irriterande kostnad”, säger Agnieszka, som har en mycket liten budget för redaktionen.
Och hur ser då den framtiden ut?
”Ett fritt, demokratiskt europeiskt grannland. Utan Lukasjenko.”
Klockan i kontrollrummet på tvstationen i Warszawa är nästan 19.00. Då blir det tyst och studiomannen avslutar nedräkningen: ”Tre... två... ett... Börja!”
Agnieszka Romaszewska andas ut och verkar slappna av.
”Nu får du strax höra sanningen”, säger hon till mig.
Vad som följer är kvällens nyhetssändning, som inte är avsedd för Polen utan för grannlandet Vitryssland – en polisstat med knappt tio miljoner invånare som är nästan helt avskurna från resten av Europa. Huvudnyheten är det 15 dagar långa fängelsestraff som en ung vitrysk oliktänkande dömts till för att ha gjort narr av Leninstatyn i huvudstaden Minsk. Stationen Belsat tv sänder varje dag tio timmar nyheter, talkshows och dokumentärer från världen utanför in i vanliga vitryssars vardagsrum. Budskapet som presenteras för tittarna är enkelt – att världen inte kretsar kring deras ledare, Aleksandr Lukasjenko.
Polskfödda Agnieszka Romaszewska är 51 år och ser ganska spröd ut. Hon bär några få smycken, ett långt halsband och en klocka som skaver kring hennes smala handled. Mobilen är ständigt till hands, hon sneglar på den varje gång den surrar och vibrerar. Som journalist hyser hon fortfarande stor respekt för deadlines och hon känner hur mejlen rycker uppfordrande i henne. Sekreterare står rastlöst och väntar på beslut. Men om Agnieszka Romaszewska ger ett sprött intryck är det missvisande. Hennes personliga erfarenheter från ett kommunistiskt interneringsläger, hennes utvisning från Vitryssland och en lång släkthistoria av uppror har gett henne den styrka och uthållighet som krävs för att kämpa mot en man vars regim USA:s tidigare utrikesminister Condoleezza Rice beskrev som ”den sista återstående verkliga diktaturen i hjärtat av Europa”. Vitryssland är en kustlös nation som gränsar till Polen, Litauen, Lettland, Ryssland och Ukraina. Aleksandr Lukasjenko har styrt landet med järnhand i över 18 år, fängslat sina opponenter och slagit ner varje försök att starta eller upprätthålla en fri press.
Under de senaste fem åren har Agnieszka Romaszewska, som sitter i Belsat tv:s styrelse, urholkat president Aleksandr Lukasjenkos auktoritet allt mer och låtit den vitryska befolkningen ta del av nya avslöjanden om regimens lögner varje gång de kommit hem från jobbet och slagit på tv:n. På kanalen arbetar cirka 25 vitryska dissidenter och polacker. De kallar Agnieszka Romaszewska ”chefen” eller kort och gott ”Aga”. Hon kallar dem sina ”ungdomar” (hon har inga egna barn) och beskriver lätt ironiskt tv-stationen som ”vårt rike”. Det går inte att ta miste på känslan av att teamet är engagerat i en mycket viktig uppgift. En kvinna som rapporterar från Vitryssland i den här kvällens nyhetssändning ser smått bekant ut.
”Ja, du såg en bild av henne på anslagstavlan på vägen in hit. Den visar hur hon under en demonstration mot Aleksandr Lukasjenko blev misshandlad av sex av hans hejdukar. Trots det jobbar hon fortfarande för oss”, säger Agnieszka Romaszewska.
Hon berättar att en annan korrespondent spolade ner sitt minneskort på toaletten hos polisen i vitryska staden Vitebsk, sedan hon gripits för att ha intervjuat folk på gatan.
”Det vore mycket svårt att krossa oss nu. Vi har över 100 frilansare som jobbar på åtta olika platser i Vitryssland – ett helt nätverk. De skulle behöva gripa 20−30 stycken för att uppnå effekt, och då skulle vi ändå kunna fortsätta att sända härifrån Warszawa”, säger hon.
Antalet parabolantenner har fyrdubblats i Vitryssland sedan stationen startade. I dag ser cirka 20 procent av de vitryska hushållen på Belsats vitryskspråkiga sändningar. Inkluderas visningarna på Youtube (på nätet) blir tittarsiffrorna ännu högre. Teoretiskt sett skulle president Lukasjenko kunna låta riva ner parabolantennerna från hustaken, eller försöka få bort dem med hjälp av skatter.
”I början gjordes sådana försök. Men om han rev ner parabolerna skulle han samtidigt beröva folk möjligheten att ta in sportkanaler som Eurosport – och att neka sitt folk underhållning är verkligt farligt för en diktator. Så han gav upp”, säger Agnieszka Romaszewska med ett flyktigt leende.
I generationer har det funnits Romaszewskor som trotsat enväldiga regimer. Agnieszka har ett släktträd värdigt en äkta polsk rebell.
”Jag erkänner!” säger hon och berättar om sin farmor och mormor.
Den ena slogs mot nazisterna vid upproret i Warszawa, den andra försvann i ett tyskt koncentrationsläger. Hennes gammelmormor startade den första samskolan i staden Zakopane i de sydpolska bergen år 1911, sedan hon återvänt efter att ha tvingats i exil för att ha distribuerat revolutionära småskrifter som hon smugglat med sig i påsar insydda i hennes klänningar. Agnieszka Romaszewskas föräldrar, Zofia och Zbigniew, tillhörde medborgarrättsgruppen Kommittén för arbetarnas försvar (KOR), som var ett av demokratirörelsens intellektuella centra. Så när general Wojciech Jaruzelski den 13 december 1981 införde undantagstillstånd i Polen stod de högt upp på listan över de personer som skulle gripas och interneras. Av ren slump var den 19-åriga Agnieszka Romaszewska ensam hemma natten när polisen ringde på. Hennes mamma var ute och firade en väninnas födelsedag och pappan befann sig i Gdansk. Polismannen ögnade igenom sin lista. Uppenbart stressad av kraven att fylla sin arresteringskvot frågade han om hon var Zofia Romaszewska.
”Du får duga”, sa han sedan och tog henne med sig.
Som historiestuderande hade Agnieszka Romaszewska varit aktiv i Den oberoende studentorganisationen (NZS), som hade nära band till fackföreningsrörelsen Solidaritet. Hennes fästman Jarosaw Guzy (numera make och framgångsrik investeringsrådgivare) var ledare för studentorganisationen och greps också den natten, men det visste inte Agnieszka Romaszewska något om. Jarosaw Guzy sattes i fängelse i Warszawa. Själv skickades hon mitt i vintern iväg till ett interneringsläger i Goldap i fem månader. Lägret låg inte långt från det som på den tiden var den sovjetiska gränsen. Så nära Vitryssland hade hon aldrig tidigare varit. Utåt sett var hon samlad och fann sig i viss mån i sitt straff. Men hon var orolig för föräldrarna. Hon förstod att de antingen hade gripits eller befann sig på flykt.
”Det var kallt och bedrövligt”, berättar hon.
Detta var hennes första eldprov som rebell, som diktaturmotståndare.
"En polisman i lägret krävde att jag skulle underteckna ett lojalitetslöfte till regimen, och så började han diktera mitt uttalande. Jag skrev ner alltihop. ’Skriv under!’ sa han sedan.”
Agnieszka Romaszewska blir uppenbart skakad av att berätta om det plågsamma minnet.
” ’Nej, det här är inte mina ord’, sa jag. Han svarade: ’Du är så rädd att dina händer darrar.’ ’Ja’, sa jag, ’jag är rädd men jag tänker ändå inte skriva under.’ Och då förstod jag: Hur skräckslagen jag än är, och vad som än händer, kan jag fortfarande säga nej.’ Ni kan döda mig, men jag skriver ändå inte under’, sa jag till honom.”
Och i dag tillstår hon att hon aldrig skulle ha skrivit under av den enkla anledningen att hon i så fall aldrig mer hade kunnat se sin far i ögonen.
När Agnieszka, hennes fästman och hennes föräldrar slutligen frigetts övervakades de ständigt av den hemliga polisen. De var en av de mest intensivt bevakade familjerna i landet.
”Det gjorde att vi kom varandra väldigt nära”, säger hon.
Efter kommunismens fall 1989 blev Agnieszka Romaszewska journalist. Hon gjorde sig ett namn som krigsreporter på Balkan och blev officiell valobservatör i bland annat Kosovo och Azerbajdzjan. Men det var Vitryssland som allt mer började uppta hennes tankar. Förföljelsen av landets polska minoritet om 300 000 personer, som Aleksandr Lukasjenko hade beskrivit som ”femtekolonnare”, fångade hennes uppmärksamhet för snart tio år sedan. Hennes rapportering i polsk statstelevision, om diskriminering och om Aleksandr Lukasjenkos regim, gjorde henne till ett välkänt ansikte i Vitryssland. Agnieszka Romaszewska blev faktiskt så känd att regimen stoppade hennes sändningar. Hon blev tvungen att använda sig av inslag som spelades in i hemlighet och sedan smugglades över gränsen till Polen. Men år 2005 såg det ut som om hennes dröm om att bli polsk tv:s fullt ackrediterade korrespondent i Minsk skulle förverkligas. Då skulle hon kunna utmana Aleksandr Lukasjenko.
”Jag hade packat för att flytta till Minsk och starta en fast redaktion för polsk tv där. Men jag hann inte mer än stiga av planet förrän de tog mig åt sidan. Sedan låste de in mig på ett litet kontor i ett dygn innan de avvisade mig”, säger Agnieszka Romaszewska.
Medan hon satt inlåst under natten funderade hon på vad hon skulle kunna göra för att visa presidenten att han inte kunde hantera folk på det här viset. Hon bestämde sig för att underminera diktaturen inifrån. Det blev vändpunkten. Agnieszka Romaszewska gick på offensiven. Många som är engagerade i att säkra mänskliga rättigheter i det postkommunistiska Östeuropa har uttryckt sin uppskattning för hennes arbete med att starta en oberoende tv-kanal. Hon har sett till att få ekonomiskt stöd från polska utrikesdepartementet och polsk tv, liksom från Sverige, Norge och Nederländerna. Dessutom har hon skaffat korrespondenter inte bara i Polen och Vitryssland, utan även i London, Bryssel, Prag och Moskva.
”Stationen är unik i Europa. Det är så viktigt att den drivs av vitryssar och inte av BBC eller Voice of America”, säger Mike Harris, chef för opinionsavdelningen vid Index on Censorship, en organisation som kämpar för yttrandefrihet.
Mads Meinert vid Nordiska ministerrådet, som har stött Belsat sedan 2009, instämmer: ”Belsat är den enda tv-station som sänder nyheter och andra program till Vitryssland, som motvikt till den statliga propagandan. Jag stöder tillfullo utnämningen av Agnieszka Romaszewska till Årets europé.”
”Syftet med Belsat tv är att verka för yttrandefrihet, ge tillgång till fri information och förmedla en objektiv bild av situationen i Vitryssland”, säger Polens biträdande utrikesminister Katarzyna Pelczynska-Nalecz.
Under ett möte i Warszawa i maj 2011 lovordades Belsat tv av president Barack Obama, vilket stärkte Agnieszka Romaszewskas förhoppningar om att hennes ideella tv-satsning skulle kunna få regelbundna ekonomiska bidrag från både USA och EU.
”Vi måste se det här som en investering i framtiden, inte som en irriterande kostnad”, säger Agnieszka, som har en mycket liten budget för redaktionen.
Och hur ser då den framtiden ut?
”Ett fritt, demokratiskt europeiskt grannland. Utan Lukasjenko.”