När man hör nyheter om övergivna barn är det lätt att tro att det finns ett överflöd av barn att adoptera.
”Det finns många barn i världen som har det svårt men det innebär inte att de går att adoptera. Deras föräldrar kanske har det lika svårt och det är ingen lösning att skilja barn och föräldrar”, säger Ingrid Stjerna, som är adoptionsutredare på Södermalms stadsdelsförvaltning i Stockholm.
Barn som lever på gatan kanske har en familj och de kan därför inte adopteras. En del barn som lever på barnhem har föräldrar som inte gett sitt medgivande till adoption.
”Många barn på barnhem skulle behöva en familj, men de kan ha blivit för gamla för adoption. Det kan också vara så att det inte finns någon som arbetar med adoptionsfrågor på den platsen eller i den delen av landet”, säger Ingrid Stjerna.
För närvarande finns det tre gånger fler vuxna i världen som vill adoptera än det finns barn som är möjliga att adoptera. Andelen barn har minskat under senare år. ”I de länder som jobbar seriöst med adoption börjar man få igång sin inhemska adoption. Samtidigt arbetar man med att stödja mödrarna så att de ska kunna behålla sina barn”, säger Ingrid Stjerna.

Adoption i Sverige har nästan blivit synonymt med internationell adoption, det vill säga att vara adopterad från utlandet. Den adopterades utseende är en tydlig markör för detta.
”Jag anser att det är en stor skillnad att växa upp som adopterad i dag. Man ser oftast inte svensk ut och blir därför uppfattad som annorlunda på stan, vilket väcker känslor hos den adopterade”, säger Ingrid Stjerna. Det finns även en stor inre skillnad. Oftast vet de flesta i omgivningen att man är adopterad in i familjen, vilket för både nära och obekanta väcker en mängd ofta djupt personliga frågor.
”Att hela tiden påminnas om att man ser annorlunda ut måste naturligtvis påverka självbilden och det olika för olika individer. Man lever dess­utom med insikten att det var slumpen som gjorde att detta blev ens familj. Man hade lika väl kunnat hamna i en annan familj”, förklarar Ingrid Stjerna.
Författaren Astrid Trotzig, 38 år och adopterad från Korea, menar att vi är väldigt utseendefixerade i Sverige.
”Jag är vanlig i min familj, men så fort jag går utanför dörren blir jag annorlunda. Vilken identitet ska man ta på sig? Jag skulle önska att adoptiv­familjen tillhör normaliteten”, säger Astrid Trotzig. ”Det är en form av strukturell rasism. Om du möts av frågan ’Var kommer du ifrån?’ 20 gånger på en dag kan du inte låta bli att fundera på vad som är fel med dig. Jag har präglats av att vara ’nästan svensk’ under hela min uppväxt. Det är först som vuxen som jag har kunnat godkänna mig själv som svensk”, säger Astrid Trotzig. ”De inre frågorna kan man lära sig att hantera, men det som blir kvar är etniciteten.”
Sara Johannesson, som är 23 år och adopterad från Korea, kände sig alltid svensk när hon växte upp. Men när hon var i tonåren blev rasismen ett problem på hennes skola. ”Jag kunde inte riktigt känna att jag var svensk då, trots att mamma och pappa alltid sa det.”
Rasism kan bli svårt att hantera för de adopterade. Deras situation skiljer sig från invandrare eftersom de inte har någon utländsk identitet och kultur att falla tillbaka på. Sara Grönroos Nordin, 40 år och adopterad från Etiopien, menar att det är viktigt att få verktyg att hantera rasism och att vara svart i ett land där man är i minoritet. ”En adoptiv­familj kan inte självklart hjälpa till med det eftersom de oftast inte har någon personlig erfarenhet av rasism.” Adopterade är en stor grupp med vitt skilda bakgrunder, vars enda gemensamma nämnare är just att de är adopterade. Det innebär att de har upplevt smärtsamma separationer och har ett brott i sin livshistoria. Separationerna har dess­utom ofta inträffat innan barnet har ett språk och lämnar därför bara efter sig en obegriplig känsla. Den känslan kan vara svår att förstå när den senare aktiveras i olika livssituationer. Sara Johannesson har i vissa sammanhang upplevt att hon är stämplad som adopterad, att omgivningen förväntar sig att hon ska ha en massa psykiska problem. ”Det går bra för adopterade också”, betonar hon. Andreas Almlén är 31 år, adopterad från Indonesien och uppvuxen i en mindre stad. Det fanns flera adopterade runt honom när han växte upp och han upplevde aldrig att han var avvikande.
”Det är för mig självklart att vara svensk, och jag upplever inte att jag har blivit ifrågasatt av omvärlden. Det är klart att även jag kan må dåligt ibland, men det behöver ju inte bero på adoptionen.” Tommy Andersson, som är 38 år och adopterad från Filippinerna, har också alltid känt sig helt svensk. ”Jag har alltid blivit accepterad som svensk eftersom jag pratar svenska utan brytning. Jag upplever att språket ger den viktiga signalen. Dessutom har det varit en tillgång för mig att inte se ut som alla andra. På 70-talet var jag exotisk, men nu finns det så många svenskar med utländskt påbrå att jag inte alls upplever att jag sticker ut.”

Tidigare var det vanligt att klippa banden till ursprungslandet när barnet väl kommit hit. Men man har insett att en del adopterade har ett behov av att få en relation till det land där de är födda och söka sin historia. ”Från början trodde vi att de skulle bli som vilka svenska ungar som helst. Men vi har lärt oss att en del har behov av att reda ut frågetecken kring sin barndom för att veta vilka de själva är”, säger Ingrid Stjerna. De flesta adopterade har någon gång i livet tankar kring sitt biologiska ursprung. Även om det inte finns några led­trådar till de biologiska föräldrarna upplever många adopterade att det är berikande att bara få lära känna den kultur de är födda i, att deras liv inte började i och med adoptionen.
Sara Grönroos Nordin berättar att hennes rötter är betydelsefulla. ”Mina adoptivföräldrar står mig mycket nära, men även mina biologiska band är viktiga. De är ju levande i mig. Betydelsen varierar över tid. Nu är det ­extra intressant eftersom min dotter har börjat ställa frågor. Mina barn kommer också att präglas av mitt ursprung. De kommer att behöva förhålla sig till Etiopien på olika sätt. För mig är det en rikedom att ha det här ursprunget, men det är också svårt.”
Astrid Trotzig menar att omvärlden förväntar sig att den adopterade ska vara intresserad av sina rötter, annars dras slutsatsen att man är traumatiserad. Men det är inte något som alla adopterade har ett behov av. Tommy Andersson berättar:
”Jag har inte varit ett dugg intresserad av mina rötter. När jag fick barn själv kunde jag tänka mig in i min biologiska mammas smärta när hon fick lämna bort mig och att hon ville mig väl. Men mitt ursprung är mina adoptivföräldrar. Det är dem jag är lik, med ansiktsuttryck, jargong och vanor.”
När en adopterad själv får biologiska barn kan de bli rotskapare; ge ett biologiskt sammanhang.
Andreas Almlén har en liten son på ett och ett halvt år. ”Det var jätte­stort att få barn själv”, berättar Andreas. ”Jag har alltid velat ha barn. Det har känts viktigt att ha egna blodsband. Axel är väldigt lik mig och det är jag glad över.”
Det händer att adoptivföräldrar kan vara för energiska i att tvinga på sitt barn ett intresse för ursprungslandet som kanske är mer deras eget. Barnet kan i det läget uppleva att det kanske bara är tillfälligt här eller att deras hemmahörande i land och familj blir ifrågasatt även av de närmaste.
”Det finns en risk att barnet kan dränkas i familjens relation till barnets ursprungsland. Man måste våga se att det bara är barnet som har biologisk koppling till ursprungslandet och då ge barnet möjlighet att välja vilken koppling det vill ha till sitt land och sitt ursprung. Det är också något som tar tid för barnet att hitta och den tiden måste man ge barnet, hur intresserad man än är av landet eller barnets historia, tror jag”, säger Sara Grönroos Nordin.

Det finns ett traditionellt motstånd mot inhemsk adoption i Sverige, vilket innebär att merparten svenska barn som har det svårt familjehems­placeras. ”Vi vet att familjehem väldigt ofta inte är en bra lösning för barnen”, säger Ingrid Stjerna. ”Många av de barn som har bott i familjehem hade haft det tryggare om de hade blivit adopterade i stället. En adoption innebär ett definitivt hemmahörande resten av livet, som inte upphör när barnet blivit myndigt.”
Förr i tiden bröts de biologiska banden vid en adoption. Men i dag sker arbetet på ett helt annat sätt. Nu behöver en adoption inte innebära att biologiska föräldrar och barn aldrig mer träffas. ”I de fall då det vore bättre med en inhemsk adoption måste man försöka hitta former för att de biologiska banden på något sätt omhändertas. Men adoption är styrt av attityder i Sverige som man måste ändra på och det gör man tyvärr inte på en kafferast”, menar Ingrid Stjerna.

Adoptivföräldrar måste upp­fylla krav på både god ekonomi, hälsa och låg ålder för att bli godkända. ”Det har blivit mycket diskussioner om åldrar, och kanske med rätta, för det tar tid att komma fram till att man vill adoptera. Först går man igenom barnlösheten och jobbar länge med den, och sedan beslutar man sig för att adoptera. Man får ofta väldigt dåligt stöd på vägen att upptäcka adoption som ett alternativ. Nu har Regeringsrätten slagit fast att föräldrar inte bör vara äldre än 42 år när de startar sina adoptionsplaner. I stor­städerna är de flesta föräldrar 42 år innan de kommer fram till beslutet att de vill adoptera.”
Det är viktigt att ha en ekonomisk grund­trygghet. Det är dyrt att adoptera eftersom barnen finns på andra sidan jordklotet. Det krävs väldigt mycket resor, kontakter och arbete för att göra barn tillgängliga för adoption och adoptivföräldrar måste stå för dessa kostnader.
Frisk måste man vara därför att givarländerna inte vill ha föräldrar som går en för tidig död till mötes. Övervikt ses i dag som ett hälsoproblem på samma sätt som andra sjukdomar, berättar Ingrid Stjerna. Att man har blivit godkänd som adoptivförälder av socialnämnden betyder inte att man uppfyller de olika ländernas egna riktlinjer. Olika länder ställer olika krav på de familjer de vill förmedla barn till. Det är viktigt att komma ihåg att adoptionssökande i Sverige inte bara konkurrerar med varandra utan även med andra länders sökande. Antalet adoptionssökande ökar också runt­om i världen. Det innebär att det uppstår en konkurrenssituation, vilket kan göra att vänte­tiderna i vissa fall blir mycket långa.

När föräldrar och barn har olika utseenden blir det tydligt för omvärlden att de är en adoptivfamilj. Ibland kan människor säga saker i största välmening som kan upplevas som kränkande eller sårande. Det kan också vara reaktioner som tyder på okunskap, fördomar eller rasism.
Detta har Therese Johansson erfarenhet av. Hon är mamma till två adoptivsöner på två och sex år.
”Det händer att nyfikna människor kommer fram och frågar var mina barn kommer ifrån. Sedan börjar de ställa följdfrågor som jag inte alls vill svara på. När min första son var liten kunde jag känna mig stolt över den uppmärksamheten, men nu har jag inte alltid tid eller lust att svara. Jag svarar alltid kortfattat och försöker avsluta samtalet snabbt. Det känns viktigt att inte avslöja för mycket om barnens bakgrund”, berättar Therese Johansson.
Adoptivföräldrar får stå ut med mycket när det gäller sin integritet eftersom de adopterar internationellt. ”Ofta är det ren nyfikenhet. Men det är ett bra tillfälle att lära sina barn hur de ska hantera liknande situationer”, säger Ingrid Stjerna.
Sara Grönroos Nordin tror att mycket av den bristande respekten för adopterades integritet beror på en samhällssyn. Eftersom barnet inte är ditt biologiska blir det allas barn. Många tycker att adoption är en god handling och så fort barnet har hamnat i Sverige borde därmed det eventuella traumat vara borta. ”Det kan vara svårt att själv dra gränsen som barn. Man brottas med tacksamhetsbilden och vill inte vara oartig samtidigt som man vill och behöver dra en gräns.”
”Jag tror inte att närgångna frågor alla gånger är illa menade”, säger Sara Johannesson. ”Kanske tror de att de är de enda som frågar. Men jag kanske inte alltid är så sugen på att prata om mitt ursprung.

Det kan finnas en oro hos adoptivföräldrar att de ska bli mindre viktiga för sina barn om de söker sina rötter. Men erfarenhet visar att det många gånger blir tvärt­om. Barnen inser hur mycket de har gemensamt med de föräldrar som de har vuxit upp med.
Sara Johannessons föräldrar har alltid förutsatt att Sara en gång skulle vilja resa till Korea. Men tanken väcktes hos Sara först när hon var 16 år. Hon fick därefter möjlighet att träffa sin biologiska familj i Korea. ”Det var otroligt häftigt att jag var så lik min biologiske far och mina syskon. Det skapade en samhörighetskänsla. Men mina föräldrar bor i Sverige. Jag vet var jag hör hemma och det är här i Stockholm”, säger Sara. ”Syftet med att söka mina rötter var aldrig att hitta en ny familj utan att få svar på frågor om mitt ursprung.”
Andreas Almlén har aldrig haft någon längtan att söka upp sin biologiska familj. ”Det är mina svenska föräldrar som är mina riktiga föräldrar. Jag skulle inte känna mig hemma i Indonesien. De skulle se mig som en utlänning. Jag har ett annat kroppsspråk och är uppvuxen i en annan kultur.”
En adoptivfamilj blir till på ett annat sätt än en biologisk familj, det är en skillnad. Men man växer ihop som en familj. ”Det är den viktiga mamman som är den riktiga mamman”, avslutar Ingrid Stjerna.