Annie Lennox höjer rösten

Hon vill göra världen till en bättre plats.

av Mathew Scott

Så långt tillbaka Annie Lennox kan minnas har musiken varit det sammanhållande kittet i hennes liv. Från studenttiden i Aberdeen i Skottland, via London på 70- och 80-talet och vidare till hennes guldkantade karriär, både som ena halvan av popduon Eurythmics (Dave Stewart var den andra) och som soloartist, har musiken varit den nu 54-åriga sångerskans största passion.

Musiken har emellertid även gett Annie Lennox möjlighet att göra något för andra. Hon hade länge kämpat energiskt för en rad olika välgörenhetsprojekt innan hon år 2007 startade SING, en organisation som hon använder för att sprida kunskap om hiv och aids och motarbeta den katastrof som den afrikanska epidemin innebär.

Annie Lennox reser jorden runt och använder sin berömmelse och sin röst för att sprida sitt budskap. Till sin hjälp har hon pengar som har samlats in av SING och som används för att förhindra spridningen av hiv i Sydafrika samt för att hjälpa människor som i dag lever med sjukdomen.

Reader’s Digest träffade Annie Lennox för att tala om välgörenhet, om musik och om frågorna som driver henne vidare.

Vad var det som fick dig att engagera dig i hiv/aids-frågan?
Det var ett besök i Sydafrika [år 2003] som verkligen öppnade mina ögon. Det här var Sydafrika, ett land som folk hade kämpat så för, och här stod nu [Nelson] Mandela och beskrev situationen som folkmord.

Hur kändes det att hälsa på hos familjer och träffa barn som har påverkats?
Det är som att vara ute på djupt vatten. Det är en annan värld som jag inte lever i, och när man kommer därifrån måste man bearbeta alla saker som man har sett. Det går inte att bli känslosam inför människorna där; det känns nästan respektlöst. Så när man ser något måste man hålla det inom sig tills man är tillbaka på hotellet och kan ta hand om det.

Finns det något särskilt hinder du stöter på när du försöker få folk att bli medvetna om och agera i hiv/aids-frågan?
Stigmat. Stigmat är en lika stor bov i att hålla det här problemet tyst och osynligt. Och jag är ingen expert; jag kan bara prata utifrån mitt eget perspektiv. Men jag skulle vilja påstå att innan det kommer ett vaccin, innan det finns ett botemedel, kommer vi att tvingas kämpa vidare.

Under hela din karriär har du kämpat passionerat för en eller annan fråga. Hur kommer det sig?
Hela mitt liv har jag varit bekymrad över alla hemska saker som händer på den här planeten. Det är svårt att vara likgiltig inför alla orättvisor och all grymhet. Men när man hittar något som man helhjärtat kan bli aktivt involverad i kan det engagemanget göra att man känner sig mindre maktlös. Engagemang ger mig känslan av att jag på något sätt gör något för att bidra.

Blir du mer tillfreds med dig själv?
Nja, det gör mig inte till en bättre människa, men jag känner mig mer empatisk. Jag är väldigt känslig för saker och ting. Och jag har alltid haft en särskild känsla för orättvisa.

Hur mycket spelade det in att du blev mamma?
Jag fick ett första barn och det barnet överlevde inte. Jag gick igenom en fas där jag såg mig om i världen och såg så många barn som kämpade och alla hemska saker som barn råkar ut för. Så [jag tänkte] att jag åtminstone kunde försöka göra något.

Alltså bidrog det till din beslutsamhet att du fick två döttrar (Lola, 18 år, och Tali, 16 år)?
Ja, jag tror definitivt att kopplingen jag har till mina barn har bidragit till mitt driv. Jag tycker att de har rätt att födas in i en värld som är en smula mer säker för dem.

Och har du alltid haft det ”drivet”? Var det det som fick dig att flytta från Aberdeen till London när du gick ut skolan?
Jag har alltid älskat andra kulturer och fascinerats av dem. Min egen kultur framstod som lite dyster i jämförelse, så jag flydde från Skottland så fort jag fick chansen. Jag tog mig till London, där jag trodde att jag skulle hitta någonting fantastiskt, men så blev det inte. London är en hård stad och den var definitivt hård på den tiden.

Skulle musiken också kunna beskrivas som en flykt?
Jag vet inte om man kan kalla musiken en flykt, men man kan nog kalla den ett utlopp. När man lever ett väldigt begränsat, konventionellt liv tror jag att man lever med väldigt små möjligheter att uttrycka sig. Man tillåts inte riktigt vara oreserverad med sin personlighet. Artister har möjlighet att vara mindre reserverade, att utforska villkoren för våra så kallade personligheter, och det har jag tyckt varit skönt att kunna göra.

Fanns det en viss tidpunkt i ditt liv när du förstod att du hade talang för musik?
Att upptäcka möjligheten att maximera sin potential som artist är ett uppvaknande – det var ett stort ögonblick. Att träffa Dave Stewart [Annie Lennox musikaliska partner], en sorts mentor och själsfrände, en sorts broder i kreativitet, var en hemkomst för mig. Han förstod mig och jag tänkte plötsligt att, nej, jag är ändå inte så kufisk.

Men har du alltid vetat att du skulle syssla med musik, även när du var liten?
Jag har nog helt enkelt alltid varit otroligt påverkad av musiken och dess inneboende kraft och skönhet. Än i dag fascineras jag av hur vi kan använda musikens och ljudets och textens språk för att uttrycka något som jag inte kan uttrycka på något annat sätt.

Vem uppmuntrade dig förutom Dave Stewart?
Ibland hände det att mina musiklärare uppmuntrade mig, men man måste komma ihåg att det här var på 50- och 60-talet. Det var fortfarande väldigt stelt. Min pianolärare var rätt sträng. Även om hon ansåg att jag hade talang brukade hon påminna mig om att jag skulle skämma ut mig ifall jag inte övade. Skam var en oerhört stark drivkraft på en flickskola på den tiden. Jag fick rapp på fingrarna både bildligt och bokstavligt talat.

Hur mycket förändrades din självbild när du blev framgångsrik?
Ja, världen är ju fixerad vid ungdom och skönhet. Och jag tror att det är oerhört svårt för kvinnor eftersom vi alltid är fixerade – till och med när vi är 15 år. Jag tror inte att kvinnor i allmänhet någonsin är nöjda med sig själva. När man är ung vill man vara gammal, när man är gammal vill man vara ung. När man har rakt hår vill man att det ska vara lockigt, när det är svart vill man att det ska vara blont. Det finns alltid det där motsägelsefulla hos oss.

Är det här något som har förändrats med åldern för dig?
Det finns aldrig en tidpunkt när man känner sig helt tillfreds med sig själv, oavsett vad. Det är nog en del av att vara människa. Så när man fyller 50 år inser man att man kanske har en möjlighet att äntligen lägga bort alla förväntningarna på att ”Nu måste jag vara ung, nu måste jag vara snygg.” Jag märker att folk i stället för att enbart fästa sig vid yttre attribut börjar ställa djupare frågor om existensen och om vår plats i världen.

Så vad ser du som din främsta roll i världen nu?
Jag anser att jag som kvinna är idealiskt positionerad för att vara en talesperson för mitt kön. Vi tar mycket ansvar i världen. Vi föder barn, tar hand om dem och uppfostrar dem. Jag tycker inte att kvinnor alls respekteras tillräckligt. De av oss som har dragit fördel av feminismen har ett ansvar för att försöka stödja de kvinnor som fortfarande betraktas som förlängningar av sina mäns och familjers egendom. Jag kan tala för alla kulturer, alla färger.

Och du känner dig övertygad om att du kan påverka?
Jag tror att kvinnor över 50 är perfekt lämpade. Det är de som har den stora medkänslan. Det är de som har förståelsen. Det är de som har drivet och erfarenheten och stora hjärtan. Det är de som kan göra förändringar. Stora förändringar. De har resurserna.

Hur skulle du råda andra att engagera sig i de frågor som berör dem allra mest?
Det börjar med att man ställer frågor, kanske gör en resa. Det behöver inte handla om Afrika. Man kan börja med att titta på sitt eget land och ställa frågor om det.

Ur Reader's Digest 11/2009

<< Tillbaka