Myter från hela världen krossade
Den brittiske forskningsresanden Benedict Allen har rest till jordens alla fjärran hörn och förlitat sig helt på sin överlevnadsförmåga och hjälp från den infödda befolkningen. I den här artikeln krossar han några myter.
Av Benedict Allen; illustration: Volker Straeter
Vi vet alla att eskimåerna har 50 olika ord för ”snö”. Eller var det 500? Det är ett av dessa intressanta små fakta som säger någonting om människans fantastiska påhittighet. Medan vi bara ser snö uppfattar eskimåerna en oändligt skiftande värld av vita strukturer och möjligheter. Underbart. Bortsett från att det inte är sant. Den genomsnittlige eskimån har ungefär lika många ord för snö som vi. Det upptäckte jag när jag färdades med hundsläde genom ryska Arktis och frågade lokalbefolkningen. Och värre ska det bli: Inuit-eskimåerna bor inte i igloos. De gnuggar inte ens näsorna mot varandra! När jag fick höra det började jag fundera på vilka andra myter som omger världens fjärran belägna platser. Men vi börjar med dessa eskimåer ...
HUR MÅNGA ORD FÖR SNÖ?
För det första är alla jämförelser meningslösa eftersom det inte existerar något visst eskimåspråk utan en mängd olika eskimåtungomål – vilket inte hindrat oss från att bunta ihop allesamman. På 1940-talet uppgav lingvisten Benjamin Whorf att inuit-eskimåerna hade blygsamma sju ord för snö. På 1970-talet hade antalet stigit till 50 och 1984 drog New York Times till med 100 ord.
Men även om det bara hade funnits ett enda eskimåspråk skulle en sådan totalsiffra inte säga någonting. När inuit-eskimån beskriver snö (eller något annat) lägger han nämligen till en ändelse eller förstavelse till ordroten, medan vi säger ”blaskig snö” eller ”isig snö”. Resultatet blir icke desto mindre angenämt exakt: qanniq betecknar fallande snö, piqsiq är snö som sveps upp av vinden, uangniut är snö som sveps samman av en nordvästlig vind, och aniuk är snö som blir dricksvatten. Men svenska språket är inte dåligt det heller – snöstorm, snöslask, snöblask, blötsnö, pudersnö, snörök, yrsnö, hagel, snödrev ...
IGLOOR
De här snöhyddorna är förvisso byggda av snöblock, precis så som vi föreställer oss. Men inuit-eskimåerna bodde sällan i dem några längre perioder och de gamlingar jag träffade hade till min besvikelse aldrig hört talas om dem. Sanningen är att det här är kustfolk som sedan gammalt samlat drivved, valben, stenar och torv för att bygga sina läger och inte använt sig av igloor annat än under jaktturer eller vid förflyttningar.
DEN SJUNDE VÅGEN ÄR STÖRST
Det här får man ofta höra, och när jag var barn trodde jag på det – även innan jag läste Papillon. Ni kommer ihåg Papillon, den franske straffången som svor på att enda sättet att fly från den beryktade Djävulsön och dess hajar var att låta sig svepas med av den där sjunde vågen. Jag begav mig dit själv och väntade och väntade. Det kom mängder av vågor men den sjunde var inte kraftigare än de andra.
Under alla mina resor sedan dess har jag betraktat havsstränderna och förgäves väntat på att få se den där stora sjunde vågen …
LÄTTSTÖTTA KAMELER
Kameler omges av otaliga myter – kanske därför att de liksom eskimåerna lever i en värld som är nästan osannolikt exotisk för oss. Sanningen är att de där pucklarna inte innehåller vatten utan fett. Kameler spottar inte och de bär inte heller på syfilis (men däremot stöter de upp sin idisslade föda på folk som misshagar dem och det är illa nog). När det gäller att vara lättirriterade så har de förvisso en benägenhet att bråka, men i själva verket är de mycket tillgivna när man väl har vunnit deras tillit.
Kanske har de fått sitt rykte av de kameler vi möter som turister – till exempel när vi besöker pyramiderna. De stönar över sin dystra lott och lunkar motvilligt iväg genom sanden. Ur kamelens synvinkel är den genomsnittlige resenären inte något den ser fram emot. För att klara sig i öknen måste den bete sig på ett sätt som ökar dess chanser att överleva, så den föredrar helt naturligt personer som inte bara kommer och går. Alla andra är slöseri med dyrbar energi.
”VI MÖTTE KANNIBALER”
Nej, det gjorde ni inte. Jag minns en välkänd programledare från tv som djupt inne i Nya Guineas skogar redogjorde för sin uppgift den följande veckan: att leva bland beryktade människoätare. De såg förvisso ut som kannibaler, fullbehängda med pilar och med benpipor genom näsan. Men jag hade levt bland samma människor 20 år tidigare och då var de inte kannibaler. Under alla mina resor har det alltid varit samma sak – oändliga historier, men inga dokumenterade fall.
Vi har förstås det ofta citerade exemplet med fore-folket på Papua Nya Guineas högland. De lider av kuru, en variant av ”galna ko-sjukan”, och i deras fall verkar den ha överförts genom att de ätit innehållet i människoskallar.
Även i Kongo finns det både tillförlitliga ögonvittnesskildringar från viktorianska missionärer och ruggiga nutida rapporter om arméer som utövar kannibalism för att ingjuta mod i sina rekryter och skrämma fienden. Men det här är sällsynta avvikelser – och resten är i hög grad resenärers utbroderade historier. Jag säger ”i hög grad” eftersom det finns ytterligare en källa till de här myterna: infödingarna själva. I likhet med många resenärer finner de det ibland lämpligt att ”bättra på” sitt rykte. Om man lever i de stinkande våtmarkerna och malariahärjade skogsbrynen är det en stor fördel att få vara i fred och fortsätta med att överleva.
STORA STYGGA VARGEN
Den här myten måste härröra från vårt avlägsna förflutna när vargen var en ärkerival som tärde på våra hjordar och hotade vår existens. Men det finns bara ett eller två bekräftade angrepp på människor – och inte ens i de fallen är det säkert vems fel det var. Tvärtom har vargar lärt sig att överleva genom att undvika människan. Det upptäckte jag när jag besökte en vargforskare i Polen. Han hade studerat en flock i tre år och fortfarande inte kommit riktigt nära dem. Europeiska och andra vargar angriper boskap – jag kunde inte låta bli att notera att de polska fårhundarna i närheten bar pansarvästar som hjälp i strid. Men sanningen är att den enda varg som kommer i närheten av människan är hunden som för länge sedan lärde sig att vara undergiven och göra sig själv nyttig.
PINGVINER RAMLAR BAKLÄNGES
Den här historien verkar ha sitt ursprung i Falklandskriget. Det sägs att när jaktplanen svepte förbi över de stackars pingvinerna, som inte är så lite nyfikna, lutade de sig längre och längre bakåt tills de slutligen tappade balansen. Piloter rapporterade att de trillade som dominobrickor då de tittade upp mot himlen. Faktum är att pingviner är fantastiskt duktiga på att behålla fotfästet. Sorgligt nog är den troliga förklaringen
att pingvinkolonierna flydde i panik undan dessa fasansfulla inkräktare.
ESKIMÅER GNUGGAR NÄSA
För de första europeiska forskningsresandena kan det ha sett ut som om det var det eskimåerna gjorde. Det var i stort sett det enda de kunde göra i sina tjocka pälsar. Men det karaktäristiska för inuit-eskimåernas kram – som för dem är ett mer intimt uttryck för tillgivenhet – är att man drar ett djupt andetag och njuter doften av sin älskades hår.
KAMELEONTER SKIFTAR FÄRG FÖR ATT SMÄLTA IN I OMGIVNINGEN
Även om många kameleonter faktiskt ändrar färg har det ofta mindre med kamouflage och mer med sinnesstämning och kroppstemperatur att göra. Om en kameleont blir för kall kan den anta en mörkare nyans för att absorbera mer värme. Eller också kan den bli ljusare för att reflektera solen och på så sätt kyla ner sig.
Dessutom ändrar kameleonter ofta hudfärg som en signal till andra djur. Panterkameleonten antar till exempel en lysande brandgul färg för att skrämma bort rovdjur, medan andra växlar i starka färger för att locka till sig en partner. Ju ljusare färg en hanne kan visa upp, desto mer dominant framstår han. Likaså kan han uttrycka undergivenhet med hjälp av en dämpad färgton och en hona kan bli kvitt oönskade friare genom att stöta bort dem med sina egna hudsignaler. Det kan alltså vara viktigare att utmärka sig än att göra sig osynlig.
ISBJÖRNAR HÅLLER FÖR NOSEN NÄR DE FÖRFÖLJER ETT BYTE
Det kan tyckas vara en förnuftig åtgärd – de har ju trots allt en svart nos som syns väldigt väl. Men det finns ingen sanning i det här påståendet – eller i en annan myt, att de skulle vara vänsterhänta. Men de här synnerligen skickliga jägarna reser sig upp på bakbenen och vevar med båda ramarna när de blir arga. Kanske är det detta som har gett upphov till de historier som både resenärer och eskimåer vet berätta om deras slughet – till exempel att de bygger isvallar som de gömmer sig bakom.
HUR MÅNGA ORD FÖR SNÖ?
För det första är alla jämförelser meningslösa eftersom det inte existerar något visst eskimåspråk utan en mängd olika eskimåtungomål – vilket inte hindrat oss från att bunta ihop allesamman. På 1940-talet uppgav lingvisten Benjamin Whorf att inuit-eskimåerna hade blygsamma sju ord för snö. På 1970-talet hade antalet stigit till 50 och 1984 drog New York Times till med 100 ord.
Men även om det bara hade funnits ett enda eskimåspråk skulle en sådan totalsiffra inte säga någonting. När inuit-eskimån beskriver snö (eller något annat) lägger han nämligen till en ändelse eller förstavelse till ordroten, medan vi säger ”blaskig snö” eller ”isig snö”. Resultatet blir icke desto mindre angenämt exakt: qanniq betecknar fallande snö, piqsiq är snö som sveps upp av vinden, uangniut är snö som sveps samman av en nordvästlig vind, och aniuk är snö som blir dricksvatten. Men svenska språket är inte dåligt det heller – snöstorm, snöslask, snöblask, blötsnö, pudersnö, snörök, yrsnö, hagel, snödrev ...
IGLOOR
De här snöhyddorna är förvisso byggda av snöblock, precis så som vi föreställer oss. Men inuit-eskimåerna bodde sällan i dem några längre perioder och de gamlingar jag träffade hade till min besvikelse aldrig hört talas om dem. Sanningen är att det här är kustfolk som sedan gammalt samlat drivved, valben, stenar och torv för att bygga sina läger och inte använt sig av igloor annat än under jaktturer eller vid förflyttningar.
DEN SJUNDE VÅGEN ÄR STÖRST
Det här får man ofta höra, och när jag var barn trodde jag på det – även innan jag läste Papillon. Ni kommer ihåg Papillon, den franske straffången som svor på att enda sättet att fly från den beryktade Djävulsön och dess hajar var att låta sig svepas med av den där sjunde vågen. Jag begav mig dit själv och väntade och väntade. Det kom mängder av vågor men den sjunde var inte kraftigare än de andra.
Under alla mina resor sedan dess har jag betraktat havsstränderna och förgäves väntat på att få se den där stora sjunde vågen …
LÄTTSTÖTTA KAMELER
Kameler omges av otaliga myter – kanske därför att de liksom eskimåerna lever i en värld som är nästan osannolikt exotisk för oss. Sanningen är att de där pucklarna inte innehåller vatten utan fett. Kameler spottar inte och de bär inte heller på syfilis (men däremot stöter de upp sin idisslade föda på folk som misshagar dem och det är illa nog). När det gäller att vara lättirriterade så har de förvisso en benägenhet att bråka, men i själva verket är de mycket tillgivna när man väl har vunnit deras tillit.
Kanske har de fått sitt rykte av de kameler vi möter som turister – till exempel när vi besöker pyramiderna. De stönar över sin dystra lott och lunkar motvilligt iväg genom sanden. Ur kamelens synvinkel är den genomsnittlige resenären inte något den ser fram emot. För att klara sig i öknen måste den bete sig på ett sätt som ökar dess chanser att överleva, så den föredrar helt naturligt personer som inte bara kommer och går. Alla andra är slöseri med dyrbar energi.
”VI MÖTTE KANNIBALER”
Nej, det gjorde ni inte. Jag minns en välkänd programledare från tv som djupt inne i Nya Guineas skogar redogjorde för sin uppgift den följande veckan: att leva bland beryktade människoätare. De såg förvisso ut som kannibaler, fullbehängda med pilar och med benpipor genom näsan. Men jag hade levt bland samma människor 20 år tidigare och då var de inte kannibaler. Under alla mina resor har det alltid varit samma sak – oändliga historier, men inga dokumenterade fall.
Vi har förstås det ofta citerade exemplet med fore-folket på Papua Nya Guineas högland. De lider av kuru, en variant av ”galna ko-sjukan”, och i deras fall verkar den ha överförts genom att de ätit innehållet i människoskallar.
Även i Kongo finns det både tillförlitliga ögonvittnesskildringar från viktorianska missionärer och ruggiga nutida rapporter om arméer som utövar kannibalism för att ingjuta mod i sina rekryter och skrämma fienden. Men det här är sällsynta avvikelser – och resten är i hög grad resenärers utbroderade historier. Jag säger ”i hög grad” eftersom det finns ytterligare en källa till de här myterna: infödingarna själva. I likhet med många resenärer finner de det ibland lämpligt att ”bättra på” sitt rykte. Om man lever i de stinkande våtmarkerna och malariahärjade skogsbrynen är det en stor fördel att få vara i fred och fortsätta med att överleva.
STORA STYGGA VARGEN
Den här myten måste härröra från vårt avlägsna förflutna när vargen var en ärkerival som tärde på våra hjordar och hotade vår existens. Men det finns bara ett eller två bekräftade angrepp på människor – och inte ens i de fallen är det säkert vems fel det var. Tvärtom har vargar lärt sig att överleva genom att undvika människan. Det upptäckte jag när jag besökte en vargforskare i Polen. Han hade studerat en flock i tre år och fortfarande inte kommit riktigt nära dem. Europeiska och andra vargar angriper boskap – jag kunde inte låta bli att notera att de polska fårhundarna i närheten bar pansarvästar som hjälp i strid. Men sanningen är att den enda varg som kommer i närheten av människan är hunden som för länge sedan lärde sig att vara undergiven och göra sig själv nyttig.
PINGVINER RAMLAR BAKLÄNGES
Den här historien verkar ha sitt ursprung i Falklandskriget. Det sägs att när jaktplanen svepte förbi över de stackars pingvinerna, som inte är så lite nyfikna, lutade de sig längre och längre bakåt tills de slutligen tappade balansen. Piloter rapporterade att de trillade som dominobrickor då de tittade upp mot himlen. Faktum är att pingviner är fantastiskt duktiga på att behålla fotfästet. Sorgligt nog är den troliga förklaringen
att pingvinkolonierna flydde i panik undan dessa fasansfulla inkräktare.
ESKIMÅER GNUGGAR NÄSA
För de första europeiska forskningsresandena kan det ha sett ut som om det var det eskimåerna gjorde. Det var i stort sett det enda de kunde göra i sina tjocka pälsar. Men det karaktäristiska för inuit-eskimåernas kram – som för dem är ett mer intimt uttryck för tillgivenhet – är att man drar ett djupt andetag och njuter doften av sin älskades hår.
KAMELEONTER SKIFTAR FÄRG FÖR ATT SMÄLTA IN I OMGIVNINGEN
Även om många kameleonter faktiskt ändrar färg har det ofta mindre med kamouflage och mer med sinnesstämning och kroppstemperatur att göra. Om en kameleont blir för kall kan den anta en mörkare nyans för att absorbera mer värme. Eller också kan den bli ljusare för att reflektera solen och på så sätt kyla ner sig.
Dessutom ändrar kameleonter ofta hudfärg som en signal till andra djur. Panterkameleonten antar till exempel en lysande brandgul färg för att skrämma bort rovdjur, medan andra växlar i starka färger för att locka till sig en partner. Ju ljusare färg en hanne kan visa upp, desto mer dominant framstår han. Likaså kan han uttrycka undergivenhet med hjälp av en dämpad färgton och en hona kan bli kvitt oönskade friare genom att stöta bort dem med sina egna hudsignaler. Det kan alltså vara viktigare att utmärka sig än att göra sig osynlig.
ISBJÖRNAR HÅLLER FÖR NOSEN NÄR DE FÖRFÖLJER ETT BYTE
Det kan tyckas vara en förnuftig åtgärd – de har ju trots allt en svart nos som syns väldigt väl. Men det finns ingen sanning i det här påståendet – eller i en annan myt, att de skulle vara vänsterhänta. Men de här synnerligen skickliga jägarna reser sig upp på bakbenen och vevar med båda ramarna när de blir arga. Kanske är det detta som har gett upphov till de historier som både resenärer och eskimåer vet berätta om deras slughet – till exempel att de bygger isvallar som de gömmer sig bakom.
