Mitt liv som närätare
Den här fransmannen ville testa att bara äta mat som producerats på några få kilometers avstånd från hans hem.
Den här fransmannen ville testa att bara äta mat som producerats på några få kilometers avstånd från hans hem.
Av: Susannah Hickling
Den lilla staden Castelnaudary i sydvästra Frankrike är berömd för sin tradition av regional gastronomi. Men här, liksom på alla andra håll i Frankrike, är det stormarknaderna som härskar och hämtar livsmedel från vida omkring. Måste det verkligen vara så? Vad skulle hända om maten i butikerna tog slut? Det var frågan som 38-årige Stéphane Linou funderade på. Stéphane Linou, som är utbildad geograf och barnbarn till enkla bönder, konstaterade att med det allt större beroendet av stormarknader skulle en bensinstrejk eller annan kris innebära katastrof. ”Efter fyra dagar skulle vi slåss mot varandra”, säger han.
Stéphane Linou hade andra bekymmer också. Han hade svårt att hitta leverantörer till sin blomstrande ekologiska frukt- och grönsakshandel som försåg familjer i trakten med varor. Och det fick honom att börja fundera. Han bestämde sig för att utmana sig själv att enbart äta lokalproducerad mat i ett år. Han blev en så kallad ”närätare”. Det såg ut att vara ett perfekt sätt att belysa både problemet och det som han såg som lösningen: att skapa en blomstrande och bärkraftig lokal ekonomi grundad på lokal livsmedelsproduktion. Genom att bli när-ätare skulle han minska sina matmil, ge incitament för ekologisk odling och skapa lokala arbeten åt ungdomar. ”Det är ’fair trade’ på hemmaplan”, säger han.
Stéphane Linou tog fram en karta och ritade en cirkel med 15 mils radie från Castelnaudary. Men det var den yttersta gränsen. Han tänkte hämta så mycket som möjligt inom 15 kilometer. Det innebar att han måste utesluta te, kaffe och annan långdistanslyx som exempelvis bananer. I stället tog han med sig egna myntablad till den lokala puben där man sedan försåg honom med hett vatten till brygden. Han övertalade även ägaren att börja sälja ett närproducerat öl som han upptäckt. Men vad skulle han äta? Regelbundet beställde han grönsaker, kött, höns, ägg och linser från lokala producenter och köpte bröd och pasta gjort på vete som odlats i trakten. Han lyckades till och med hitta ris som odlades på en uttorkad saltsjö sex mil bort. Goda ostar fanns det gott om i trakten, det var ingen överraskning.
Familj och vänner hjälpte till. ”Alla ställde upp. De såg det som sin uppgift att komma med mat till mig”, säger han. En av dem var hans kusin som är jägare och som kom med vilt- och vildsvinskött som Stéphane Linou förvandlade till mustiga grytor. Han blev en både entusiastisk och uppfinningsrik kock. ”Jag kastade inte bort någonting. Jag förvandlade allt till konserver”, säger han. När han fick stora mängder kött kallade han in vänner som hjälpte till att göra syltor och patéer. Han lagade soppor och grön-saksstuvningar som han hällde upp på steriliserade glasburkar. Inte nog med att han hade mat när han behövde utan han sparade dessutom pengar. Men det var inte alltid så lätt ”Du kommer att gå ner i vikt och bli sjuk!“ utbrast Stéphane Linous farmor när han tackade nej till hennes hembakade kakor eftersom han inte visste varifrån ingredienserna kom. ”Jag såg dig födas och nu kommer jag att få se dig dö”, sa hon. Men han dog inte, tvärtom märkte han hur hans kolesterolvärden förbättrades.
Många invånare i Castelnaudary började själva äta närproducerad mat. Bland dem fanns Carole Lemercier och hennes man Hervé. ”Det här fick oss verkligen att tänka på hur vi skulle kunna laga mat utan att använda annat än lokala ingredienser från början till slut”, säger Carole Lemercier.
”Jag började läsa på etiketterna. Då upptäckte jag att mjölet jag ville ha till mina boveteplättar kom från Kina.” Carole Lemercier blev så inspirerad av Stéphane Linous exempel att hon slutade sitt jobb inom modeindustrin och startade ett ekologiskt kooperativ i Castelnaudary där man huvudsakligen sålde närproducerade livsmedel. Det har nu gått fem år sedan Stéphane Linou uteslutande började leva på närproducerad mat och han är fortfarande till 90 procent närätare. Det har inneburit mer omfattande fördelar också. Tack vare publiciteten han skapade har den söta och delikata villemagnelöken, som han återupptäckte under sitt experiment och som varit smått bortglömd, börjat komma i ropet igen.
Stéphane Linou, som numera sitter i departementet Audes miljöskyddsnämnd och även siktar på att bli borgmästare i Castelnaudary, räddade också en vägkrog som specialiserade sig på det lokala köket.
Han övertalade transportministern att ändra ett beslut att låta en stor restaurangkedja ta över serveringen vid motorvägen A61 till Toulouse.
Men Stéphane Linou har tvingats acceptera att inte alla hans idéer har fått samma positiva bemötande. Hans stampub tog tillbaka ölbeställningen. Kunderna avskydde tydligen den starka smaken.
Stéphane Linou hade andra bekymmer också. Han hade svårt att hitta leverantörer till sin blomstrande ekologiska frukt- och grönsakshandel som försåg familjer i trakten med varor. Och det fick honom att börja fundera. Han bestämde sig för att utmana sig själv att enbart äta lokalproducerad mat i ett år. Han blev en så kallad ”närätare”. Det såg ut att vara ett perfekt sätt att belysa både problemet och det som han såg som lösningen: att skapa en blomstrande och bärkraftig lokal ekonomi grundad på lokal livsmedelsproduktion. Genom att bli när-ätare skulle han minska sina matmil, ge incitament för ekologisk odling och skapa lokala arbeten åt ungdomar. ”Det är ’fair trade’ på hemmaplan”, säger han.
Stéphane Linou tog fram en karta och ritade en cirkel med 15 mils radie från Castelnaudary. Men det var den yttersta gränsen. Han tänkte hämta så mycket som möjligt inom 15 kilometer. Det innebar att han måste utesluta te, kaffe och annan långdistanslyx som exempelvis bananer. I stället tog han med sig egna myntablad till den lokala puben där man sedan försåg honom med hett vatten till brygden. Han övertalade även ägaren att börja sälja ett närproducerat öl som han upptäckt. Men vad skulle han äta? Regelbundet beställde han grönsaker, kött, höns, ägg och linser från lokala producenter och köpte bröd och pasta gjort på vete som odlats i trakten. Han lyckades till och med hitta ris som odlades på en uttorkad saltsjö sex mil bort. Goda ostar fanns det gott om i trakten, det var ingen överraskning.
Familj och vänner hjälpte till. ”Alla ställde upp. De såg det som sin uppgift att komma med mat till mig”, säger han. En av dem var hans kusin som är jägare och som kom med vilt- och vildsvinskött som Stéphane Linou förvandlade till mustiga grytor. Han blev en både entusiastisk och uppfinningsrik kock. ”Jag kastade inte bort någonting. Jag förvandlade allt till konserver”, säger han. När han fick stora mängder kött kallade han in vänner som hjälpte till att göra syltor och patéer. Han lagade soppor och grön-saksstuvningar som han hällde upp på steriliserade glasburkar. Inte nog med att han hade mat när han behövde utan han sparade dessutom pengar. Men det var inte alltid så lätt ”Du kommer att gå ner i vikt och bli sjuk!“ utbrast Stéphane Linous farmor när han tackade nej till hennes hembakade kakor eftersom han inte visste varifrån ingredienserna kom. ”Jag såg dig födas och nu kommer jag att få se dig dö”, sa hon. Men han dog inte, tvärtom märkte han hur hans kolesterolvärden förbättrades.
Många invånare i Castelnaudary började själva äta närproducerad mat. Bland dem fanns Carole Lemercier och hennes man Hervé. ”Det här fick oss verkligen att tänka på hur vi skulle kunna laga mat utan att använda annat än lokala ingredienser från början till slut”, säger Carole Lemercier.
”Jag började läsa på etiketterna. Då upptäckte jag att mjölet jag ville ha till mina boveteplättar kom från Kina.” Carole Lemercier blev så inspirerad av Stéphane Linous exempel att hon slutade sitt jobb inom modeindustrin och startade ett ekologiskt kooperativ i Castelnaudary där man huvudsakligen sålde närproducerade livsmedel. Det har nu gått fem år sedan Stéphane Linou uteslutande började leva på närproducerad mat och han är fortfarande till 90 procent närätare. Det har inneburit mer omfattande fördelar också. Tack vare publiciteten han skapade har den söta och delikata villemagnelöken, som han återupptäckte under sitt experiment och som varit smått bortglömd, börjat komma i ropet igen.
Stéphane Linou, som numera sitter i departementet Audes miljöskyddsnämnd och även siktar på att bli borgmästare i Castelnaudary, räddade också en vägkrog som specialiserade sig på det lokala köket.
Han övertalade transportministern att ändra ett beslut att låta en stor restaurangkedja ta över serveringen vid motorvägen A61 till Toulouse.
Men Stéphane Linou har tvingats acceptera att inte alla hans idéer har fått samma positiva bemötande. Hans stampub tog tillbaka ölbeställningen. Kunderna avskydde tydligen den starka smaken.
