GPS eller inte – Vad funkar bäst?

Av Simon Hemelryk
med tillägg av Marie Cleland och Michael Mansell

Är detta moderna verktyg verkligen det snabbaste sättet att hitta rätt? Vi bestämde oss för att testa.

Pressen älskar historier om gps-fiaskon. Men för många bilister tycks gps:en vara en ovärderlig hjälp när de ska navigera i okända städer eller hitta gamla fastrars hus på landet. I en nyligen genomförd brittisk undersökning sva­rade nästan två tredjedelar av förarna att de inte skulle klara sig utan gps.
Är då satellitnavigation vår tids underverk eller är det i stället en beroendeframkallande förbannelse som fördummar oss? Det finns bara ett sätt att ta reda på det: en tävling mellan tre bilar från söder till norr genom Storbritannien, från Land’s End till John o’Groats, där en bil navigerar med hjälp av gps, en bil använder sig av vägkartor och en bil uteslutande förlitar sig på vägskyltar och folks väganvisningar.
Under den 159 mil långa resan skulle bilisterna stanna till vid tolv svårhittade platser. Våra förare fick inte överskrida några fartbegränsningar, de skulle köra lika många timmar varje dag och rätta sig efter sitt tilldelade navigeringssystem oavsett vart det förde dem – ja, förutsatt att det inte visade dem rakt nedför ett stup eller in i en elektrisk transformatorstation, förstås.
Den högteknologiska, satellitnavigerade bilen (GPS) kördes av brittiska Reader’s Digests redaktör Simon Hemelryk, medan hans 72-åriga mamma Shelagh förde anteckningar; i kartbilen (KARTA) satt Reader’s Digests Marie Cleland och Sophie Mancuso; och beroende av allmänhetens hjälp (FRÅGA) var föraren Laurence Bennion och hans vän, journalisten Michael Mansell.
Michael, Simon och Marie berättar historien om tävlingen.

Dag 1
11.15 (FRÅGA) Land’s End. Jag är rätt nervös inför den här resan. Jag bor i London, så det äventyrligaste jag brukar göra är att ta nattbussen hem till Hackney. Tänk om vi får motorstopp mitt i ingenstans? Hur som helst ger vi oss självsäkert iväg varpå Laurence kör oss rakt in i en återvändsgränd på turistcentrets bilparkering. Marie och Sophie följer efter. Gps-bilen har redan försvunnit bortom den grå horisonten.

11.25 (GPS) Strax efter Penzance yttrar gps:en sina första ord. Eller ja, den piper och varnar för hastighetskameror i området.
”Det är väl bra? Det innebär väl att man kör säkrare?” säger jag där jag sitter bakom ratten på vår Honda Civic-hybrid. ”Och om gps:en gör så att man kommer fram snabbare är det ju bra för miljön.”

11.40 (GPS) ”Varför är vi på väg mot Truro?” frågar min mamma. ”Det borde väl rimligtvis vara Bodmin?”
”Gör ny beräkning”, tillkännager gps:en med ljuv kvinnlig röst. Den har visat oss fel i en rondell, men hittar snart tillbaka till väg A30 via en sträcka med vackra vyer över fält och vindkraftverk. Bara smärre barnsjukdomar, tänker jag.

12.30 (FRÅGA) Enligt färdbeskrivningen är vår första anhalt värdshuset Pityme Inn. Det ligger nära Padstow, så vi kör till stadens turistinformation.
”Pityme?” säger den unga kvinnliga turistguiden. ”Det snabbaste sättet att ta sig dit är med personfärjan. Den går en gång i kvarten och sedan är det en 20 minuter lång promenad.”
Padstow, visar det sig, ligger på motsatta sidan Padstow Bay från värdshuset sett. Det var slugt. Turistguiden hjälper oss med en invecklad alternativ rutt.

12.35 (KARTA) En händelsefattig resa så här långt. Efter en närmare granskning av de topografiska detaljerna i Reader’s Digest Complete Driver’s Atlas of Britain and Ireland upptäcker vi Padstow Bay. Fast först efter det att vi tagit A389:an mot Padstow. Vi vänder om och står stilla i evigheter på grund av vägarbeten.

13.04 (FRÅGA) ”Haha! Jag tror inte att det är sant!” Laurence har fått syn på Maries och Sophies bil strax framför oss. ”Vi har stannat och ätit fish and chips och stått och pratat med tjejen på turistinformationen …”
”Hon var väldigt trevlig.”
”… och så har vi ändå hunnit ifatt dem.”
”Kvinnor kan inte läsa kartor. Det är ett välkänt faktum.”

13.07 (KARTA) Eftersom byn Pityme inte är mer än en föga hjälpsam fläck i vår atlas svänger vi av när vi får se en skylt till industriområdet. Killarna fortsätter rakt fram. Vi hamnar på en smal väg som vindlar sig fram mellan fälten.
När vi kommer fram till puben har Laurence och Michael redan varit här och till på köpet hunnit åka igen. Shelagh och Simon äter lunch.
Vi ligger redan sist.

14.10 (FRÅGA) Tillbaka på A30:an, på väg mot nästa mål: National Trusts Sexton’s Cottage (kyrkvaktmästar­stuga) i Widecombe-in-the-Moor i grevskapet Devon.
Vi stannar till i Okehampton i utkanten av Dartmoor, där guiden på turistinformationen ger oss mycket bra, detaljerade väganvisningar. Bristen på avtagsvägar som skulle kunna förvirra oss gör det lätt att navigera hedens karga sluttningar.

15.39 (GPS) ”Det var märkligt”, säger mamma. ”Jag trodde det skulle vara en avtagsväg till Widecombe där nere.”
Som gammal Dartmoorbo blev hon imponerad av gps:ens väg ut ur Cornwall och genom Devon. Nu säger hon: ”Den här är ju rena smörjan”, när gps:en råder oss att välja en vindlande småväg som leder oss till ett forsande vadställe.
Vi kommer fram klockan fyra på eftermiddagen. ”Om jag hade fått visa vägen så hade vi varit här för 20 minuter sedan”, stönar mamma.
Via telefon får vi veta att killarna har tagit sig hit snabbare än vi. Men de tog inte en timmes lunch, så när man räknar sammanlagd restid leder vi fortfarande.

15.40 (KARTA) ”Den här atlasen skulle verkligen behöva kartor över gatunätet i de mindre städerna som man passerar genom”, gnäller jag medan vi väljer vår väg genom Tavistock i Dartmoors västra utkanter.
Vi kommer inte fram till Widecombe förrän klockan 17.30, delvis för att vi vid flera tillfällen stannar för att klappa dartmoorponnyer. Men de är ju så söööta.

18.00 (GPS) Nästa anhalt är Coleford i grevskapet Gloucestershire, genom Chepstow. År 2006 satt en busslast turister på dagsutflykt fast här i fyra timmar efter det att deras gps informerat dem om att pyttelilla Rosemary Lane var snabbaste vägen.
Det har inträffat en olycka på M5:an söder om Bristol. Vi får hoppas att även killarna har fastnat i de långa bilköerna.

18.00 (FRÅGA) Vi sitter fast i köerna i rusningstrafiken till Midlands på M5:an norr om Bristol. ”Jag är helt säker på att vi borde ta M4:an till Chepstow”, sa jag till Laurence tidigare. ”Jag har besökt min mammas släkt i Gloucestershire sedan jag var spädbarn!”
I Gloucester tvingas vi vända om och köra tillbaka till Chepstow, men på vägen ser vi i alla fall en skylt till Coleford. Innan dess hade vi ingen aning om var någonstans det låg. Vi kommer fram klockan 19.30 och tillbringar natten där.

20.10 (GPS) Synnerligen nöjda med oss själva har vi stannat för dagen i Kidderminster nära gränsen till Worcestershire, tio mil före Laurence och Michael och tretton mil före Marie och Sophie, som befinner sig på ett pensionat i Chepstow. Nästa anhalt är Alveley i Shropshire.
”Hur i hela världen skulle någon kunna besegra ett intelligent datorsystem?” säger kyparen på hotellet när han frågar vad jag gör här. ”Och i Shropshire? Där kan man väldigt snabbt köra vilse om man inte har full koll.”

Dag 2
09.48 (GPS) Genom ett böljande landskap kommer vi till Alveley på nolltid, men vägen till nästa anhalt, Chelmarsh, lär ha lurat många gps:er. Byn ligger på andra sidan floden Severn, men det enda sättet att ta sig över är med personfärja.
Kommer maskinen att förstå att vi måste köra upp till Bridgnorth och tillbaka ner?

10.30 (GPS) Gps:en genomskådade fällan med färjan, men struntar i en vägskylt mot Chelmarsh och leder oss nedför en enfilig väg täckt av gödsel. ”Framme vid destinationen”, tillkännager den en kvart senare. Vi befinner oss utanför en sjabbig bondgård med en till synes uttråkad collie som enda välkomstkommitté. Efter ännu en ”ny beräkning” hittar vi Chelmarsh nästan två kilometer bort.

11.00 (FRÅGA) Vi kommer fram till Alveley relativt snabbt. En bilmekaniker förklarar bästa vägen till Chelmarsh medan han ringer och beställer reservdelar.
”B4555, är det en väg eller reservdelsnumret till en Ford Anglias topplockspackning?” frågar jag medan vi kör. Men inom 25 minuter är vi framme vid nästa anhalt.
En kvinna i församlingshuset berättar för oss hur vi snabbast kör tillbaka till M5:an. En halvtimme senare susar vi förbi Birmingham på väg till nästa anhalt, Oldham Street mitt i Manchester. I en brittisk enkätundersökning 2006 röstades centrala Manchester fram till Storbritanniens mest svårnavigerade plats. Vi är inte oroliga: Laurence pluggade på Manchesteruniversitetet.

11.42 (KARTA) Vi startade tidigt (halv nio) för att kompensera för gårdagen och har passerat Coleford och Alveley.
Kartboken tycks visa en bro över Avon till Chelmarsh. Lätt match. Vi slingrar oss fram längs en lång, smal väg till flodens strand. På en skylt står det: ”Färja endast för persontrafik (gps-fel).”
Den enda alternativa rutten är en parallell väg som ser ut att vara tämligen svårframkomlig. Enligt vägskylten är det en ”biväg”. ”Vad är en biväg?” undrar jag.
I det här fallet är det en en och en halv kilometer lång väg som slutar i en skogsdunge. Jag vänder bilen medan en fasan misstänksamt tittar på oss. Sedan kör vi tillbaka samma väg som vi kom.

11.48 (GPS) Efter att ha visat oss till ännu ett vadställe i skogen utanför Chelmarsh instruerar gps:en oss att köra flera varv genom några rondeller i Telford i Shropshire. Den säger åt oss att ta femte avfarten i en rondell som vi till slut inser bara har fyra (den ”femte” är entrén till en skola). I en genomsnittlig hastighet av 50 kilometer i timmen leder gps:en oss sedan genom elva mil landsbygd i Shropshire och Staffordshire. Den uppmärksammar oss på rondeller som inte finns och struntar i skyltar till M6:an.
Till slut ser vi motorvägen utanför Newcastle-under-Lyme. Gps:en ignorerar den och säger åt oss att svänga vänster in på en grusväg som slutar vid en herrgård med vit fasad. Det tar 20 minuter innan vi gasar upp i 110 kilometer i timmen.
Laurence och Michael kommer till Oldham Street bara tio minuter efter oss, och då har de kört 20 minuter kortare. De kör norrut mot nästa des­tination, Drunken Duck Inn i Barngates i Lake District. Gps:en skickar oss söderut.

16.10 (GPS) Efter diverse trafikstockningar på M62:an mot Liverpool har gps:en slutligen tagit oss till Bowness-on-Windermere i sjödistriktets sydöstra del. Sedan instruerar den oss att ta bilfärjan till Barngates.
”Tänk om det var mitt i natten och färjan inte gick?” säger min mamma. Det ligger något i det.
Eller tänk om färjan höll på att repareras? ”Ja, jag håller på att fixa gummibandet”, säger en hantverkare sarkastiskt medan han står och knåpar med en kedja på främre däck. ”Vi är klara om 24 timmar.”
Vi kör iväg i hopp om att gps:en ska hitta en ny rutt åt oss.
”Sväng höger”, säger den. Okej, bra. ”Sväng höger.” Uppfattat. ”Sväng höger.” Vi är tillbaka vid färjan.
Vi kör åt ett annat håll. Efter ett antal vänstersvängar är vi tillbaka vid den belägrade båten.
Slutligen kör vi helt enkelt mot närmaste by. Vi kommer fram till Drunken Duck (det ligger verkligen mitt i ingenstans) 25 minuter efter killarna.
Nästa anhalt, Buchanan Street i Glasgow, mitt i de centrala delarnas intrikata enkelriktade system. Gps:en leder oss genom det 450 meter höga bergspasset Kirkstone i sjödistriktet. Enligt en skylt bör vägen undvikas i vinterväder. Det börjar snöa.
”Du köper ingen gps till mig i julklapp, okej?” kraxar mamma när vi slutligen checkar in på ett hotell i Carlisle klockan 18.20.

18.30 (KARTA) Vi har en av Lantmäteriverkets detaljerade kartor över sjödistriktet, men hittar varken Barngates eller Drunken Duck på den. Vi kör runt på småvägarna i det kuperade landskapet mellan Ambleside och Skelwith Bridge. I mörkret kikar vi på varenda byggnad och hoppas att det är vår pub.
”Nu skulle det vara väldigt smidigt att kunna fråga någon om vägen”, sluddrar jag. Jag börjar känna av tröttheten.

19.00 (FRÅGA) Efter en lätt resa uppför M6:an och M74:an visar den ­första vägskylten vi ser i centrala Glasgow vägen till Buchanan Galleries bilparkering. Vi parkerar i närheten och träffar en gatsopare som precis har slutat jobba. Han visar oss raka vägen till Buchanan Street. Med visst välbehag konstaterar vi att det är en gågata.

Dag 3
09.01 (KARTA) ”Problemet med kartor är att när man väljer väg så ser man inte alltid hur blåsigt det är där”, säger Sophie. Efter att ha lämnat våra rum på Drunken Duck, som vi till slut hittade, kryper vi fram längs en nedisad väg genom Kirkstonepasset, medan höglandsåsarnas vita sluttningar tornar upp sig omkring oss.
”Jag slår vad om att satellitnavigationssystem tänker på sådant när de beräknar den snabbaste vägen”, svarar jag. ”Det är därför vi ligger efter.”

10.10 (FRÅGA) Väganvisningarna som receptionisten på Glasgow Holiday Inn ger oss till Oban i Argyll and Bute (vår destination är stenbrottet Bonawe, som ligger där i krokarna) gör att vi kör vilse i ett enda spagettikaos av förortsvägar. Efter att ha kört om­kring och svurit länge hittar vi A82:an norrut. Loch Lomonds fuktiga, gröna stränder är fagra precis som i sången, och vi lugnar ner oss.

11.47 (GPS) Dubbelriktad trafik i 16 kilometer i timmen på väg in till Glasgow. Ännu en gång visar gps:en oss i cirklar.
”Om 90 meter, sväng höger”, säger den. En skylt visar att det inte är tillåtet att svänga höger.
”Gör ny beräkning. Om 90 meter, sväng höger.” Högersväng ej tillåten.
Så här fortsätter det i en halvtimme innan vi ställer bilen och börjar gå mot Buchanan Street.

11.53 (KARTA) Buchanan Street. Det rådde en viss diskrepans mellan Glasgows gaturegister och verklig­heten, men Sophie löste det hela och hennes väg in till centrum var nästan helt fri från trafik. Jag tror att vi är tillbaka i racet.

12.20 (FRÅGA) Strax utanför Oban visar en kraftigt byggd man som håller på att lasta sten från en lastbil oss nedför en 15 kilometer lång skogsväg. Bara några meter till höger om oss guppar fiskare nervöst i sina båtar på stormpiskade Loch Etive. Om vi tappar fästet hamnar vi ofelbart i vattnet med dem. Men vi strävar troget vidare och kommer fram till Bonawes stenbrott. Ingen annan än en ortsbo skulle kunna hitta till den här platsen.
Nästa anhalt är MacDonald Memorial i Dingwall i Ross and Cromarty, som verkar vara ett litet slott.

15.29 (GPS) Bonawes stenbrott. I 40 minuter låg vi bakom en bensinbil på en bergsväg utan att kunna köra om. Marie berättar för mig per telefon att hon tror att de nog håller på att komma ifatt oss. Jag klarar inte att säga sanningen: Hon var här för nästan en halvtimme sedan och hon klarade dessutom av Glasgow mycket snabbare än vi.

16.00 (FRÅGA) Det här är inte den vidöppna motorväg som vi räknade med. När vi kisade genom den tjocka höglandsdimman för ett tag sedan såg vi skylten till Ben Nevis. Det är dock en mycket märklig känsla att inte veta var man befinner sig i förhållande till andra platser på grund av att man inte har någon karta. Det finns ingen anledning att tro att vi är vilse …

16.52 (GPS) Vi stannar i Loch Linnhe för natten, medan flickorna stannar längre norrut, i närheten av Loch Ness. I morgon, inför slutsträckan mot John o’Groats på Skottlands nordspets, kommer alla tre bilar att starta ungefär i jämnhöjd efter 22 timmars körning. Killarna måste dock klanta sig rejält för att vi ska ha en chans att vinna.

17.53 (FRÅGA) Dingwall. Alla affärer är stängda och det finns ingen att fråga om vägen till MacDonald Memorial. Vi kan inte slösa bort flera timmar på att leta efter minnesmärket i det här sena skedet.
Sedan tittar jag upp. ”Laurence, ser du den där kullen?”
”Mmmmm.”
”Den med slottet på toppen?”
Vi är där på fem minuter.
Nästa anhalt är John o’Groats. Den kvällen i baren på National Hotel i Dingwall tar en trind medelålders man fram en flöjt och vi får uppleva en improviserad höglands­allsång till klockan tre på natten.

Dag 4
09.30 (FRÅGA) ”Åk runt rondellen och följ sedan vägen rakt norrut.”
”Rakt norrut?”
”Japp, här gillar vi raka saker. Ni ska ända längst upp …”
Hotellarbetaren Peter MacPhee, en skotsk motsvarighet till Graham Norton, är mer intresserad av att snacka med Laurence än att ge väganvisningar medan vi gör oss redo att köra mot John o’Groats. Vi får hoppas att extrainformationen som vi får av hans kollega räcker.

10.47 (KARTA) Vi hittade minnesmärket och nu ser vi bara en enda huvudväg som leder ända till John o’Groats.
”Om Michael och Laurence har blivit försenade skulle vi faktiskt kunna ligga jämsides med dem”, säger Sophie entusiastiskt.

11.00 (FRÅGA) Spetsiga klippor och oljeriggar utanför kusten; det känns som om vi närmar oss Storbritanniens nordspets, men vi vet inte exakt var vi är. Vi får inte förlora den här tävlingen nu. För ett tag sedan avlöstes vackra byar av förfallna torp. Den tjocka dimman passar vår sinnesstämning. Vi är hungriga, men vi fortsätter att köra.

12.30 (GPS) I Dingwall hade gps:en ingen aning om var minnesmärket låg och vi körde omkring i en evighet. Vi läste just på en vägskylt att det är 143 kilometer till John o’Groats.
”Killarna är förmodligen redan där”, säger jag och suckar. Gps:en har varit tyst i en halvtimme. Den vågar inte säga något.

12.57 (KARTA) ”Arton kilometer kvar, Sophie.” Caithness platta ljunghedar breder ut sig omkring oss. ”Nu är vi på upploppet.”
”Jag är jättenervös”, säger Sophie. ”Vi kommer kanske att vinna.”

13.11 (FRÅGA) Till slut kommer flickorna till The Last House in Scotland i John o’Groats, som är en affär och ett museum. En halvtimme efter oss.
”Vi trodde nog att det roligaste sättet att navigera skulle vara att fråga folk om vägen”, säger Sophie. ”Men att ni skulle vinna kunde jag inte tro – hur gick det här till?”
Jag har influensa och en flugsvärm attackerar oss, men vi lyckas ändå ta ett foto och dricka en flaska champagne under det sista husets skylt. ”Ja, då var vi klara”, säger en glädjestrålande Laurence.
Det tog oss 24 timmar och 30 minuter att köra genom hela Storbritannien från söder till norr. Visst, vi hade en del tur. Men vilket skulle du själv vilja förlita dig på för att hitta avlägset belägna pubar eller navigera genom myllrande stadskärnor: en rad på ett papper, en dator eller kunskapen hos lokalbefolkningen i kombination med dina egna iakttagelser och instinkter? Och vem har påstått att män inte får lov att fråga om vägen?

14.25 (GPS) I John o’Groats möts vi av våra kollegers tomma bilar. De sitter på puben. Gps:en är tyst.
Efter att under 26 timmar och 30 minuter ha instruerat oss att köra över berg, ta tio mil långa ”genvägar” på små grusvägar mitt ute i ingenstans och köra ombord på döende bilfärjor var gps:ens sista ord: ”Sväng höger till destinationen.”
Vi svängde in på uppfartsvägen till en bungalow, en knapp kilometer från The Last House.

<< Tillbaka