Järnmannen

Av Henrik Ekberg

Kari Martens var otränad, utbränd och överviktig. Tio år senare genomförde han som förste svensk en tiodubbel Ironman. Här berättar han själv om den stenhårda tävlingen och vägen dit.

I samband med sonen Oliwers födelse 1997 vägde Kari Martens 106 kilo. Han var då 40 år, jobbade som säljare och mådde både fysiskt och psykiskt dåligt. Han var alltid stressad och ryggen smärtade. Några år tidigare hade han opererats för diskbråck. Finlandsfödde Kari hade kommit till en punkt i livet då han måste ta ett stort beslut. ”Om jag ville se min son växa upp var jag tvungen att ändra livsstil”, säger han.

I dag är Kari 52 år, har en matchvikt på 79 kilo och är en av världens bästa ultratriathleter. Han tränar upp till 30 timmar i veckan, deltar i Ironman-tävlingar över hela världen och driver sedan 2005 hälsoföretaget Itrim Nordstaden i Göteborg tillsammans med hustrun Petra. Men att ändra sin invanda livsstil var inte lätt. I 20 år hade han skyllt på olika saker för att slippa ta tag i sin situation. Kari säger att det handlar om mod. Mod att förändra. Mod att lämna det man har för något annat, något bättre. ”Man måste ut ur sin trygga box och våga tro på sig själv. Vad andra än säger. Men det gäller att ha tålamod och att sätta upp mål, både korta och långa.”

Kari började cykla och märkte att det var skonsamt för ryggen. Han deltog i några långlopp, men blev snart övertalad av en kompis att prova på uthållighetssporten triathlon. Han letade upp sina gamla joggingskor i källaren och gav sig ut i skogen, vilket kändes rejält i knäna till en början. Nästa utmaning blev simningen. Kari hade tidigare på sin höjd mäktat med 200 meter bröstsim och crawl var ett främmande sätt att ta sig fram i vattnet, men nu åkte han till en bassäng och simmade tusen meter på en halvtimme. Veckan därefter blev det tvåtusen på en dryg timme. Efter det bestämde han sig för att prova på triathlon. Han anmälde sig till landets enda Ironman-tävling, Järnmannen i Kalmar: 3,8 kilometer simning, 18 mil cykling och 4,2 mil löpning. ”Jag genomförde tävlingen och sa direkt att det här ska jag göra igen, alltså tvärt­emot vad folk brukar säga efter en Ironman-tävling. Men det kändes så bra. Jag klarade maxtiden och jag var ändå inte helt tom efter tävlingen. Det här var något för mig.”

Den sommaren, 1998, vägde Kari 95 kilo och hade fortfarande långt till nuvarande matchvikt. Men Petra såg att han mådde bättre. Kari berättar att han efter Järnmannen bestämde sig för att bli lite bättre för varje år. Han menar att varje träningspass måste ha ett syfte och talar om mental styrka, om att över 50 procent handlar om att övertyga sig själv och genomföra planen. Kari är över 50 år men säger att han ännu inte har nått toppen av karriären. Och det är just det som driver honom: att se hur bra det är möjligt att bli. ”Jag har flera år av utveckling kvar och vet att jag kommer att bli bättre. En anledning är att jag har sparat kroppen och inte slitit ut den som många andra har gjort i min ålder. Jag kan förbättra träningen och jobba mer med teknik, rörelsekonomi och energisnålhet. Jag har trots allt bara tränat riktigt bra de senaste tre åren och är övertygad om att jag kommer att genomföra en Ironman när jag är 80.”

Under de första åren tränade Kari främst under den varma årstiden, men målsättningen att hela tiden bli bättre krävde en ökad träningsdos. En normal vecka tränar Kari mellan 20 och 25 timmar beroende på vilken gren som han fokuserar på och hur tävlingsschemat ser ut. En dag med fint väder kan han cykla mellan 20 och 30 mil och inte sällan sätter han på sig löparskorna direkt efter trampandet och springer några kilometer i skogen. Under de lugnare perioderna har han en vilodag i veckan. Trots en träningsdos som tidsmässigt är att jämföra med ett halvtidsjobb hinner han ändå med det egna företaget. ”Jag jobbar heltid när det inte är tävling, men jobbet och idrottandet går liksom ihop. Jag cyklar till exempel till jobbet och där kan jag även köra styrketräning”, säger han och fortsätter: ”Men för att uppnå mina högt ställda mål skulle jag behöva satsa på idrotten på heltid. Men då krävs flera och större sponsorer och samarbetspartner. Mina konkurrenter tränar inte mer än jag, men när de vilar då jobbar jag. Det är problemet.”

Totalt har han gått ner 27 kilo i vikt och är i dag mycket noga med vad han stoppar i sig. Ostmackorna framför tv:n och snabbmaten bakom ratten är utbytt mot regelbunden och nyttig kost. Dagens frukost bestod av Wasa Sport, två vitor från kokta ägg samt keso. Till lunch tänker han äta fiberrika grönsaker, som blomkål, morötter och bönor, samt kyckling. Middagen kommer att bestå av fisk med rotfrukter och grönsaker. Ett glas vin eller en pizza är tänkbart, men inte förrän i december när tävlingssäsongen är slut. Han får god hjälp av Petra som är väl insatt i näringslära. ”Både Petra och Oliwer betyder oerhört mycket. När jag tävlar finns de alltid där. De känner mig bäst av alla och ser direkt när och vad jag behöver under en tävling. Jag har min familj att tacka för väldigt mycket.”

Karis meritlista

Kari Martens har avverkat 23 vanliga Ironman-tävlingar (däribland elva i Kalmar och åtta på Lanzarote) en trippel i Tyskland samt Deca Ironman i Mexico. Totalt har han alltså genomfört 36 Ironman-distanser, vilket är flest i Sverige. Går allt som planerat kommer han att genomföra ytterligare 22 Ironman-distanser i år. Följ hur det går för Kari Martens i årets tävlingar på hans hemsida: www.karimartens.se

World Challenge Deca Ironman – dag för dag

I höstas genomförde Kari Martens, som förste svensk, World Challenge Deca Ironman i Mexiko. De tävlande simmar 38 kilometer i en 50-metersbassäng, cyklar 180 mil och löper 42,2 mil runt en bana som är 1 900 meter lång. Kari lyckades genomföra den tiodubbla Ironman-tävlingen på drygt åtta dygn och var i ledningen större delen av tävlingen. Han kom i mål som tvåa med den femte bästa tiden någonsin. Så här gick det till.

Dag 1:

Klockan närmar sig nio på morgonen i Monterrey, Mexiko, den 16 november 2008. Kari är väl förberedd inför simningen och känner sig inte direkt nervös, snarare upprymd. Han har ätit en flytande frukost för att vara tom i tarmsystemet och är väl uppvärmd efter en cykeltur, lite löpning samt några vändor i vattnet för att bekanta sig med elementet.

Petra och Oliwer står beredda bredvid simbassängen med olika sportdrycker; en som motverkar kramper, en med mycket proteiner, en full med kolhydrater. 38 kilometers simning innebär 760 längder i bassängen. På plats finns 18 personer som ska genomföra Deca Ironman. Kari delar bana med Harn Wei Kua från Singapore och Eileen Steil från USA.

Alla tävlande startar samtidigt. De första längderna känns bra. Oliwer håller koll på mellantiderna och Petra ger Kari vätska var 20:e minut och plastpåsar fyllda med bland annat potatismos och tonfisk varannan timme. Det värsta som kan hända är att få kramp, därför får aldrig kroppen bli helt tom. Simningen flyter på bra. Kari lyckas till och med ligga under de planerade mellantiderna. När han går i mål klockan två på natten har han den nionde bästa simtiden, vilket är väl godkänt. Han har då varit i vattnet i 16 timmar och 57 minuter. En enda gång var han uppe på land för ett kort toalettbesök.

Det tar honom 24 minuter att duscha av sig kloret och sätta på sig cykelkläderna. De flesta andra går och lägger sig efter simningen, men Kari vill känna på cykelbanan samt komma upp i lodrätt ställning innan han kryper ner i sängen. Klockan halv fyra på natten kliver han av cykeln, slänger upp den på axeln och tar sig upp till rummet på fjärde våningen i förläggningen vid den gamla olympiabyn från 1968. Det blir ett par timmars sömn till slut. Han bestämmer sig för att sova utomhus, bredvid banan, i fortsättningen. Det tar för lång tid att ta sig till och från rummet. Dock måste han se till att ordna tältsäng och tält, något han inte tänkt på att ta med sig från Sverige.

Dag 2:

Klockan halv åtta är Kari åter på cykelbanan. Dags för 180 mil cykling, vilket motsvarar sex Vätternrundor. De flesta ligger fortfarande och sover och han är nästan ensam på banan. Det är kallt. Kari cyklar med mössa och långärmad tröja. Kroppen känns bra och han är nöjd med beslutet att inte gå och lägga sig efter simningen. När de andra börjar dyka upp förvånas han över deras höga tempo, men han hänger ändå med dem. På cykeln har han två fulla vätskeflaskor. Petra kokar nudlar i kaffekokaren.

Även cyklingen går bra, så bra att han natten mellan dag två och tre går upp i ledningen. Känslan är euforisk. Han hade absolut inte räknat med att leda tävlingen. Bakom honom jagar tysken Marcel Heinig och britten David Clamp, men Kari känner att han har kontroll. Han kan göra kortare pauser för att äta eller dricka och ändå behålla ledningen. Samtidigt är placeringen lite stressande eftersom han inte var förberedd på att ligga först. Han skulle ju jaga tider och köra sitt eget race. På natten sover han under bar himmel i en och en halv timme.

Dag 3:

Kari vaknar och skakar av köld. På dagarna är det drygt 30 grader varmt, men på nätterna sjunker temperaturen till endast några plusgrader. Kari hoppar upp på cykeln och får upp värmen. Kroppen känns fortfarande fräsch. De segervissa tankarna har mattats av något och han försöker tänka sansat. Seger i sin egen åldersgrupp låter mer rimligt. Möjligtvis kan han vinna cyklingen och få ett försprång inför löpningen. Men det är svårt att få hjärnan att tänka klart. Kari börjar känna av den fysiska påfrestningen och bristen på sömn och återhämtning. Efter ett dygns cyklande får han låna amerikanskan Eileen Steils tält. De båda turas i fortsättningen om att sova i tältet. Den här natten sover Kari i två timmar.

Dag 4:

Kari fyller på rejält med mat innan han slocknar, därför känns musklerna nu pigga. Han påminns om hur avgörande kosten och sömnen är. De som sover fler timmar orkar också cykla snabbare. Kari börjar tveka om hans plan med få sovtimmar är rätt taktik. Han lägger märke till att en ungrare, Ferenc Szonyi, som sover betydligt mer än Kari, rycker allt närmare. Men Kari trampar på under den starka solen och betar av de 180 milen.

Cyklingen känns bra under hela dagen. Vid det här laget känner han till omgivningen runt den 1 900 meter långa banan väl. På kvällen känner han en våldsam hunger och när de tävlande bjuds på hamburgare slänger han i sig fyra stycken i rask takt medan han cyklar. När det återstår ett par timmar av cyklingen blåser det plötsligt upp och en kraftig storm överraskar de tävlande. Kari tvingas stå upp och cykla. Något liknande har han aldrig varit med om tidigare. De flesta andra passar på att vila, men Kari fortsätter. Efter över 96 timmar på cykel tar sig Kari i mål. Han leder fortfarande, men känner sig sliten. Klockan är tre på natten och han kan knappt stå på benen. Planen är att börja löpa direkt efter cyklingen och springa i sex timmar innan han får vila.

Kari kränger av sig skorna och cykelkläderna och drar på sig joggingutrustningen. Löpningen sker på samma bana som cyklingen, men på innerbanorna. Ombytet tar 15 minuter och 45 sekunder och därefter är Kari redo för de avslutande tio maratonloppen. Men benen bär inte. Hjärnan orkar knappt tänka, men Kari inser ändå att han måste röra på sig. Han börjar gå; först en mil, sen två mil. Plötsligt svarar kroppen och han börjar jogga lite lätt. Det är en fantastisk känsla.

Dag 5:

Kari har sprungit hela natten. Han springer och springer, men är inte så stark som han känner sig. Konstiga tankar dyker upp. Han är övertygad om att han inte behöver sova mer, att han kan springa de återstående sju maratonloppen direkt. Men när Karis webbproducent Niklas Hellerstedt kommer till Monterrey den femte dagen för att hjälpa till med coachningen ser han ett vrak på banan. Tillsammans med Petra lyckas han övertala Kari att överge sin idé om att inte sova alls och ser i stället till att den slitne löparen får i sig lite mat innan han kommer i säng klockan ett på natten.

Dag 6:

Medan Kari sover i sitt rum vid förläggningen sätter Petra på honom skavsårsplåster på alla tår, i förebyggande syfte. Plåstren värms på med hjälp av en hårfön. Han får en timmes sömn och väl ute på banan igen får han reda på att två farliga konkurrenter, britten Clamp och fransmannen Conraux, har tvingats ta det lugnare på grund av skador. Anledningen kan vara svenskens snabba cykeltid som fått de båda toppfavoriterna att gå ut för hårt i den avslutande grenen. När fem maraton återstår är Kari fortfarande i ledning. Men även han börjar känna av skador. Den ena fotknölen har svullnat upp och han inser att chanserna att vinna inte längre är så stora. Han bestämmer sig för att gå den sjätte och sjunde maran för att spara kroppen. Han riskerar visserligen att bli av med ledningen, men har tillräckligt med krafter kvar för att tänka förnuftigt och spara på krafterna. Dessutom går det inte så mycket fortare för konkurrenterna trots att de flesta springer. Gången gör gott för kroppen som hinner återhämta sig lite grann och den onda fotknölen smärtar något mindre. Trots att Kari går håller han de andra bakom sig, men tysken Marcel Heinig rycker allt närmare. På natten sover Kari tre timmar bredvid banan.

Dag 7:

Kari fortsätter att gå hela dagen och känner att han har krafter kvar. Marcel Heinig har gått om honom och upp i ledning. Han har inte sovit någonting det senaste dygnet. När Kari pratar med honom på banan får han reda på att konkurrenten inte får sova för sin coach. Marcel Heinig måste vinna helt enkelt, kosta vad det kosta vill. Han är trött och sliten och det syns. Natten mellan den sjunde och åttonde dagen försöker Kari övertala tysken att sova lite. Kari lovar att gå och lägga sig han med och inte ta ifrån honom ledningen. De ligger etta och tvåa och resten av gänget är så långt efter att de inte har någon möjlighet att hinna ikapp. Men tysken fortsätter att springa. Kari väljer att sova ett par timmar.

Dag 8:

Kari har så stora blåsor under fötterna att han väljer att sova med skorna på eftersom han är rädd att inte få på dem igen. Han har inte tänkt på att ta med sig skor i olika storlekar, som de andra deltagarna. För Kari återstår nu tre maror och dem tänker han springa. Ute på banan är tysken i sin egen värld och ser bara segern framför sig. Han tar sig fram men det går inte fort. Kari kan inte heller hålla någon vidare fart. De båda orkar trots allt prata lite med varandra och bestämmer sig för att aldrig mer ställa upp i World Challenge Deca Ironman. Mitt på den åttonde dagen ger coachen tysken klartecken att sova en kort stund. Då har han inte sovit på tre dygn. Även Kari går av banan och sover en timme. Efter middagsluren fortsätter de båda kämparna att springa hela eftermiddagen och kvällen.

Dag 9:

Efter midnatt stapplar tysken i mål. Han har segrat. För Kari går det inget vidare. Blåsan på ena foten har blivit till ett stort öppet sår. Han känner bara smärta och har ingen energi kvar att tänka positivt. Petra manar på honom från sidan och påminner om att alla har ont. Men han har svårt att ta till sig hennes ord. Det snurrar i huvudet. När Kari har tre varv kvar börjar han inse att han trots allt kommer att bli tvåa. Klockan fem över fem på morgonen går han i mål efter nästan 98 timmars löpning. Det är tisdagen den 25 november och Kari har genomfört den troligtvis värsta tävlingen i världen. Totaltiden blir 8 dygn, 20 timmar och 6 minuter, vilket är den femte bästa tiden i tävlingen någonsin. Han vinner sin egen åldersgrupp med tre dygns marginal. Han är lycklig men obeskrivligt trött och har gått ner sju kilo i vikt sedan tävlingsstarten.

Direkt efter målgången får han följa med en läkare. Han kan inte stödja på foten. Den är som en stor varklump med blåsor och köttsår. När Petra får se foten och tänker på hur hårt hon har pressat honom brister hon ut i gråt. Kari tvingas sitta i rullstol i fem dagar. De dagarna tillbringar han vid banan för att heja på sina konkurrenter som ännu inte kommit i mål. Han sover lite då och då och fyller på magasinen med mat och dryck. Kroppen återhämtar sig långsamt.

Väl hemma i Sverige igen börjar Kari planera framåt. Karis mål för 2009 är att delta i alla sex ultratriathlontävlingar som ingår i världscupen. Det innebär en dubbel Ironman i Österrike i maj, en dubbel i Ungern i juni, en trippel i Tyskland i juli, en dubbel i Slovenien i augusti, en dubbel i USA i oktober och den avslutande tiodubbla i Mexiko i november. Beslutet att inte genomföra ytterligare en Deca Ironman är glömt. I stället satsar han på att gå under 200 timmar år 2010 och att vinna tävlingen 2012. Viljan att se hur bra han kan bli väger tungt. Han kommer även att genomföra sin tolfte Järnmannen i Kalmar som går av stapeln den 1 augusti i år.

World Challenge Deca Ironman

Den tiodubbla Ironman-tävlingen i Mexiko i november avslutar ultratriathlonsäsongen. Vartannat år (jämna år) simmar de tävlande 38 kilometer, eller 760 längder, i en 50-metersbassäng, cyklar 180 mil och löper 42,2 mil, båda grenarna på 1 900-metersbana. Maxtiden för tävlingen är 14 dagar. Vartannat år (udda år) genomför de tävlande en Ironman varje dag under tio dagar.

Ur Reader’s Digest 7/2009.

<< Tillbaka