"Jag har fått nya rötter."
Drago Pečenica flydde kriget i Bosnien och fick ett nytt liv i Nederländerna.
Av Jacques Koch
Foto:
Av Jacques Koch
Foto:
De mörka molnen förebådar regn när Drago går förbi ett lerigt fält. En kungsfiskare dyker tyst ner över en slingrande bäck som kantas av knotiga pilträd. Drago, en 50 år gammal bosnisk konstnär iklädd basker och med ett grånande pipskägg, stannar och drar in den fuktiga, friska luften i djupa andetag. Försiktigt drar han handen över den skrovliga barken på ett knotigt pilträd som har klyvts i två delar.
”Det påminner mig om mitt eget splittrade liv”, reflekterar han och klappar trädet.
I början av 90-talet var den livliga historiska staden Sarajevo med sin rika blandning av kulturer en samlingsplats för unga bosniska konstnärer som Drago.
”Jag blev konstlärare och när jag gifte mig flyttade vi till Novi Treavnik, sju mil nordväst om Sarajevo.”
Men när Balkankriget nådde Bosnien 1992 blev serbiska Drago och hans kroatiska fru Steffi tvungna att välja sida i en konflikt de aldrig bett om. ”När min dotter var fem månader flydde vi utomlands”, säger Drago. På vägen mot gränsen krävde en kroatisk soldat att få se hans pass. ”Han såg att jag var serb och ville skjuta mig. Sedan böjde han sig ner över vår lilla dotter för att titta lite närmare. Hon log och tog tag i ett av hans fingrar.” Soldaten tittade på Drago och vinkade snabbt åt dem att fortsätta.
De fann en fristad långt borta i Nederländerna.
”Vi hade förlorat allt och hamnade i ett flyktingläger. Jag kände mig förödmjukad.”
På vintern återspeglade det ödsliga, platta holländska landskapet med sina utspridda, kala, knotiga pilträd hans dystra sinnestämning.
”Jag saknade bergen, skogarna, fjärilarna och färgerna i mitt hemland.”
När Drago beviljats asyl fick han jobb på ett bibliotek och familjen slog sig ner i staden Nijkerk. Men hans humör blev inte bättre.
”Jag hade fått en gåva och jag använde den inte”, säger han.
En vårmorgon när Drago cyklade till arbetet såg han hur dimman låg över ängarna.
”Solen höll på att gå upp och fälten och fåglarna som svävade över sveptes in i ett glödande orange ljus.”
När han återvände senare samma dag såg har en bondhustru hänga tvätt som fladdrade i vinden.
”Landskapet blev levande framför mina ögon. Det tog tag i mig just där och då.”
Till och med de förvridna pilträden fick en djupare betydelse.
”De utvecklade nya grenar, som fyrverkerier, som kämpade för livet. Jag tänkte att just så är det för mig också.”
Drago dammade av sitt gamla skissblock och började teckna landskapet han såg omkring sig. När han kände sig tillräckligt säker samlade han sina teckningar och gick till Reinder Homan, en holländsk konstnär som är berömd för sina etsningar.
”Var ställer du ut?” frågade Reinder Homan entusiastiskt.
Han kunde inte förstå att Dragos teckningar aldrig hade visats för allmänheten. Med hans hjälp började Drago ställa ut sina arbeten i lokala gallerier och hans berömmelse spreds snabbt. Nu är Drago en av de bästa inom realistisk konst i Nederländerna.
”Drago är unik”, säger Rein Pol som också är konstnär under en välbesökt utställning av bosnierns verk.
”Titta på den här!”
Han pekar på en enorm tavla som föreställer ett gammalt träd.
”Varje gren han målar har sin egen karaktär. Om man var en myra skulle man kunna gå på den.”
Drago föredrar att vara ensam och finner samhörighet hos de vridna pilträden nära sitt hem.
”Jag har kommit till ro med det här landskapet och med mitt öde”, säger han. ”Jag har fått nya rötter.”
”Det påminner mig om mitt eget splittrade liv”, reflekterar han och klappar trädet.
I början av 90-talet var den livliga historiska staden Sarajevo med sin rika blandning av kulturer en samlingsplats för unga bosniska konstnärer som Drago.
”Jag blev konstlärare och när jag gifte mig flyttade vi till Novi Treavnik, sju mil nordväst om Sarajevo.”
Men när Balkankriget nådde Bosnien 1992 blev serbiska Drago och hans kroatiska fru Steffi tvungna att välja sida i en konflikt de aldrig bett om. ”När min dotter var fem månader flydde vi utomlands”, säger Drago. På vägen mot gränsen krävde en kroatisk soldat att få se hans pass. ”Han såg att jag var serb och ville skjuta mig. Sedan böjde han sig ner över vår lilla dotter för att titta lite närmare. Hon log och tog tag i ett av hans fingrar.” Soldaten tittade på Drago och vinkade snabbt åt dem att fortsätta.
De fann en fristad långt borta i Nederländerna.
”Vi hade förlorat allt och hamnade i ett flyktingläger. Jag kände mig förödmjukad.”
På vintern återspeglade det ödsliga, platta holländska landskapet med sina utspridda, kala, knotiga pilträd hans dystra sinnestämning.
”Jag saknade bergen, skogarna, fjärilarna och färgerna i mitt hemland.”
När Drago beviljats asyl fick han jobb på ett bibliotek och familjen slog sig ner i staden Nijkerk. Men hans humör blev inte bättre.
”Jag hade fått en gåva och jag använde den inte”, säger han.
En vårmorgon när Drago cyklade till arbetet såg han hur dimman låg över ängarna.
”Solen höll på att gå upp och fälten och fåglarna som svävade över sveptes in i ett glödande orange ljus.”
När han återvände senare samma dag såg har en bondhustru hänga tvätt som fladdrade i vinden.
”Landskapet blev levande framför mina ögon. Det tog tag i mig just där och då.”
Till och med de förvridna pilträden fick en djupare betydelse.
”De utvecklade nya grenar, som fyrverkerier, som kämpade för livet. Jag tänkte att just så är det för mig också.”
Drago dammade av sitt gamla skissblock och började teckna landskapet han såg omkring sig. När han kände sig tillräckligt säker samlade han sina teckningar och gick till Reinder Homan, en holländsk konstnär som är berömd för sina etsningar.
”Var ställer du ut?” frågade Reinder Homan entusiastiskt.
Han kunde inte förstå att Dragos teckningar aldrig hade visats för allmänheten. Med hans hjälp började Drago ställa ut sina arbeten i lokala gallerier och hans berömmelse spreds snabbt. Nu är Drago en av de bästa inom realistisk konst i Nederländerna.
”Drago är unik”, säger Rein Pol som också är konstnär under en välbesökt utställning av bosnierns verk.
”Titta på den här!”
Han pekar på en enorm tavla som föreställer ett gammalt träd.
”Varje gren han målar har sin egen karaktär. Om man var en myra skulle man kunna gå på den.”
Drago föredrar att vara ensam och finner samhörighet hos de vridna pilträden nära sitt hem.
”Jag har kommit till ro med det här landskapet och med mitt öde”, säger han. ”Jag har fått nya rötter.”
