Improvsationens lysande stjärna
En älskad underhållare har lämnat oss. Läs om hur Robin Williams fann sitt kall.
Av Ellen Hawkes
Från sitt lekrum på vinden stod åttaårige Robin Williams och blickade ut över trädtopparna kring de välplanerade ägorna i Bloomfield Hills, en förort till Detroit i Michigan. Med föräldrar som sällan hade tid och utan vare sig syskon eller grannbarn att leka med i den 40 rum stora herrgården brukade Robin ofta fördriva tiden med att läsa eller iscensätta berömda fältslag med sin enorma samling tennsoldater.
Men den här kvällen väntade Robin otåligt på att hans far skulle komma hem. Till slut körde bilen in på uppfarten.
Robert Willams, som var direktör hos Ford, var en ståtlig figur i sonens ögon. Han hade en värdighet som påminde om brittisk reservation, så Robin kallade honom skämtsamt Lord Stokesbury, vicekonung av Indien. Men det sa han aldrig direkt till honom – det vågade han inte. Robert Williams starka tro på värdet av disciplin, hårt arbete och självbehärskning skulle aldrig tillåta sådana skämt.
Robin höll fram kuvertet han hade fått med sig från skolan den eftermiddagen.
”Vad är det där, min pojke?”
”Mitt betyg, sir.”
Williams den äldre tittade på betygen och räknade med ett leende alla stora A:n som fyllde sidan.
”Bra gjort, min pojke”, sa han. ”Nu gör vi oss i ordning för middagen.”
Hur mycket han än längtade efter att få höra sådant beröm förstod Robin att det inte skulle bli något mer den kvällen 1959. Han stålsatte sig mot sin besvikelse och gick i tysthet ner till matsalen. Han visste att hans mor inte bara skulle krama honom för att han var duktig i skolan, utan också skratta åt de nya skämt han hade hört den dagen.
Trots att Laurie Williams ofta var upptagen med sociala åtaganden och arbete i olika organisationer hade hon och Robin ett alldeles speciellt band till varandra. Hon var en rolig och charmig före detta fotomodell från New Orleans, och när han berättade en rolig historia eller härmade sin far skrattade hon högt. Hans vilda kreativitet blomstrade i hennes närvaro, men om han blev alltför stökig och högljudd påminde hon Robin om faderns stränga regler för hur man bör uppföra sig. Eftersom han alltid strävade efter att göra sin far belåten satte sig Robin då och läste sina läxor flitigt.
När Robin gick i high school kunde Laurie ibland komma på honom med att sitta vid sitt skrivbord och läsa läxor klockan två på natten. I hans skuggsilhuett, och hans hopbitna uttryck, såg hon likheten mellan de två männen i sitt liv.
”Gå och lägg dig, älskling. Det är väldigt sent”, brukade hon viska.
”Jag måste plugga till ett prov i morgon”, svarade Robin alltid utmattat.
Följer drömmen
Robin Williams uppfyllde faktiskt sin fars förväntningar. Han gick ut high school och antogs till Claremont Men’s College, ett finare college i södra Kalifornien, för att studera statsvetenskap och ekonomi.
Men under sitt första år på college tog han en kurs där det ingick teaterimprovisation, och då visste han att han hade funnit sitt livsmål. Allteftersom hans vilda utspel och kreativitet växte sig allt starkare tog hans passion för teatern över till den grad att han blev underkänd i sina andra kurser.
Vid det laget hade hans föräldrar flyttat till Tiburion, en liten stad vid San Fransiscobukten. När han återvände hem efter vårterminen diskuterade Robin nervöst sina dåliga betyg med sin far.
”Det är inte sånt här jag betalar universitetsavgiften för”, sa Williams den äldre bryskt.
”Det gör inget”, svarade Robin. ”Jag har hittat något som jag verkligen älskar att göra. Jag har bestämt mig för att bli skådespelare.”
Hans far gjorde en paus. Han tyckte att sonen verkade sakna den disciplin och praktiska läggning som behövdes för att han skulle nå sina mål. ”Det är bra att ha drömmar”, sa han, ” men det är bäst att du lär dig ett yrke, som svetsning, för säkerhets skull.”
Williams den äldre hade anledning att vara bekymrad. Robin började gå på dramakurser, först i San Francisco och sedan på den prestigefyllda skolan Juilliard i New York. Lärarna och klasskamraterna skrattade åt hans blixtsnabba kvickheter och improvisationsförmåga. Men hans ambitioner spårade ofta ur på grund av hans impulsivitet. Under sista terminen på Juilliard förälskade han sig i en kvinna i San Francisco och hoppade av den fyraåriga utbildningen.
En stjärna föds
När kärlekshistorien tog slut stannade Robin Williams i San Francisco och började uppträda som ståuppkomiker på småklubbar. Där fick han utlopp för sin energi, sina kvicka fria associationer och oförutsägbara hopp mellan olika imitationer – den kännetecknande stil som han skämtsamt kallade sin maniska försvarsreaktion. Ena sekunden imiterade han Richard Nixon, i nästa en utomjording, och sedan en rysk invandrare. Han var vild och ohämmad, och synapserna i hans hjärna exploderade i alla riktningar för att attackera livets alla absurditeter.
Vid 25 års ålder var Robin Williams ett stjärnskott. Bakom scenen en kväll hörde han att hans föräldrar satt i publiken. Han blev alldeles blek i ansiktet. Han visste att hans far ogillade det som han kallade sin sons fräcka humor. I början var Robin Williams stel och onaturlig på scen, men snart fick han tillbaka sitt självförtroende och tog med publiken på den vilda åktur de väntade sig.
År 1978 hade Robin Williams flyttat till Los Angeles där han fick rollen som en vänligt sinnad utomjording i tv-serien Mork och Mindy. Serien blev omedelbart en succé och plötsligt var Robin Williams berömd.
Förväntningarna på honom som kritikerrosad komiker blev dock lite för mycket för honom. Hans föräldrar lade märke till att sonen blev alltmer uppskruvad. ”Du behöver inte vara rolig hela tiden”, sa Laurie till honom, men Robin verkade oförmögen att dämpa sina vilda utspel.
De följande fyra åren, allteftersom tv-seriens popularitet dalade, började Williams oroa sig för att hans berömmelse bara hade varit tillfällig. Hans oro växte när hans första filmer, Karl-Alfred och Garp och hans värld, fick dåliga recensioner. Han började ta till droger och alkohol för att dämpa sin osäkerhet, alltmedan han kände att hans liv började spåra ur. Kritikerna kallade hans prestationer ytliga och undrade om Williams hade den disciplin och mångsidighet som krävdes för mer nyanserade rolltolkningar. Då och då kände han sig som den lille pojken hemma i Bloomfield Hills, som alltid hungrade efter sin fars beröm, men nu försökte han få helt främmande människors gillande.
Djupa samtal
Det hände två saker 1982 som fick Robin Williams att vakna till. Hans fru, Valerie Velardi, som han hade gift sig med 1978, väntade deras son Zachary. Och sedan dog hans vän John Belushi av en överdos. Robin Williams fick en chock och insåg att samma öde kunde vänta honom om han inte blev nykter.
Han flyttade tillbaka till San Francisco, men prövningarna var långt ifrån slut. Hans karriär vacklade fortfarande och hans äktenskap knakade i fogarna; han och Valerie skilde sig till slut 1988. Dessutom började hans fars hälsa att försämras.
På eftermiddagarna brukade Robin köra till Tiburon för att besöka föräldrarna. Kanske var det för att far och son kände att de inte hade så mycket tid på sig, men hur som helst började Robert gradvis bli mindre stel och reserverad, och Robin lade av sig sin komikermask.
De pratade om Robins svårigheter de senaste åren, hans tvivel och hans drömmar om framtiden. ”Jag vill inte förlora vare sig min familj eller min karriär”, sa Robin. ”Det var nog därför jag kom hem.”
Robert nickade. ”Vet du vad”, sa han tyst, ”när min far dog gick familjeföretaget i konkurs. Jag var bara i tonåren, men jag var tvungen att börja arbeta i kolgruvan för att hjälpa till att försörja familjen.”
De följande veckorna berättade fadern öppet om de händelser som hade format honom: hans hårda tid som sjöofficer under andra världskriget då hans skepp träffades av ett kamikazeplan och män dog överallt kring honom; hans sorg över att hans första äktenskap sprack. Han berättade om de långa tröttsamma timmar han hade tillbringat på resande fot med att lösa problem på Fordfabriker, och om hur han ångrade att han inte hade tillbringat mer tid med familjen.
Allt detta öppnade Robins ögon och rörde honom djupt. Men inget var mer gripande än att få höra sin far förklara varför han hade slutat på Ford år 1967 och flyttat med familjen till Kalifornien. Robin, som då var 16 år, hade aldrig känt till bakgrunden till flytten.
”Bilindustrin gick dåligt”, sa Robert. ”Jag älskade mitt jobb, men det enda de ville var att producera så många bilar som möjligt. Företagen var inte stolta över sina produkter längre. Jag kunde inte bara stå och se på. Jag var tvungen att lägga av.”
Robin förstod precis vad hans far ville säga: du måste bestämma dig för vad du vill göra med ditt liv. Inspirerad av sin fars mod insåg han att han var tvungen att ta en del risker för att hitta tillbaka till det liv han önskade sig.
Nytt fotfäste
Robert Williams dog år 1987, just när hans son började få ordning på sitt liv igen. Det året nominerades Robin till en Oscar för sin roll som en lustigkurre till diskjockey i Good Morning Vietnam. Rollen gav honom möjlighet att utnyttja sin humor och improvisationsförmåga samtidigt som han fick spela en man som var plågad av krigets smärta och sorg.
I hans följande filmer lade recensenterna märke till en självinsikt och disciplin de inte hade sett i Robin Williams skådespeleri tidigare. Hans rollporträtt var djupare, mer komplexa och mer nyanserade; han var inte längre bara en vild komiker som spelade sig själv. För första gången tog han sig an seriösa roller på ett säkert och moget sätt.
Han fortsatte att få publiken att skratta i komedier som Välkommen Mrs Doubtfire och Birdcage – Lånta fjädrar, men även i dessa filmer uppvisade han en nyfunnen behärskning i sitt spel. Han sparade sina otyglade komiska utspel till barnfilmer som Aladdin och Jumanji.
Även i sitt privatliv uppnådde Robin en känsla av inre frid. År 1989 gifte han sig med Marsha Garces. De fick en dotter, Zelda, nu 25 år, och en son, Cody, som nu är 23 år. Robin bestämde sig för att minska antalet filmjobb och scenuppträdanden för att kunna tillbringa mer tid med sina tre barn.
År 1997 tackade han ja till en roll i en liten film med titeln Will Hunting mot Stellan Skarsgård. Robin skulle spela en otursdrabbad psykoterapeut som tar sig an en begåvad men
arg ung man med problem. Han tyckte att rollen verkade skriven just för honom, och den återuppväckte många av de känslor han hade hyst för sin far när deras förhållande utvecklades. Hans tolkning var nyanserad, känslig, rolig och sorglig, och ingen blev förvånad när han nominerades till en Oscar.
Williams hade blivit nominerad tre gånger tidigare, men aldrig vunnit. Så när han satt med Marsha och sin mor på Oscarsgalan 1998 fick han en chock när han hörde sitt namn utropas vid priset för bästa biroll.
Efter att ha mottagit sin Oscar höll han upp statyetten. ”Min far sa att jag skulle skaffa mig ett yrke att falla tillbaka på, som svetsning”, sa han. Publiken skrattade, men bara Robin Williams själv och hans mor visste vilken stor roll Robert hade spelat för sonens framgång.
När Robins mor satt där och tittade visste hon att hennes 46-årige son gestikulerade mot himlen som för att säga: Titta pappa, här är den. Jag gjorde det för din skull.
Robin Williams avled den 11 augusti i år i en ålder av 63 år. Han levde i Kalifornien med sin tredje hustru Susan Schneider, som han gifte sig med 2011. Denna artikel publicerades första gången i april 1999.
Men den här kvällen väntade Robin otåligt på att hans far skulle komma hem. Till slut körde bilen in på uppfarten.
Robert Willams, som var direktör hos Ford, var en ståtlig figur i sonens ögon. Han hade en värdighet som påminde om brittisk reservation, så Robin kallade honom skämtsamt Lord Stokesbury, vicekonung av Indien. Men det sa han aldrig direkt till honom – det vågade han inte. Robert Williams starka tro på värdet av disciplin, hårt arbete och självbehärskning skulle aldrig tillåta sådana skämt.
Robin höll fram kuvertet han hade fått med sig från skolan den eftermiddagen.
”Vad är det där, min pojke?”
”Mitt betyg, sir.”
Williams den äldre tittade på betygen och räknade med ett leende alla stora A:n som fyllde sidan.
”Bra gjort, min pojke”, sa han. ”Nu gör vi oss i ordning för middagen.”
Hur mycket han än längtade efter att få höra sådant beröm förstod Robin att det inte skulle bli något mer den kvällen 1959. Han stålsatte sig mot sin besvikelse och gick i tysthet ner till matsalen. Han visste att hans mor inte bara skulle krama honom för att han var duktig i skolan, utan också skratta åt de nya skämt han hade hört den dagen.
Trots att Laurie Williams ofta var upptagen med sociala åtaganden och arbete i olika organisationer hade hon och Robin ett alldeles speciellt band till varandra. Hon var en rolig och charmig före detta fotomodell från New Orleans, och när han berättade en rolig historia eller härmade sin far skrattade hon högt. Hans vilda kreativitet blomstrade i hennes närvaro, men om han blev alltför stökig och högljudd påminde hon Robin om faderns stränga regler för hur man bör uppföra sig. Eftersom han alltid strävade efter att göra sin far belåten satte sig Robin då och läste sina läxor flitigt.
När Robin gick i high school kunde Laurie ibland komma på honom med att sitta vid sitt skrivbord och läsa läxor klockan två på natten. I hans skuggsilhuett, och hans hopbitna uttryck, såg hon likheten mellan de två männen i sitt liv.
”Gå och lägg dig, älskling. Det är väldigt sent”, brukade hon viska.
”Jag måste plugga till ett prov i morgon”, svarade Robin alltid utmattat.
Följer drömmen
Robin Williams uppfyllde faktiskt sin fars förväntningar. Han gick ut high school och antogs till Claremont Men’s College, ett finare college i södra Kalifornien, för att studera statsvetenskap och ekonomi.
Men under sitt första år på college tog han en kurs där det ingick teaterimprovisation, och då visste han att han hade funnit sitt livsmål. Allteftersom hans vilda utspel och kreativitet växte sig allt starkare tog hans passion för teatern över till den grad att han blev underkänd i sina andra kurser.
Vid det laget hade hans föräldrar flyttat till Tiburion, en liten stad vid San Fransiscobukten. När han återvände hem efter vårterminen diskuterade Robin nervöst sina dåliga betyg med sin far.
”Det är inte sånt här jag betalar universitetsavgiften för”, sa Williams den äldre bryskt.
”Det gör inget”, svarade Robin. ”Jag har hittat något som jag verkligen älskar att göra. Jag har bestämt mig för att bli skådespelare.”
Hans far gjorde en paus. Han tyckte att sonen verkade sakna den disciplin och praktiska läggning som behövdes för att han skulle nå sina mål. ”Det är bra att ha drömmar”, sa han, ” men det är bäst att du lär dig ett yrke, som svetsning, för säkerhets skull.”
Williams den äldre hade anledning att vara bekymrad. Robin började gå på dramakurser, först i San Francisco och sedan på den prestigefyllda skolan Juilliard i New York. Lärarna och klasskamraterna skrattade åt hans blixtsnabba kvickheter och improvisationsförmåga. Men hans ambitioner spårade ofta ur på grund av hans impulsivitet. Under sista terminen på Juilliard förälskade han sig i en kvinna i San Francisco och hoppade av den fyraåriga utbildningen.
En stjärna föds
När kärlekshistorien tog slut stannade Robin Williams i San Francisco och började uppträda som ståuppkomiker på småklubbar. Där fick han utlopp för sin energi, sina kvicka fria associationer och oförutsägbara hopp mellan olika imitationer – den kännetecknande stil som han skämtsamt kallade sin maniska försvarsreaktion. Ena sekunden imiterade han Richard Nixon, i nästa en utomjording, och sedan en rysk invandrare. Han var vild och ohämmad, och synapserna i hans hjärna exploderade i alla riktningar för att attackera livets alla absurditeter.
Vid 25 års ålder var Robin Williams ett stjärnskott. Bakom scenen en kväll hörde han att hans föräldrar satt i publiken. Han blev alldeles blek i ansiktet. Han visste att hans far ogillade det som han kallade sin sons fräcka humor. I början var Robin Williams stel och onaturlig på scen, men snart fick han tillbaka sitt självförtroende och tog med publiken på den vilda åktur de väntade sig.
År 1978 hade Robin Williams flyttat till Los Angeles där han fick rollen som en vänligt sinnad utomjording i tv-serien Mork och Mindy. Serien blev omedelbart en succé och plötsligt var Robin Williams berömd.
Förväntningarna på honom som kritikerrosad komiker blev dock lite för mycket för honom. Hans föräldrar lade märke till att sonen blev alltmer uppskruvad. ”Du behöver inte vara rolig hela tiden”, sa Laurie till honom, men Robin verkade oförmögen att dämpa sina vilda utspel.
De följande fyra åren, allteftersom tv-seriens popularitet dalade, började Williams oroa sig för att hans berömmelse bara hade varit tillfällig. Hans oro växte när hans första filmer, Karl-Alfred och Garp och hans värld, fick dåliga recensioner. Han började ta till droger och alkohol för att dämpa sin osäkerhet, alltmedan han kände att hans liv började spåra ur. Kritikerna kallade hans prestationer ytliga och undrade om Williams hade den disciplin och mångsidighet som krävdes för mer nyanserade rolltolkningar. Då och då kände han sig som den lille pojken hemma i Bloomfield Hills, som alltid hungrade efter sin fars beröm, men nu försökte han få helt främmande människors gillande.
Djupa samtal
Det hände två saker 1982 som fick Robin Williams att vakna till. Hans fru, Valerie Velardi, som han hade gift sig med 1978, väntade deras son Zachary. Och sedan dog hans vän John Belushi av en överdos. Robin Williams fick en chock och insåg att samma öde kunde vänta honom om han inte blev nykter.
Han flyttade tillbaka till San Francisco, men prövningarna var långt ifrån slut. Hans karriär vacklade fortfarande och hans äktenskap knakade i fogarna; han och Valerie skilde sig till slut 1988. Dessutom började hans fars hälsa att försämras.
På eftermiddagarna brukade Robin köra till Tiburon för att besöka föräldrarna. Kanske var det för att far och son kände att de inte hade så mycket tid på sig, men hur som helst började Robert gradvis bli mindre stel och reserverad, och Robin lade av sig sin komikermask.
De pratade om Robins svårigheter de senaste åren, hans tvivel och hans drömmar om framtiden. ”Jag vill inte förlora vare sig min familj eller min karriär”, sa Robin. ”Det var nog därför jag kom hem.”
Robert nickade. ”Vet du vad”, sa han tyst, ”när min far dog gick familjeföretaget i konkurs. Jag var bara i tonåren, men jag var tvungen att börja arbeta i kolgruvan för att hjälpa till att försörja familjen.”
De följande veckorna berättade fadern öppet om de händelser som hade format honom: hans hårda tid som sjöofficer under andra världskriget då hans skepp träffades av ett kamikazeplan och män dog överallt kring honom; hans sorg över att hans första äktenskap sprack. Han berättade om de långa tröttsamma timmar han hade tillbringat på resande fot med att lösa problem på Fordfabriker, och om hur han ångrade att han inte hade tillbringat mer tid med familjen.
Allt detta öppnade Robins ögon och rörde honom djupt. Men inget var mer gripande än att få höra sin far förklara varför han hade slutat på Ford år 1967 och flyttat med familjen till Kalifornien. Robin, som då var 16 år, hade aldrig känt till bakgrunden till flytten.
”Bilindustrin gick dåligt”, sa Robert. ”Jag älskade mitt jobb, men det enda de ville var att producera så många bilar som möjligt. Företagen var inte stolta över sina produkter längre. Jag kunde inte bara stå och se på. Jag var tvungen att lägga av.”
Robin förstod precis vad hans far ville säga: du måste bestämma dig för vad du vill göra med ditt liv. Inspirerad av sin fars mod insåg han att han var tvungen att ta en del risker för att hitta tillbaka till det liv han önskade sig.
Nytt fotfäste
Robert Williams dog år 1987, just när hans son började få ordning på sitt liv igen. Det året nominerades Robin till en Oscar för sin roll som en lustigkurre till diskjockey i Good Morning Vietnam. Rollen gav honom möjlighet att utnyttja sin humor och improvisationsförmåga samtidigt som han fick spela en man som var plågad av krigets smärta och sorg.
I hans följande filmer lade recensenterna märke till en självinsikt och disciplin de inte hade sett i Robin Williams skådespeleri tidigare. Hans rollporträtt var djupare, mer komplexa och mer nyanserade; han var inte längre bara en vild komiker som spelade sig själv. För första gången tog han sig an seriösa roller på ett säkert och moget sätt.
Han fortsatte att få publiken att skratta i komedier som Välkommen Mrs Doubtfire och Birdcage – Lånta fjädrar, men även i dessa filmer uppvisade han en nyfunnen behärskning i sitt spel. Han sparade sina otyglade komiska utspel till barnfilmer som Aladdin och Jumanji.
Även i sitt privatliv uppnådde Robin en känsla av inre frid. År 1989 gifte han sig med Marsha Garces. De fick en dotter, Zelda, nu 25 år, och en son, Cody, som nu är 23 år. Robin bestämde sig för att minska antalet filmjobb och scenuppträdanden för att kunna tillbringa mer tid med sina tre barn.
År 1997 tackade han ja till en roll i en liten film med titeln Will Hunting mot Stellan Skarsgård. Robin skulle spela en otursdrabbad psykoterapeut som tar sig an en begåvad men
arg ung man med problem. Han tyckte att rollen verkade skriven just för honom, och den återuppväckte många av de känslor han hade hyst för sin far när deras förhållande utvecklades. Hans tolkning var nyanserad, känslig, rolig och sorglig, och ingen blev förvånad när han nominerades till en Oscar.
Williams hade blivit nominerad tre gånger tidigare, men aldrig vunnit. Så när han satt med Marsha och sin mor på Oscarsgalan 1998 fick han en chock när han hörde sitt namn utropas vid priset för bästa biroll.
Efter att ha mottagit sin Oscar höll han upp statyetten. ”Min far sa att jag skulle skaffa mig ett yrke att falla tillbaka på, som svetsning”, sa han. Publiken skrattade, men bara Robin Williams själv och hans mor visste vilken stor roll Robert hade spelat för sonens framgång.
När Robins mor satt där och tittade visste hon att hennes 46-årige son gestikulerade mot himlen som för att säga: Titta pappa, här är den. Jag gjorde det för din skull.
Robin Williams avled den 11 augusti i år i en ålder av 63 år. Han levde i Kalifornien med sin tredje hustru Susan Schneider, som han gifte sig med 2011. Denna artikel publicerades första gången i april 1999.