Fast på klippan
Det enda som stoppade Larry Bishop från att falla 100 meter ner i en ravin var styrkan i hans fingrar och viljan att leva.
Av: Kenneth Miller
Bergstoppen Dogtooth Peak i Sierra National Forest i Kalifornien reser sig 3 126 meter över havet och skjuter ut från det omgivande berget som en hand som sträcker sig mot himlen. En torsdagsförmiddag i juli 2012 bröt tre vänner upp från campingturens andra nattläger vid en sjö och tog sikte på toppen. Gruppen, som bestod av erfarna vandrare, räknade med att den tre kilometer långa men jämnt stigande sträckan till toppens bas skulle avverkas utan problem. Värre skulle det bli de sista 250 meterna till själva toppen. När trion rundade en krök och såg den steniga branten till topparna vände Birde Newborn som med sina 72 år var den äldsta i sällskapet. Hon led av lindriga hjärtbesvär och ville inte pressa sig för hårt. Hennes sällskap, Larry Bishop och Cerena Childress, fortsatte genom den sista sänkan före Dogtooths utskjutande spets. De stannade nedanför ett vindpinat cederträd för att planera inför de sista 100 meterna, då de skulle bli tvungna att kravla över stora stenblock.
Larry, som är pensionär, såg inte uppgiften som alltför besvärlig. Vid 64 års ålder var han alltjämt smärt och spänstig. Han hade vandrat till och från sedan scouttiden. På senare år hade han tagit upp hobbyn igen och bestigit några av de högsta topparna i västra USA. Jämfört med berg på över
4 000 meter, som Mount Whitney och Mount Langley, tyckte han inte att detta var någon match.Cerena, 67, var en sann friluftsmänniska, den mest erfarna medlemmen av den informella vandrarklubb som hon, Birde och Larry hade startat i sin kyrka. Men spänsten var inte vad den en gång hade varit. ”De där stenblocken kan man ju bryta benen på”, sa hon när Larry frågade varför hon stod kvar.
”Och dessutom klarar inte Clover vandringen. Jag väntar här”, lade hon till och nickade åt sin tibetanska spaniel som nosade i buskaget.
Larry tog av sig sin dagspackning för att få bättre balans i den ojämna terrängen.
”Jag skyndar mig upp och tar några bilder. Jag är tillbaka på nolltid.”
”Hojta om du hittar den där lättare leden vi såg på datorn”, sa Cerena. ”Eller om du bryter benet.”
Larry skrattade och marscherade iväg med vandringsstavarna i högsta hugg. På sajten de hade besökt inför exkursionen beskrevs en alternativ rutt till toppen, men han såg inga spår efter den på sin väg över stenblocken. Det tog honom bara en kvart att nå den sågtandade bergstoppen, där en grupp instruktörer och elever från friluftsskolan Outward Bound tränade firning. Han gjorde dem sällskap och beundrade den fantastiska utsikten över High Sierras. Han kupade händerna och ropade åt Cerena att komma upp till honom. Han fick inget svar. När Larry började gå ner igen la han märke till ett röse – en hög med stenar av det slag som ofta används för att märka ut vandringsleder. Var det den enklare vägen? Han gick åt det håll som röset verkade peka. Vägen från toppen blev snabbt brantare. Det fanns inga fler markörer, men Larry upptäckte en platt sandig yta tio meter längre ner; kanske började den enklare vägen där. Strax blev sluttningen nästan lodrät och han blev tvungen att pressa sig mot stenarna och använda händerna för att ta sig ner. Ögonblicket senare tappade han fotfästet och föll genom luften.
Avskedsbrevet
Omtumlad låg han i sanden och försökte förstå vad som hade hänt. Han hade bara fallit tre meter och inget var brutet. Men när han kände med handen på bakhuvudet blev den blodig. Larry drog upp några pappershanddukar ur fickan på ryggsäcken och tryckte in dem innanför sin bredbrättade hatt för att täcka såret. Han övervägde att ropa på skolgruppen, men lät bli eftersom han inte var svårt skadad. Han var övertygad om att han skulle ta sig ner för egen maskin. Den här rutten var inte så enkel ändå, insåg han. Frågan är om det var en vandringsled överhuvudtaget. Att klättra tillbaka skulle vara alltför farligt, men om han tog sig ner en bit till skulle han förmodligen kunna ta sig runt toppen och komma till den plats där Cerena väntade. Han följde en smal dräneringskanal nerför bergssidan. Den ledde till en väldig granithäll, lika brant och slät som en rutschbana, som 200 meter längre ner mynnade i ett fält med stenbumlingar. Larry försökte få grepp med fötterna mot kanten på en platt sten, men stövlarna släppte taget och han gled på rygg en kort men omtumlande sträcka. Han gjorde ett nytt försök – och gled på nytt.
Strax nedanför såg han en liten inbuktning i klippan. Han tog sig försiktigt ner till den, kilade fast bakdelen och stack in vandringsstavarna i två mindre sprickor för att fixera kroppen. Där han satt uppflugen på berget började han förstå vidden av sin situation. Han hade lämnat kvar mobiltelefonen i tältet, men den hade ändå inte hjälpt honom eftersom det saknades mobiltäckning där uppe. Han hade en visselpipa, men den låg i dagspackningen, tillsammans med vattenflaskan, müslin och jackan. Solen gassade i den tunna bergsluften och han var redan törstig. Han ropade på hjälp, men allt han hörde var ekot av sin egen röst. Larry rotade i sina fickor, men hittade bara några minttabletter, sin kamera, kalender och en penna. Han stoppade en minttablett i munnen för att motverka torrheten och tog ett foto av landskapet och ett av sitt eget
ansikte. Klockan var två på eftermiddagen. I kalendern skrev han till sin hustru och deras 30-åriga dotter:
”Kal och Sarah, jag älskar er. Tyvärr klarar jag inte det här.”
Sedan förklarade han hur det hade kunnat gå så illa. Om någon skulle hitta honom på botten av ravinen ville han att hans närmaste skulle veta vad som hade hänt.
Vid foten av Dogtooth Peak hade Cerena fått näsblod, antagligen en följd av vistelsen på hög höjd. Mer än en timme hade gått sedan hon tyckte sig ha hört Larry ropa hennes namn ovanifrån, och fortfarande syntes inget livstecken från honom. Hon vågade inte försöka ta sig upp till toppen för att söka efter honom och det fanns ingen att be om hjälp – det var evigheter sedan hon hade sett en annan vandrare. När klockan var omkring ett på eftermiddagen märkte hon att det blödde från Clovers tass. Hon skulle bli tvungen att bära honom tillbaka till lägret och det skulle ta sin tid. Kanske låg Larry skadad någonstans, tänkte Cerena. I så fall tjänar det inget till att jag sitter här. Kanske bestämde han sig för att ge sig ut på något annat äventyr. Oavsett vilket måste hon tillbaka till lägret innan mörkret föll. När hon nådde lägret två timmar senare fick hon veta att Birde inte heller hade sett till Larry. Men så dags var det för sent för att ge sig ut och underrätta myndigheterna.
Den långa natten
Larry drog en lättnadens suck när klippytan föll i skugga och den hänsynslösa hettan gav vika, men när temperaturen sjönk till tio grader började han skaka av köld. Då och då ropade han på hjälp, mest för att få höra en mänsklig röst. Varje gång ett flygplan passerade kände han hoppet stiga – är det möjligt att de redan börjat söka? – men det vändes snabbt i besvikelse. I sin kalender skrev han ner sina tankar (”Världen är aldrig vackrare än när man ser döden i vitögat”), sin ånger (”Om jag åtminstone hade tagit jackan med mig”) och sina löften till sig själv (”Hädanefter ska jag sätta värde på vatten”). För att minimera sitt eget lidande tänkte han på andra som hade haft det svårt: hans storasyster, som led av emfysem, och migrantarbetarna som han hade träffat 40 år tidigare när han var volontär på Borneo. De som gick hungriga för jämnan och bar allt de ägde på ryggen. Han var medveten om att han till varje pris måste hålla sig vaken – om han somnade skulle benen ge efter och han skulle glida 200 meter nerför berget. Så när mörkret föll började han sjunga varenda sång han kunde: Beatleslåtar, folkvisor och vaggvisor som han hade sjungit för sin dotter när hon var liten. Texten till Help me make it through the night fick plötsligt en bokstavlig innebörd. Han betraktade stjärnbilderna på himlen och försökte komma på vad de hette. För att hålla sig varm och förebygga kramp gjorde han tai chi-övningar med armarna och benen så mycket hans obekväma ställning tillät. Men när det rosa gryningsljuset drog in över himlen österifrån hade han ont i hela kroppen. Klockan halv sex på fredagsmorgonen skrev han dagens första dagboksnotering: ”Överlevde till soluppgången.”
Ungefär vid samma tidpunkt såg Cerena och Birde de första solstrålarna tränga genom tältväven. Ingen av dem hade sovit särskilt bra. Kvällen före hade de fått veta av en annan campare att närmaste telefon fanns vid Courtright Reservoir, drygt 14 kilometers vandring österut genom oländig terräng. Eftersom Cerena var den snabbaste vandraren av de båda erbjöd hon sig att gå. Hon gav sig iväg halv åtta på morgonen.
Birde med Clover i koppel satte av mot startplatsen, åtta kilometer västerut, där Larrys bil stod och väntade på parkeringen. (Som väl var hade han lämnat kvar en nyckelknippa.) Klockan 12.30, sedan hon råkat gå en nästan milslång omväg, stapplade Cerena fram till vaktmästaren vid Courtright Reservoir och berättade andfådd för henne vad som hade hänt. Kvinnan ringde polisen från en satellittelefon som fanns vid kraftverket i närheten. Sent på fredagseftermiddagen satt Cerena och Birde tillsammans vid startplatsen och såg på när räddningspersonalen samlades för att söka efter deras vän.
Hallucinationer
Vid halv elvatiden bestämde sig Larry för att försöka förflytta sig till en annan fördjupning i berget som låg tio meter längre ner och verkade bekvämare. Han räknade ut att han kunde ta sig dit genom att rulla på magen och sedan styra glidningen med hjälp av vandringsstavarna. Men i samma ögonblick som han rullade över spelade tyngdkraften honom ett spratt. Han passerade fördjupningen och gled allt snabbare i 100 meter, tills fötterna slog i ett litet krön. Med bultande hjärta låg han så i flera minuter och kontrollerade sedan om han var skadad. Otroligt nog var inget brutet i armar och ben, men han hade svåra skrubbsår på kroppens framsida och i ansiktet. Armbågarna värkte och var blå-slagna. Byxorna hade trasats sönder och plånboken och vandringsstavarna hade farit all världens väg. Sakta gled Larry ner ytterligare 15 meter och stannade vid ett litet hål där det växte rödlila blommor. Han bröt av en stjälk och tuggade på den i hopp om att den skulle innehålla lite vätska, men han blev bara ännu törstigare.
Larry gled vidare till den sista anhalten före stupet, en inbuktning i granithällen där hans höfter nätt och jämnt fick plats. Där fanns ett fotfäste nedtill och ett grepp för händerna upptill. Därifrån störtade berget nästan lodrätt i 100 meter ner till fältet med stenbumlingar.
Omkring klockan tre på eftermiddagen såg han en helikopter surra förbi men kände hur hoppet övergav honom när den inte saktade in. Men då, till sin förvåning, upptäckte han något bakom stenarna som han inte hade sett förut: en övergiven skidlift. Intill fanns flera tält, en man stod och målade vid ett staffli och en bit bort syntes en parkerad stadsjeep. Larry sken upp och vinkade och ropade, men när han tittade en gång till hade alltsammans försvunnit – där fanns bara tallar. Han insåg att han hade hallucinerat och att vätske- och sömnbristen påverkade hans sinnen. Två timmar senare såg han tre helikoptrar; ombord stod män i solglasögon och stirrade ner på honom. Han gestikulerade vilt och skrek sig hes. De försvann och än en gång förstod han att han hade sett i syne.
Till slut, klockan kvart över sju såg Larry polisens helikopter sväva förbi i sakta mak. Han var helt säker på att det inte var inbillning – och den här gången hade han rätt. Men i sina mörka och oansenliga kläder syntes han inte mot den grå klippan, och piloten missade honom.
På fredagskvällen vandrade tre poliser ut i vildmarken tillsammans med en frivillig spanings- och räddningsgrupp. De finkammade bergen till långt efter midnatt i ljuset från pannlampor och lyktor. Strax efter gryningen på lördagen fortsatte de sökandet. Cerena, som hade sovit i bilen tillsammans med Birde, deltog i insatsen men ramlade och bröt handen. På eftermiddagen mötte en av sökpatrullerna den skolgrupp som hade träffat Larry på Dogtooth Peak. Sedan de berättat att Larry försökt ta sig ner från den östra sidan av toppen koncentrerade man sökandet dit. Omkring klockan fyra på eftermiddagen höll den 30-årige polisen David Rippe på att genomsöka toppens bas när han plötsligt hörde ett jämrande ljud.
”Hörde du det där?” frågade David sin kollega.
Polisen vid hans sida, Greg Villanova, nickade. Sedan pekade han mot klipphällen och ropade:
”Där, jag ser honom!”
En ynklig gestalt hängde från klippan och verkade kämpa för att hålla sig kvar.
Larry hade lyckats hålla sig vaken hela den andra natten på klippan, men när dagen kom kunde han inte låta bli att slumra till. Varje gång han vaknade märkte han att han hade glidit ner till ett ställe där bara en fot och en hand fick fäste på klippväggen. Han hade hittills lyckats häva sig upp till sitt osäkra näste, men det blev svårare för varje gång. Till slut föll han in i en dröm: han såg en jättelik klocka med en enda visare som rörde sig baklänges mot noll. Han förstod att noll var lika med döden och att hans enda chans att hindra visaren från att nå dit var att stå emot frestelsen att slappna av. En annan tanke slog honom: Om jag släpper taget kanske jag överlever fallet. Men innan han hann överväga det alternativet fick han syn på män i brandgula västar som kom springande mot honom vid klippans fot.
Räddningen
Att staka ut en säker väg uppför en 100 meter hög, nästan lodrätt och hal granitklippa kräver noggrann planering. Det hade inte David tid med.
I stället ropade han åt alla att hålla sig borta från området rakt nedanför Larry. David kallade på en volontär, varpå de båda började klättra uppför klippan. Bakom honom tog sig ambulanschefen Russ Richardson – som förde befäl över den frivilliga spanings- och räddningsstyrkan – upp en annan väg. Davids rutt var mer direkt och efter bara några minuter satt han på huk på en avsats alldeles ovanför Larry, vars ben skakade av utmattning och hela hans kropp var täckt av skrapsår och blåmärken.
”Jag är här”, sa David. ”Jag håller fast dig. Du är räddad.”
Det var inte helt sant. Först var David tvungen att flytta Larry till den avsats som han själv satt på, en manöver som utsatte båda männen för risken att falla ner från klippan. David gjorde en ögla, förde in en rem mellan Larrys ben och fäste öglan runt en kulle i berget. David Rippe fixerade den lösa änden med knäet, tog Larry Bishop under armarna, hoppades på det bästa och drog. Ett kort ögonblick senare satt de bredvid varandra. Larry var så torr i halsen att han knappt kunde tala, men tackade så mycket han orkade.
”Har du suttit här hela tiden?” frågade David. Larry försökte svara men krafterna svek honom.
En helikopter förde Larry till ett sjukhus i Fresno, där han behandlades för skrapsåren och vätskebristen. Han skrevs ut samma kväll. Tillsammans med Cerena och Birde övernattade han på ett motell i närheten. Morgonen därpå körde hans hustru Kal från Buellton, en resa på fyra timmar, för att hämta honom. Hon kunde inte låta bli att läxa upp sin make, men insåg strax att den envishet som nästan hade kostat honom livet även hade hjälpt honom att klamra sig fast vid klippan. Larry själv är tacksam för mycket – först och främst för sökpatrullen som fann honom just när tiden började rinna ut. Han har också lärt sig ett och annat: ”Var inte så impulsiv. Inse dina begränsningar.”
David lärde sig också något annat av händelsen. Detta var första gången han hade funnit en vandrare som råkat ut för så svåra strapatser vid liv. ”Det brukar bara vara fråga om att bärga kroppen”, berättar han. ”Det här visar att man aldrig ska ge upp hoppet. Att allt är möjligt.”
Larry, som är pensionär, såg inte uppgiften som alltför besvärlig. Vid 64 års ålder var han alltjämt smärt och spänstig. Han hade vandrat till och från sedan scouttiden. På senare år hade han tagit upp hobbyn igen och bestigit några av de högsta topparna i västra USA. Jämfört med berg på över
4 000 meter, som Mount Whitney och Mount Langley, tyckte han inte att detta var någon match.Cerena, 67, var en sann friluftsmänniska, den mest erfarna medlemmen av den informella vandrarklubb som hon, Birde och Larry hade startat i sin kyrka. Men spänsten var inte vad den en gång hade varit. ”De där stenblocken kan man ju bryta benen på”, sa hon när Larry frågade varför hon stod kvar.
”Och dessutom klarar inte Clover vandringen. Jag väntar här”, lade hon till och nickade åt sin tibetanska spaniel som nosade i buskaget.
Larry tog av sig sin dagspackning för att få bättre balans i den ojämna terrängen.
”Jag skyndar mig upp och tar några bilder. Jag är tillbaka på nolltid.”
”Hojta om du hittar den där lättare leden vi såg på datorn”, sa Cerena. ”Eller om du bryter benet.”
Larry skrattade och marscherade iväg med vandringsstavarna i högsta hugg. På sajten de hade besökt inför exkursionen beskrevs en alternativ rutt till toppen, men han såg inga spår efter den på sin väg över stenblocken. Det tog honom bara en kvart att nå den sågtandade bergstoppen, där en grupp instruktörer och elever från friluftsskolan Outward Bound tränade firning. Han gjorde dem sällskap och beundrade den fantastiska utsikten över High Sierras. Han kupade händerna och ropade åt Cerena att komma upp till honom. Han fick inget svar. När Larry började gå ner igen la han märke till ett röse – en hög med stenar av det slag som ofta används för att märka ut vandringsleder. Var det den enklare vägen? Han gick åt det håll som röset verkade peka. Vägen från toppen blev snabbt brantare. Det fanns inga fler markörer, men Larry upptäckte en platt sandig yta tio meter längre ner; kanske började den enklare vägen där. Strax blev sluttningen nästan lodrät och han blev tvungen att pressa sig mot stenarna och använda händerna för att ta sig ner. Ögonblicket senare tappade han fotfästet och föll genom luften.
Avskedsbrevet
Omtumlad låg han i sanden och försökte förstå vad som hade hänt. Han hade bara fallit tre meter och inget var brutet. Men när han kände med handen på bakhuvudet blev den blodig. Larry drog upp några pappershanddukar ur fickan på ryggsäcken och tryckte in dem innanför sin bredbrättade hatt för att täcka såret. Han övervägde att ropa på skolgruppen, men lät bli eftersom han inte var svårt skadad. Han var övertygad om att han skulle ta sig ner för egen maskin. Den här rutten var inte så enkel ändå, insåg han. Frågan är om det var en vandringsled överhuvudtaget. Att klättra tillbaka skulle vara alltför farligt, men om han tog sig ner en bit till skulle han förmodligen kunna ta sig runt toppen och komma till den plats där Cerena väntade. Han följde en smal dräneringskanal nerför bergssidan. Den ledde till en väldig granithäll, lika brant och slät som en rutschbana, som 200 meter längre ner mynnade i ett fält med stenbumlingar. Larry försökte få grepp med fötterna mot kanten på en platt sten, men stövlarna släppte taget och han gled på rygg en kort men omtumlande sträcka. Han gjorde ett nytt försök – och gled på nytt.
Strax nedanför såg han en liten inbuktning i klippan. Han tog sig försiktigt ner till den, kilade fast bakdelen och stack in vandringsstavarna i två mindre sprickor för att fixera kroppen. Där han satt uppflugen på berget började han förstå vidden av sin situation. Han hade lämnat kvar mobiltelefonen i tältet, men den hade ändå inte hjälpt honom eftersom det saknades mobiltäckning där uppe. Han hade en visselpipa, men den låg i dagspackningen, tillsammans med vattenflaskan, müslin och jackan. Solen gassade i den tunna bergsluften och han var redan törstig. Han ropade på hjälp, men allt han hörde var ekot av sin egen röst. Larry rotade i sina fickor, men hittade bara några minttabletter, sin kamera, kalender och en penna. Han stoppade en minttablett i munnen för att motverka torrheten och tog ett foto av landskapet och ett av sitt eget
ansikte. Klockan var två på eftermiddagen. I kalendern skrev han till sin hustru och deras 30-åriga dotter:
”Kal och Sarah, jag älskar er. Tyvärr klarar jag inte det här.”
Sedan förklarade han hur det hade kunnat gå så illa. Om någon skulle hitta honom på botten av ravinen ville han att hans närmaste skulle veta vad som hade hänt.
Vid foten av Dogtooth Peak hade Cerena fått näsblod, antagligen en följd av vistelsen på hög höjd. Mer än en timme hade gått sedan hon tyckte sig ha hört Larry ropa hennes namn ovanifrån, och fortfarande syntes inget livstecken från honom. Hon vågade inte försöka ta sig upp till toppen för att söka efter honom och det fanns ingen att be om hjälp – det var evigheter sedan hon hade sett en annan vandrare. När klockan var omkring ett på eftermiddagen märkte hon att det blödde från Clovers tass. Hon skulle bli tvungen att bära honom tillbaka till lägret och det skulle ta sin tid. Kanske låg Larry skadad någonstans, tänkte Cerena. I så fall tjänar det inget till att jag sitter här. Kanske bestämde han sig för att ge sig ut på något annat äventyr. Oavsett vilket måste hon tillbaka till lägret innan mörkret föll. När hon nådde lägret två timmar senare fick hon veta att Birde inte heller hade sett till Larry. Men så dags var det för sent för att ge sig ut och underrätta myndigheterna.
Den långa natten
Larry drog en lättnadens suck när klippytan föll i skugga och den hänsynslösa hettan gav vika, men när temperaturen sjönk till tio grader började han skaka av köld. Då och då ropade han på hjälp, mest för att få höra en mänsklig röst. Varje gång ett flygplan passerade kände han hoppet stiga – är det möjligt att de redan börjat söka? – men det vändes snabbt i besvikelse. I sin kalender skrev han ner sina tankar (”Världen är aldrig vackrare än när man ser döden i vitögat”), sin ånger (”Om jag åtminstone hade tagit jackan med mig”) och sina löften till sig själv (”Hädanefter ska jag sätta värde på vatten”). För att minimera sitt eget lidande tänkte han på andra som hade haft det svårt: hans storasyster, som led av emfysem, och migrantarbetarna som han hade träffat 40 år tidigare när han var volontär på Borneo. De som gick hungriga för jämnan och bar allt de ägde på ryggen. Han var medveten om att han till varje pris måste hålla sig vaken – om han somnade skulle benen ge efter och han skulle glida 200 meter nerför berget. Så när mörkret föll började han sjunga varenda sång han kunde: Beatleslåtar, folkvisor och vaggvisor som han hade sjungit för sin dotter när hon var liten. Texten till Help me make it through the night fick plötsligt en bokstavlig innebörd. Han betraktade stjärnbilderna på himlen och försökte komma på vad de hette. För att hålla sig varm och förebygga kramp gjorde han tai chi-övningar med armarna och benen så mycket hans obekväma ställning tillät. Men när det rosa gryningsljuset drog in över himlen österifrån hade han ont i hela kroppen. Klockan halv sex på fredagsmorgonen skrev han dagens första dagboksnotering: ”Överlevde till soluppgången.”
Ungefär vid samma tidpunkt såg Cerena och Birde de första solstrålarna tränga genom tältväven. Ingen av dem hade sovit särskilt bra. Kvällen före hade de fått veta av en annan campare att närmaste telefon fanns vid Courtright Reservoir, drygt 14 kilometers vandring österut genom oländig terräng. Eftersom Cerena var den snabbaste vandraren av de båda erbjöd hon sig att gå. Hon gav sig iväg halv åtta på morgonen.
Birde med Clover i koppel satte av mot startplatsen, åtta kilometer västerut, där Larrys bil stod och väntade på parkeringen. (Som väl var hade han lämnat kvar en nyckelknippa.) Klockan 12.30, sedan hon råkat gå en nästan milslång omväg, stapplade Cerena fram till vaktmästaren vid Courtright Reservoir och berättade andfådd för henne vad som hade hänt. Kvinnan ringde polisen från en satellittelefon som fanns vid kraftverket i närheten. Sent på fredagseftermiddagen satt Cerena och Birde tillsammans vid startplatsen och såg på när räddningspersonalen samlades för att söka efter deras vän.
Hallucinationer
Vid halv elvatiden bestämde sig Larry för att försöka förflytta sig till en annan fördjupning i berget som låg tio meter längre ner och verkade bekvämare. Han räknade ut att han kunde ta sig dit genom att rulla på magen och sedan styra glidningen med hjälp av vandringsstavarna. Men i samma ögonblick som han rullade över spelade tyngdkraften honom ett spratt. Han passerade fördjupningen och gled allt snabbare i 100 meter, tills fötterna slog i ett litet krön. Med bultande hjärta låg han så i flera minuter och kontrollerade sedan om han var skadad. Otroligt nog var inget brutet i armar och ben, men han hade svåra skrubbsår på kroppens framsida och i ansiktet. Armbågarna värkte och var blå-slagna. Byxorna hade trasats sönder och plånboken och vandringsstavarna hade farit all världens väg. Sakta gled Larry ner ytterligare 15 meter och stannade vid ett litet hål där det växte rödlila blommor. Han bröt av en stjälk och tuggade på den i hopp om att den skulle innehålla lite vätska, men han blev bara ännu törstigare.
Larry gled vidare till den sista anhalten före stupet, en inbuktning i granithällen där hans höfter nätt och jämnt fick plats. Där fanns ett fotfäste nedtill och ett grepp för händerna upptill. Därifrån störtade berget nästan lodrätt i 100 meter ner till fältet med stenbumlingar.
Omkring klockan tre på eftermiddagen såg han en helikopter surra förbi men kände hur hoppet övergav honom när den inte saktade in. Men då, till sin förvåning, upptäckte han något bakom stenarna som han inte hade sett förut: en övergiven skidlift. Intill fanns flera tält, en man stod och målade vid ett staffli och en bit bort syntes en parkerad stadsjeep. Larry sken upp och vinkade och ropade, men när han tittade en gång till hade alltsammans försvunnit – där fanns bara tallar. Han insåg att han hade hallucinerat och att vätske- och sömnbristen påverkade hans sinnen. Två timmar senare såg han tre helikoptrar; ombord stod män i solglasögon och stirrade ner på honom. Han gestikulerade vilt och skrek sig hes. De försvann och än en gång förstod han att han hade sett i syne.
Till slut, klockan kvart över sju såg Larry polisens helikopter sväva förbi i sakta mak. Han var helt säker på att det inte var inbillning – och den här gången hade han rätt. Men i sina mörka och oansenliga kläder syntes han inte mot den grå klippan, och piloten missade honom.
På fredagskvällen vandrade tre poliser ut i vildmarken tillsammans med en frivillig spanings- och räddningsgrupp. De finkammade bergen till långt efter midnatt i ljuset från pannlampor och lyktor. Strax efter gryningen på lördagen fortsatte de sökandet. Cerena, som hade sovit i bilen tillsammans med Birde, deltog i insatsen men ramlade och bröt handen. På eftermiddagen mötte en av sökpatrullerna den skolgrupp som hade träffat Larry på Dogtooth Peak. Sedan de berättat att Larry försökt ta sig ner från den östra sidan av toppen koncentrerade man sökandet dit. Omkring klockan fyra på eftermiddagen höll den 30-årige polisen David Rippe på att genomsöka toppens bas när han plötsligt hörde ett jämrande ljud.
”Hörde du det där?” frågade David sin kollega.
Polisen vid hans sida, Greg Villanova, nickade. Sedan pekade han mot klipphällen och ropade:
”Där, jag ser honom!”
En ynklig gestalt hängde från klippan och verkade kämpa för att hålla sig kvar.
Larry hade lyckats hålla sig vaken hela den andra natten på klippan, men när dagen kom kunde han inte låta bli att slumra till. Varje gång han vaknade märkte han att han hade glidit ner till ett ställe där bara en fot och en hand fick fäste på klippväggen. Han hade hittills lyckats häva sig upp till sitt osäkra näste, men det blev svårare för varje gång. Till slut föll han in i en dröm: han såg en jättelik klocka med en enda visare som rörde sig baklänges mot noll. Han förstod att noll var lika med döden och att hans enda chans att hindra visaren från att nå dit var att stå emot frestelsen att slappna av. En annan tanke slog honom: Om jag släpper taget kanske jag överlever fallet. Men innan han hann överväga det alternativet fick han syn på män i brandgula västar som kom springande mot honom vid klippans fot.
Räddningen
Att staka ut en säker väg uppför en 100 meter hög, nästan lodrätt och hal granitklippa kräver noggrann planering. Det hade inte David tid med.
I stället ropade han åt alla att hålla sig borta från området rakt nedanför Larry. David kallade på en volontär, varpå de båda började klättra uppför klippan. Bakom honom tog sig ambulanschefen Russ Richardson – som förde befäl över den frivilliga spanings- och räddningsstyrkan – upp en annan väg. Davids rutt var mer direkt och efter bara några minuter satt han på huk på en avsats alldeles ovanför Larry, vars ben skakade av utmattning och hela hans kropp var täckt av skrapsår och blåmärken.
”Jag är här”, sa David. ”Jag håller fast dig. Du är räddad.”
Det var inte helt sant. Först var David tvungen att flytta Larry till den avsats som han själv satt på, en manöver som utsatte båda männen för risken att falla ner från klippan. David gjorde en ögla, förde in en rem mellan Larrys ben och fäste öglan runt en kulle i berget. David Rippe fixerade den lösa änden med knäet, tog Larry Bishop under armarna, hoppades på det bästa och drog. Ett kort ögonblick senare satt de bredvid varandra. Larry var så torr i halsen att han knappt kunde tala, men tackade så mycket han orkade.
”Har du suttit här hela tiden?” frågade David. Larry försökte svara men krafterna svek honom.
En helikopter förde Larry till ett sjukhus i Fresno, där han behandlades för skrapsåren och vätskebristen. Han skrevs ut samma kväll. Tillsammans med Cerena och Birde övernattade han på ett motell i närheten. Morgonen därpå körde hans hustru Kal från Buellton, en resa på fyra timmar, för att hämta honom. Hon kunde inte låta bli att läxa upp sin make, men insåg strax att den envishet som nästan hade kostat honom livet även hade hjälpt honom att klamra sig fast vid klippan. Larry själv är tacksam för mycket – först och främst för sökpatrullen som fann honom just när tiden började rinna ut. Han har också lärt sig ett och annat: ”Var inte så impulsiv. Inse dina begränsningar.”
David lärde sig också något annat av händelsen. Detta var första gången han hade funnit en vandrare som råkat ut för så svåra strapatser vid liv. ”Det brukar bara vara fråga om att bärga kroppen”, berättar han. ”Det här visar att man aldrig ska ge upp hoppet. Att allt är möjligt.”
