Årets Europé: Folkets språkrör
Thomas Minder upprördes av toppchefernas orimligt höga ersättningar. Han utmanade den schweiziska bolagseliten, och vann.
Av Roger Boyes; foton: Robert Huber
Thomas Minder ligger bakom lagen om bonustak.
För en laglydig schweizare var det ett chockartat ögonblick. Mitt bland landets omtalat tystlåtna och konservativa bankmän blev Thomas Minder plötsligt övermannad av säkerhetsvakter och tvingades lämna bolagsstämman.
”Säkerhetskillarna vrider bak mina händer så här”, säger den frispråkige företagaren och visar. Han blir röd i ansiktet av ilska vid minnet. ”De håller fast mig som om jag vore en brottsling och knuffar ut mig ur salen. Och sedan, tänk dig detta, börjar åhörarna där inne ropa: ’Ta in honom igen!’”
Något liknande hade aldrig tidigare inträffat i Schweiz. Det är ett land med en stillsam och orubblig respekt för pengar och rikedom.
Förvaltarna av denna rikedom, som en gång i tiden kallades för ”tomtarna i Zürich” därför att de var så hemlighetsfulla, välkomnar inte öppna konfrontationer. Men de hade inte räknat med Thomas Minder, chef för örttandkrämstillverkaren Trybol, som driven av indignation har lett en förbluffande framgångsrik kamp för att sätta stopp för toppdirektörernas självberikning.
Bara minuter före bråket vid bolagsstämman 2008 hade den gänglige och stridslystne Thomas Minder ställt sig i talarstolen och angripit styrelsen för den blödande men fortfarande mäktiga storbanken ubs (ursprungligen Union Bank of Switzerland).
”Mina herrar, ni är ansvariga för de största nedskrivningarna i Schweiz bolagshistoria”, sa han och syftade på ubs förlust på 50 miljarder dollar under den ekonomiska härdsmälta som tvingat den ledande schweiziska banken att be staten att gripa in och rädda den från konkurs.
Styrelsen uppskattade inte vad Thomas Minder hade att säga vid denna stormiga bolagsstämma, men många av aktieägarna var intresserade. Hur kunde styrelsen som bar ansvaret för denna förödande ekonomiska krasch fortsätta att försvara sina svindlande höga ersättningar?
Några månader senare var ubs ordförande Marcel Ospel borta ur bilden sedan det avslöjats att man gjort nya förluster på subprimemarknaden. Thomas Minder, en enkel leverantör av munhygienprodukter, var däremot känd och respekterad som en av de mest radikala rösterna i den europeiska affärsvärlden.
I dag hyllas Thomas Minder som mannen bakom landets banbrytande regelverk som ska sätta stopp för storbolagens excesser. Efter att ha initierat och vunnit en nationell folkomröstning våren 2012 ändrade Thomas Minder reglerna för chefslöner och avgångsvederlag.
I fortsättningen kommer aktieägarna i de schweiziska börsnoterade bolagen att ha sista ordet när det gäller direktörernas ersättningar. Det är slut med välkomstbonusar och guldkantade fallskärmar för sparkade direktörer.
Lagförslaget som röstades igenom gör det också möjligt att utdöma straff på upp till tre års fängelse eller kännbara böter om en vd trotsar reglerna och betalar en välkomstbonus till en nyanställd direktör. Bestämmelserna är redan bindande och kommer att omvandlas, med vissa modifikationer, till lag.
På Trybols huvudkontor i staden Neuhausen am Rheinfall tittar sig Thomas Minder omkring på sitt kontor som är fullt av sekelgammalt munvatten och hårlotion.
Den 53-årige Thomas Minder har mycket energi och joggar, åker skidor, och ror på den närbelägna Rhen samt spela fotboll med den lokala klubben fc Schaffhausens oldboyslag.
Han säger att han inte hade planerat att bli den schweiziska kapitalismens enfant terrible. Efter att ha avslutat sina studier i Schweiz på 1980-talet åkte han till usa. ”För att lära mig engelska och företagsadministration arbetade jag på en schweizisk firma som tillverkade halmhattar i New York”, säger han. ”Jag hade inget tillstånd att bo och arbeta i usa så jag var i stort sett beredd att resa hem igen.”
Då fick han telefon från sin far, Hans. Familjeföretaget behövde en ny administrativ chef, sa pappan. Var han intresserad av att ta över? ”Jag fick 24 timmar att bestämma mig på. Om han hade gett mig ett halvår att grubbla på saken skulle jag förmodligen inte ha gjort det. Jag menar, jag skulle alltså åka hem och fylla tandkrämstuber?”
Far och son var likadana, säger lokaltidningens utgivare Norbert Neininger. ”Ingen av dem var rädd att säga rent ut vad han tyckte – det är släkten Minders mest framträdande egenskap.”
Thomas bestämde sig för att resa hem, främst därför att han hoppades kunna införa lite ”New York-anda”
i den lilla och ganska gammalmodiga fabriken. Han råkade snart i konflikt med sin far då han ville bredda sortimentet och komplettera den traditionella örttandkrämen med experimentella smaker – citron, kanel och körsbär – som skulle säljas i små barntuber. Det var en smärre tandvårdsrevolution.
Miniatyriseringen av tandkrämstuberna gjorde att Trybol kom att ligga bra till för ett lukrativt kontrakt med Swissair. Efter att ha avnjutit en god måltid skulle flygbolagets förstaklasspassagerare borsta tänderna med en frisk schweizisk produkt. Det var ett naturligt affärsavtal.
Men när Swissair fick flygförbud 2001 i efterdyningarna av terroristattacken mot World Trade Center gick botten ur. ”Det var en chock för hela det schweiziska samhället”, säger Thomas Minder om hur flygbolaget balanserade på konkursens rand.
Likviditetsbristen gjorde att Swiss-air ställde in betalningarna till sina leverantörer och för Thomas Minder innebar det att han skulle tvingas avskeda halva personalstyrkan eller till och med lägga ner företaget. Tandkrämskontraktet med flygbolaget var värt 537 000 dollar, mer än tio procent av företagets omsättning.
Detta blev Thomas Minders första stora utmaning. Han träffade den nye chefen för flygbolaget som tagits över av Lufthansa. ”Jag bönade och bad – jag stod på mina bara knän”, säger han. Lyckligtvis gick flygbolaget med på att betala den utestående fakturan och behålla Trybol som leverantör.
Då kom beskedet att Swiss-airs avgående vd Mario Corti hade fått 7,5 miljoner dollar i förskottslön strax innan flygbolaget kollapsade.
”Jag blev rasande på dem”, säger Thomas Minder och hans blå ögon blixtrar. ”Det är jag fortfarande. De förvandlar sig själva till en flygande bank, köper upp grejor över hela världen, låter sig hyllas som årets bästa flygbolag – och när alltihop går galet belönar de sig själva.”
Fram till dess hade Thomas Minder trott på en alpversion av det amerikanska sättet att driva företag – inriktat på välståndsskapande men också med en socialt rättvis behandling av arbetsstyrkan. ”Nu insåg jag att bolagen inte längre koncentrerade sig på kunderna utan på de egna lönekuverten, på snabb omsättning och kortsiktig vinst.”
Det var så Thomas Minder blev en partilös politiker, flera år före finanskrisen, flera år innan det blev en global sport bland politiker att slå ner på bankerna. ”Han hade kommit fram till den här slutsatsen långt innan finanskraschen”, säger Maximilian Reimann i högerpopulistiska Schweiziska Folkpartiet som stödde Thomas Minders folkomröstningskampanj. ”Det är ett tecken på verklig politisk framsynthet.”
När Thomas Minder såg hur den ena vd:n efter den andra erhöll frikostiga belöningar för mediokra resultat blev han ännu mer beslutsam. Han bad några personer som stod honom närmast hjälpa till att starta en folkomröstningskampanj – hans sambo sedan många år, läraren Corinne Perren, hans föräldrar Hans och Elisabeth, hans sekreterare och en kollega som han hade förtroende för.
”Jag visste att det här skulle bli svårt och jag ville inte dra på mig några politiska skulder”, säger han.
År 2006, fem år efter kontroversen med Swissair, var han redo att dra i gång sin kampanj. Enligt schweizisk lag och dess unika system med direkt demokrati räcker det att få ihop 100 000 namnunderskrifter på 18 månader för att få till stånd en folkomröstning.
Om ett lagförslag antas följs folkomröstningen av en Verordnung, en sorts politisk förbindelse att följa folkets vilja. Sedan blir det parlamentets uppgift att vidta lagstiftning.
”Att få ihop namnunderskrifter utan uppbackning av ett etablerat politiskt parti är svårt. Man måste annonsera i tidningarna”, säger han. ”Och att få folk på gatan att skriva på innebär en massa bekymmer – det räcker att ett namn eller en adress blir fel eller att det fattas någon liten detalj så kan petitionen bli ogiltig.”
Han hade satt sig upp mot hela bolagsvärlden. Han ifrågasatte svindlande höga chefslöner för att locka till sig de bästa ledarbegåvningarna på marknaden.
Han skaffade sig fiender – från den schweiziska arbetsgivarorganisationen till enskilda bolagspampar. ”Det finns inte en anteckningsbok tjock nog att skriva ner namnen på allihop”, säger han leende. Det här är trots allt ett land som kan ståta med den största koncentrationen miljonärer i västvärlden och som hyser tio procent av världens miljardärer. Det är knappast något naturligt slagfält.
Men Thomas Minder fick även många vänner – han blev en nationalhjälte som symboliserade indignationen över girigheten. Hösten 2011 utsåg väljarna i Schaffhausen honom att representera dem som partilös medlem av schweiziska parlamentet, något som vanligen innehades av erfarna politiker.
Med hjälp av massmedier och med visst högljutt stöd från Schweiziska folkpartiet vann Thomas Minder folkomröstningen med 68 procent av rösterna. Men det viktigaste var att han tycks ha vunnit debatten.
Han har gjort återhållsamhet för direktörslöner till ett ämne som diskuteras allmänt i Europa. I ett försök att få slut på excesserna inom näringslivet har Storbritannien och Tyskland tittat på olika möjligheter att ge aktieägare mer att säga till om när det gäller den totala ersättningen för personerna i styrelse och bolagsledning.
”Det är ett allvarligt problem”, säger Simon Tilford, vice ordförande för Centre for European Reform i London. ”Att ge aktieägarna avsevärt mer makt är förmodligen rätt väg.”
Och den stora företagsflykten från Schweiz, som motståndarna till Thomas Minders folkomröstning förutspådde, har inte blivit verklighet. ”Inte ett enda företag har lämnat landet som resultat av det här initiativet”, säger Thomas Minder, tydligt lättad.
Och det lär nog dröja innan han blir utslängd från en bolagsstämma igen.
”Säkerhetskillarna vrider bak mina händer så här”, säger den frispråkige företagaren och visar. Han blir röd i ansiktet av ilska vid minnet. ”De håller fast mig som om jag vore en brottsling och knuffar ut mig ur salen. Och sedan, tänk dig detta, börjar åhörarna där inne ropa: ’Ta in honom igen!’”
Något liknande hade aldrig tidigare inträffat i Schweiz. Det är ett land med en stillsam och orubblig respekt för pengar och rikedom.
Förvaltarna av denna rikedom, som en gång i tiden kallades för ”tomtarna i Zürich” därför att de var så hemlighetsfulla, välkomnar inte öppna konfrontationer. Men de hade inte räknat med Thomas Minder, chef för örttandkrämstillverkaren Trybol, som driven av indignation har lett en förbluffande framgångsrik kamp för att sätta stopp för toppdirektörernas självberikning.
Bara minuter före bråket vid bolagsstämman 2008 hade den gänglige och stridslystne Thomas Minder ställt sig i talarstolen och angripit styrelsen för den blödande men fortfarande mäktiga storbanken ubs (ursprungligen Union Bank of Switzerland).
”Mina herrar, ni är ansvariga för de största nedskrivningarna i Schweiz bolagshistoria”, sa han och syftade på ubs förlust på 50 miljarder dollar under den ekonomiska härdsmälta som tvingat den ledande schweiziska banken att be staten att gripa in och rädda den från konkurs.
Styrelsen uppskattade inte vad Thomas Minder hade att säga vid denna stormiga bolagsstämma, men många av aktieägarna var intresserade. Hur kunde styrelsen som bar ansvaret för denna förödande ekonomiska krasch fortsätta att försvara sina svindlande höga ersättningar?
Några månader senare var ubs ordförande Marcel Ospel borta ur bilden sedan det avslöjats att man gjort nya förluster på subprimemarknaden. Thomas Minder, en enkel leverantör av munhygienprodukter, var däremot känd och respekterad som en av de mest radikala rösterna i den europeiska affärsvärlden.
I dag hyllas Thomas Minder som mannen bakom landets banbrytande regelverk som ska sätta stopp för storbolagens excesser. Efter att ha initierat och vunnit en nationell folkomröstning våren 2012 ändrade Thomas Minder reglerna för chefslöner och avgångsvederlag.
I fortsättningen kommer aktieägarna i de schweiziska börsnoterade bolagen att ha sista ordet när det gäller direktörernas ersättningar. Det är slut med välkomstbonusar och guldkantade fallskärmar för sparkade direktörer.
Lagförslaget som röstades igenom gör det också möjligt att utdöma straff på upp till tre års fängelse eller kännbara böter om en vd trotsar reglerna och betalar en välkomstbonus till en nyanställd direktör. Bestämmelserna är redan bindande och kommer att omvandlas, med vissa modifikationer, till lag.
På Trybols huvudkontor i staden Neuhausen am Rheinfall tittar sig Thomas Minder omkring på sitt kontor som är fullt av sekelgammalt munvatten och hårlotion.
Den 53-årige Thomas Minder har mycket energi och joggar, åker skidor, och ror på den närbelägna Rhen samt spela fotboll med den lokala klubben fc Schaffhausens oldboyslag.
Han säger att han inte hade planerat att bli den schweiziska kapitalismens enfant terrible. Efter att ha avslutat sina studier i Schweiz på 1980-talet åkte han till usa. ”För att lära mig engelska och företagsadministration arbetade jag på en schweizisk firma som tillverkade halmhattar i New York”, säger han. ”Jag hade inget tillstånd att bo och arbeta i usa så jag var i stort sett beredd att resa hem igen.”
Då fick han telefon från sin far, Hans. Familjeföretaget behövde en ny administrativ chef, sa pappan. Var han intresserad av att ta över? ”Jag fick 24 timmar att bestämma mig på. Om han hade gett mig ett halvår att grubbla på saken skulle jag förmodligen inte ha gjort det. Jag menar, jag skulle alltså åka hem och fylla tandkrämstuber?”
Far och son var likadana, säger lokaltidningens utgivare Norbert Neininger. ”Ingen av dem var rädd att säga rent ut vad han tyckte – det är släkten Minders mest framträdande egenskap.”
Thomas bestämde sig för att resa hem, främst därför att han hoppades kunna införa lite ”New York-anda”
i den lilla och ganska gammalmodiga fabriken. Han råkade snart i konflikt med sin far då han ville bredda sortimentet och komplettera den traditionella örttandkrämen med experimentella smaker – citron, kanel och körsbär – som skulle säljas i små barntuber. Det var en smärre tandvårdsrevolution.
Miniatyriseringen av tandkrämstuberna gjorde att Trybol kom att ligga bra till för ett lukrativt kontrakt med Swissair. Efter att ha avnjutit en god måltid skulle flygbolagets förstaklasspassagerare borsta tänderna med en frisk schweizisk produkt. Det var ett naturligt affärsavtal.
Men när Swissair fick flygförbud 2001 i efterdyningarna av terroristattacken mot World Trade Center gick botten ur. ”Det var en chock för hela det schweiziska samhället”, säger Thomas Minder om hur flygbolaget balanserade på konkursens rand.
Likviditetsbristen gjorde att Swiss-air ställde in betalningarna till sina leverantörer och för Thomas Minder innebar det att han skulle tvingas avskeda halva personalstyrkan eller till och med lägga ner företaget. Tandkrämskontraktet med flygbolaget var värt 537 000 dollar, mer än tio procent av företagets omsättning.
Detta blev Thomas Minders första stora utmaning. Han träffade den nye chefen för flygbolaget som tagits över av Lufthansa. ”Jag bönade och bad – jag stod på mina bara knän”, säger han. Lyckligtvis gick flygbolaget med på att betala den utestående fakturan och behålla Trybol som leverantör.
Då kom beskedet att Swiss-airs avgående vd Mario Corti hade fått 7,5 miljoner dollar i förskottslön strax innan flygbolaget kollapsade.
”Jag blev rasande på dem”, säger Thomas Minder och hans blå ögon blixtrar. ”Det är jag fortfarande. De förvandlar sig själva till en flygande bank, köper upp grejor över hela världen, låter sig hyllas som årets bästa flygbolag – och när alltihop går galet belönar de sig själva.”
Fram till dess hade Thomas Minder trott på en alpversion av det amerikanska sättet att driva företag – inriktat på välståndsskapande men också med en socialt rättvis behandling av arbetsstyrkan. ”Nu insåg jag att bolagen inte längre koncentrerade sig på kunderna utan på de egna lönekuverten, på snabb omsättning och kortsiktig vinst.”
Det var så Thomas Minder blev en partilös politiker, flera år före finanskrisen, flera år innan det blev en global sport bland politiker att slå ner på bankerna. ”Han hade kommit fram till den här slutsatsen långt innan finanskraschen”, säger Maximilian Reimann i högerpopulistiska Schweiziska Folkpartiet som stödde Thomas Minders folkomröstningskampanj. ”Det är ett tecken på verklig politisk framsynthet.”
När Thomas Minder såg hur den ena vd:n efter den andra erhöll frikostiga belöningar för mediokra resultat blev han ännu mer beslutsam. Han bad några personer som stod honom närmast hjälpa till att starta en folkomröstningskampanj – hans sambo sedan många år, läraren Corinne Perren, hans föräldrar Hans och Elisabeth, hans sekreterare och en kollega som han hade förtroende för.
”Jag visste att det här skulle bli svårt och jag ville inte dra på mig några politiska skulder”, säger han.
År 2006, fem år efter kontroversen med Swissair, var han redo att dra i gång sin kampanj. Enligt schweizisk lag och dess unika system med direkt demokrati räcker det att få ihop 100 000 namnunderskrifter på 18 månader för att få till stånd en folkomröstning.
Om ett lagförslag antas följs folkomröstningen av en Verordnung, en sorts politisk förbindelse att följa folkets vilja. Sedan blir det parlamentets uppgift att vidta lagstiftning.
”Att få ihop namnunderskrifter utan uppbackning av ett etablerat politiskt parti är svårt. Man måste annonsera i tidningarna”, säger han. ”Och att få folk på gatan att skriva på innebär en massa bekymmer – det räcker att ett namn eller en adress blir fel eller att det fattas någon liten detalj så kan petitionen bli ogiltig.”
Han hade satt sig upp mot hela bolagsvärlden. Han ifrågasatte svindlande höga chefslöner för att locka till sig de bästa ledarbegåvningarna på marknaden.
Han skaffade sig fiender – från den schweiziska arbetsgivarorganisationen till enskilda bolagspampar. ”Det finns inte en anteckningsbok tjock nog att skriva ner namnen på allihop”, säger han leende. Det här är trots allt ett land som kan ståta med den största koncentrationen miljonärer i västvärlden och som hyser tio procent av världens miljardärer. Det är knappast något naturligt slagfält.
Men Thomas Minder fick även många vänner – han blev en nationalhjälte som symboliserade indignationen över girigheten. Hösten 2011 utsåg väljarna i Schaffhausen honom att representera dem som partilös medlem av schweiziska parlamentet, något som vanligen innehades av erfarna politiker.
Med hjälp av massmedier och med visst högljutt stöd från Schweiziska folkpartiet vann Thomas Minder folkomröstningen med 68 procent av rösterna. Men det viktigaste var att han tycks ha vunnit debatten.
Han har gjort återhållsamhet för direktörslöner till ett ämne som diskuteras allmänt i Europa. I ett försök att få slut på excesserna inom näringslivet har Storbritannien och Tyskland tittat på olika möjligheter att ge aktieägare mer att säga till om när det gäller den totala ersättningen för personerna i styrelse och bolagsledning.
”Det är ett allvarligt problem”, säger Simon Tilford, vice ordförande för Centre for European Reform i London. ”Att ge aktieägarna avsevärt mer makt är förmodligen rätt väg.”
Och den stora företagsflykten från Schweiz, som motståndarna till Thomas Minders folkomröstning förutspådde, har inte blivit verklighet. ”Inte ett enda företag har lämnat landet som resultat av det här initiativet”, säger Thomas Minder, tydligt lättad.
Och det lär nog dröja innan han blir utslängd från en bolagsstämma igen.
