Ett enkelt liv
En holländsk stadsbo följer sitt kall på en bergssluttning i Norge.
Av: Stig Michaelsen
”Den där gården är för liten att försörja sig på”, löd kommunestyrets besked till Yvonne Tonnaer och Ole-Jacob Christensen.
Det var på våren 1993 och det besvikna unga paret tittade ut över Vikabråtens blommande fält på bergssluttningen i norska Valdresdalen. Kommunestyret ämnade låta en granngård behålla fälten som extra mark.
”Inget ställe för oss? Den här gården vore underbar för våra barn!” utropade Yvonne och tittade ut över det fantastiska landskapet med betesmarker, skogar, berg och en fjord.
De ville driva ett ekologiskt jordbruk som var så litet att de kunde klara sig utan dyrbara maskiner. Reaktionerna i trakten var blandade. Mer än en gång fick nykomlingarna höra att de var ”drömmare”. De var trots allt unga akademiker och stadsbor. Yvonne var dessutom utlänning. Hon hade vuxit upp i det nederländska högteknologiska industricentret Eindhoven och bott där tills hon blev förälskad i Ole-Jacob och flyttade till Norge 1980.
Det var med viss tvekan hon gick med på att pröva lantlivet och efter att under några år ha haft ett litet jordbruk på sydkusten som bisyssla hittade paret gården Vikabråten.
Det tog ett års kamp, men fylkeskommunen upphävde kommunestyrets beslut. Det var trots allt viktigare att få nya människor att bosätta sig på gården. Men nu följde nya utmaningar. De var tvungna att jobba hårt för att få tillstånd för mjölkproduktion. Det fanns mycket att lära om allt från osttillverkning till hur man plöjer och skördar med häst. En del ortsbor rynkade pannan åt familjens idealistiska och lågkonsumerande livsstil utan diskmaskin och tv.
”De andra barnen kallar mig fattiglapp”, sa Yvonnes son Olaf en dag när han kom hem från lågstadieskolan. ”De sa att jag luktar ladugård.”
Även hans syster Frederikke blev retad i skolan.
Yvonne och Ole-Jacob tog sig ofta tid att prata med sina barn när de satt vid köksbordet.
”Vi är inte motståndare till moderniteter, bara motståndare till konsumism”, förklarade mamman. ”Pappa och jag menar att konsumtionssamhället är skadligt för miljön och orättvist mot världens fattiga. Vi har gjort vårt livsval men vi vill inte att det ska vara en börda för er. Titta här! Vår familj behöver ingen bil, men vi använder Facebook för att hålla kontakten med människor runtom i Europa.”
När jag träffar Yvonne på Vikabråten i februari 2013 håller hon på att hugga ved från sin egen skog. En häst – ingen traktor – har dragit snöplogen längs vägen uppför backen där jag går. ”Allt på den här gården ingår i ett självförsörjande kretslopp”, förklarar Yvonne när vi sätter oss ner för att avnjuta hennes hemgjorda ost och korv, en smak från den gamla goda tiden som fick pris vid den regionala Valdresfestivalen. Den fylliga och naturliga aromen har gett Vikabråten en stor kundkrets i trakten. Turister kan även se Yvonne guida i det lokala hembygdsmuseet klädd i folkdräkt. ”Jag önskar att det fanns fler som Yvonne som såg till att bevara de gamla jordbrukstraditionerna”, säger Anne Marve, före detta lokal ledare för Norsk Bonde- og Småbrukarlag.
Yvonne står på gårdsplanen och tittar ut över de praktfulla fälten på sluttningen – hennes livsverk. Nu har båda barnen flyttat hemifrån, Frederikke studerar till sjukgymnast medan Olaf läser mediedesign. Yvonne ser på mig och ler:
”Jag är stolt över att vi har uppnått vad vi kom hit för.”
Det var på våren 1993 och det besvikna unga paret tittade ut över Vikabråtens blommande fält på bergssluttningen i norska Valdresdalen. Kommunestyret ämnade låta en granngård behålla fälten som extra mark.
”Inget ställe för oss? Den här gården vore underbar för våra barn!” utropade Yvonne och tittade ut över det fantastiska landskapet med betesmarker, skogar, berg och en fjord.
De ville driva ett ekologiskt jordbruk som var så litet att de kunde klara sig utan dyrbara maskiner. Reaktionerna i trakten var blandade. Mer än en gång fick nykomlingarna höra att de var ”drömmare”. De var trots allt unga akademiker och stadsbor. Yvonne var dessutom utlänning. Hon hade vuxit upp i det nederländska högteknologiska industricentret Eindhoven och bott där tills hon blev förälskad i Ole-Jacob och flyttade till Norge 1980.
Det var med viss tvekan hon gick med på att pröva lantlivet och efter att under några år ha haft ett litet jordbruk på sydkusten som bisyssla hittade paret gården Vikabråten.
Det tog ett års kamp, men fylkeskommunen upphävde kommunestyrets beslut. Det var trots allt viktigare att få nya människor att bosätta sig på gården. Men nu följde nya utmaningar. De var tvungna att jobba hårt för att få tillstånd för mjölkproduktion. Det fanns mycket att lära om allt från osttillverkning till hur man plöjer och skördar med häst. En del ortsbor rynkade pannan åt familjens idealistiska och lågkonsumerande livsstil utan diskmaskin och tv.
”De andra barnen kallar mig fattiglapp”, sa Yvonnes son Olaf en dag när han kom hem från lågstadieskolan. ”De sa att jag luktar ladugård.”
Även hans syster Frederikke blev retad i skolan.
Yvonne och Ole-Jacob tog sig ofta tid att prata med sina barn när de satt vid köksbordet.
”Vi är inte motståndare till moderniteter, bara motståndare till konsumism”, förklarade mamman. ”Pappa och jag menar att konsumtionssamhället är skadligt för miljön och orättvist mot världens fattiga. Vi har gjort vårt livsval men vi vill inte att det ska vara en börda för er. Titta här! Vår familj behöver ingen bil, men vi använder Facebook för att hålla kontakten med människor runtom i Europa.”
När jag träffar Yvonne på Vikabråten i februari 2013 håller hon på att hugga ved från sin egen skog. En häst – ingen traktor – har dragit snöplogen längs vägen uppför backen där jag går. ”Allt på den här gården ingår i ett självförsörjande kretslopp”, förklarar Yvonne när vi sätter oss ner för att avnjuta hennes hemgjorda ost och korv, en smak från den gamla goda tiden som fick pris vid den regionala Valdresfestivalen. Den fylliga och naturliga aromen har gett Vikabråten en stor kundkrets i trakten. Turister kan även se Yvonne guida i det lokala hembygdsmuseet klädd i folkdräkt. ”Jag önskar att det fanns fler som Yvonne som såg till att bevara de gamla jordbrukstraditionerna”, säger Anne Marve, före detta lokal ledare för Norsk Bonde- og Småbrukarlag.
Yvonne står på gårdsplanen och tittar ut över de praktfulla fälten på sluttningen – hennes livsverk. Nu har båda barnen flyttat hemifrån, Frederikke studerar till sjukgymnast medan Olaf läser mediedesign. Yvonne ser på mig och ler:
”Jag är stolt över att vi har uppnått vad vi kom hit för.”
