En skolas kamp mot rasism
I en liten slovakisk grundskola integreras romska barn med icke-romer. Och alla tjänar på det.
Av Lisa Fitterman; Foto: Andrej Ban
Bästa vännerna Dominik (vänster) och Matús med elevassistenten Peter Kaleja.
Liten, med mörkt hår i taggig, geléindränkt frisyr, iklädd svart skinnjacka och med ett busflin på läpparna, ser 15-årige Jozef Rakaš ut att vara en tuff, gatusmart kille. Han går nu om sjunde klass för tredje gången – en romsk pojke från en fattig bosättning i östra Slovakien, som liksom många före honom aldrig har varit intresserad av skolan. Men nu har Jozef börjat få ordning på sig själv. Matte, engelska och historia har blivit som tilltalande men exotiska djur som kan bitas om han går för nära.
Jozef är en del av ett djärvt men skakigt experiment på en skola i den prydliga medelklassbyn Šarišské Michal’any, 40 mil öster om Bratislava. En domstol har beordrat integration av romska och icke-romska elever, som är mera vana vid inbördes bråk än vänskap.
Tills nyligen levde Jozef och hans romska skolkamrater under en sorts apartheid, med åtskilda klasser, lekplatser och toaletter – institutionell segregation, baserad på etnisk bakgrund och övertygelsen att romska elever lär sig i långsammare takt. Trots sin kaxiga attityd är han ovillig att tala om tiden ”före”, men att passera osynliga gränser var riskabelt. Om han pratade med en icke-romsk elev kunde han berövas sitt människovärde – förminskad till en tjuv, hundätare eller lat och dum zigenare vars föräldrar drack sig plakata varje månad när de fick sina pengar från socialen.
Han ser på mig med ett ursäktande leende och rycker på axlarna. ”Nu är det annorlunda, det är bättre när vi är tillsammans”, säger han. ”Jag gillar fortfarande inte skolan särskilt mycket men det är bättre när vi är vänner.”
Det är en skön känsla, men Jozef är också klyftig nog att inse att det kommer att krävas mer än några nya vänner för att förändra i grunden. Med ett klent lokalt stöd för att kunna verkställa domstolsbeslutet får han och hans klasskamrater sätta sitt hopp till de enstaka lärare som kan se igenom stereotyperna, hos skolans beslutsamme rektor och hos barnen själva.
När det gäller rasismen mot romer i Europa är Slovakien en av de värsta syndarna – ett land med 5,5 miljoner invånare som, utanför de större tätorterna, mestadels består av sagoslott och krackelerande kåkstäder som inte skulle sticka ut i Haiti. Lågkonjunkturen slog hårt mot landet, särskilt i de östra delarna där de flesta av landets uppskattningsvis 500 000 romer bor. De flesta hankar sig fram på marginalen, avvisade och kränkta, med dåliga kostvanor, obefintlig sjuk- och tandvård och en medellivslängd femton år under riksgenomsnittet. Deras hem är undermåligt byggda. Vissa områden delar på en ynka vattenkran. Andra har inget rinnande vatten alls. Arbetslösheten ligger omkring 80 procent, och är ännu högre i vissa områden.
Det är ingenting mindre än grym regeringsstödd rasism – den lömska diskrimineringen av romska barn som formar en misslyckad framtid. Många hamnar i skolor för förståndshandikappade eftersom det helt enkelt inte finns plats för dem på annat håll. Och av dem som faktiskt går i vanlig grundskola – barn som Jozef – klarar sig endast 28 procent vidare till gymnasiet, jämfört med 95 procent av icke-romska elever. Det är en ond cirkel där de, fullt upptagna med att överleva från en dag till nästa, inte kan föreställa sig ett liv bortom slummen.
Att kämpa mot rasism är en svår utmaning. Romerna är smutsiga, får jag höra. Deras barn har huvudlöss. Julio Marckovcé, en värdshusvärd i universitetsstaden Prešov, strax söder om Šarišské Michal’any, påpekar: ”De arbetar inte, varje familj har tio barn och de tar bara pengar från staten.” Maria Cechovicová, mor till en tvååring med blonda flätor, säger att hon föredrar att slippa romer i sin dotters klass, när den lilla flickan är gammal nog att börja skolan. ”De lär sig ingenting”, säger hon. ”Några av dem, de yngre framför allt, gör illa våra barn också.”
Grundskolan i Šarišské Michal’any är vintage Sovjet, två våningar av betong och stuckaturer målade i gult och orange. Det första man ser när man kliver in är ett konstverk som löper genom hela den stora salen, där barn med alla hudfärger håller varandra i händerna och ler. Det är en positiv målning, gjord av barn för barn – ett budskap som försöker nå fram i en by med 3 000 personer med åsikter och farhågor som speglar resten av landet. I januari 2012, då en panel bestående av tre domare hade avvisat skolans överklagande av den lägre domstolens beslut, höll föräldrar och lärare ett hetsigt möte som i stadens tidning omnämndes som ”Rädda vår skola för våra barn!” Bekymrade över betyg, konflikter och rena slagsmål, hotade föräldrar med att flytta sina söner och döttrar till andra skolor.
Och så blev Jaroslav Valaštiak, en biologilärare som blivit administratör, utsedd till ny rektor. Lång och smal med en förkärlek för svarta kläder och någon enstaka cigarett, blev han nu utsedd av kommunstyrelsen att inleda den nya eran. Hans uppdrag rör 406 elever, av vilka mer än hälften kommer från ett romskt slumområde i Ostrovany, en by cirka tre kilometer bort utan någon egen skola.
Jag kliver in på hans kontor, ett trångt rum utan mer än ett skrivbord, en bokhylla och ett litet sammanträdesbord, och frågar om han någonsin sett sig själv som en fanbärare för förändring. Försiktigt tar han några sekunder på sig för att svara.
”Ibland känns det som att stånga huvudet mot en vägg”, säger han slutligen. ”Men jag känner till den romska problematiken. Jag har aldrig sett det som att jag åtog mig någon dum utmaning, och jag kan acceptera att andra kritiserar mina val.”
Han har funnit det svårt att förena domstolens beslut med verkligheten hos eleverna som kommer från så vitt skilda världar. Hur ska han, i icke-romska klassrum, placera de två eller tre synligt gravida romska flickor han får varje år? Och vad kan han göra när hälften av de romska eleverna inte ens kommer till skolan dagen efter att socialens understöd delats ut?
Han uppmanar eleverna att förklara sin frånvaro. ”Mina föräldrar och far- och morföräldrar var uppe hela natten”, blir det vanliga nonchalanta svaret. Outtalat var det mycket drickande och ingen som kunde ta hand om de yngre syskonen på morgonen.
”Just nu är jag i den svåra fasen, i början”, fortsätter Jaroslav Valaštiak. ”Det finns svårigheter i domstolens beslut, som inte preciserar någon procentandel av blandning av elever i klasserna, och med lärare som inte vill göra förändringar. Var sjätte månad föreslår de vilka elever som ska flyttas.”
Endast en handfull romer flyttas över och de brukar inte ha erforderliga kunskaper för att hävda sig i klasser där oberoende och initiativ uppmuntras. Ett exempel är en romsk flicka i en femteklass på en lektion i samhällskunskap. Hon satt tyst vid en tom bänk i mitten av rummet, samtidigt som resten av klassen arbetade vid datorer runt henne. Det var som om hon inte existerade.
”Det var synd att jag inte filmade det”, säger Alica Petrasová, professor vid universitetet i Prešov, som bevittnade händelsen. ”I ett möte med läraren efteråt frågade jag varför det hade hänt. Jag fick höra att det inte finns tillräckligt många datorer för alla. De tror inte att de gör något fel!”
Naturligtvis har det, under de två år som gått sedan Jaroslav Valaštiak tog på sig uppgiften, funnits synliga, positiva och till och med kontroversiella förändringar. På morgonrasten går jag runt i korridorerna och ser romska och icke-romska elever som umgås – hojtar, skrattar och knuffar på varandra. ”Vi är helt enkelt alltid tillsammans”, säger den blonde, spenslige Dominik Veslovský om sin romske vän Matús Kova-Pešta, båda 13 år gamla.
Lekplatser är inte längre segregerade och på fritidshemmet efter skolan, en plats som tidigare var en bastion för vita barn, är det nu blandat. Ett förbud mot att romska föräldrar beträder skolans mark har upphävts och det finns tio nya bord i kafeterian som, när Jaroslav Valaštiak tillträdde, var reserverade för icke-romska elever. Medan icke-romerna avnjöt en varm måltid tillhandahållen av staten, blev deras romska skolkamrater förpassade till utsidan för att äta den smörgås de hade fått när de kom på morgonen. Nu finns det åtminstone tillräckligt med utrymme för romska elever upp till årskurs fem för att få äta en varm måltid inomhus, även om äldre elever fortfarande hålls utanför.
”Romer är mycket öppenhjärtiga”, säger Jaroslav Valaštiak. ”Det är av största vikt att arbeta med deras öppna hjärtan och inte segregera dem. Och vi har börjat undervisa dem om våra sociala och kulturella vanor.”
Men sedan går de flesta av dem hem, berättar han vidare, till slummen i Ostrovany, där maten är knapp och den extrema fattigdomen definieras av en 2,2 meter hög, 150 meter lång betongvägg som håller eländet avskilt.
Peter Kaleja, en romsk elevassistent från området som Jaroslav Valaštiak anställde i september 2012, tar med mig bakom väggen. Jag ser fallfärdiga skjul längs dammiga, smala vägar som förvandlas till lera i regn. Taken är gjorda av rostig plåt. Lukter blandas samman: tobak, ruttnande mat, svett, billig parfym och smutsiga blöjor. Herrelösa hundar kryssar sig fram mellan benen på småbarn. Ungar kastar en trasig fotboll och spelar i smutsen intill en taggtrådsförsedd grind. Det finns spädbarn överallt, burna av sina mödrar, av sina äldre systrar eller uppallade på provisoriska sittplatser, men det är märkligt tyst, nästan apatiskt. Folk rör sig som i ultrarapid. Alkoholismen frodas. Arbetslöshet, förbittring och en känsla av maktlöshet är normen.
Jag hör klagomål på att hjälpen från socialen inte är tillräcklig att leva på, och ännu mindre för att skicka barnen till skolan. Milan Kaleja, en tunn 50-åring med kulmage och tjock mustasch, är utbildad byggnadsarbetare, men har inte haft ett riktigt jobb sedan 1998. ”Folk annonserar ut lediga tjänster, men så fort man går dit och de förstår att du är rom, så finns det plötsligt inga jobb.”
Vid ett tillfälle är jag omgiven av barn som fascineras av min bandspelare. ”Har ni inga läxor?” frågar jag. De grinar brett och rycker på axlarna. Marek Dužda, en spensligt byggd 15-åring, säger att han helst inte vill gå till skolan, inte med föräldrar som sover hela tiden.
Elevassistenten Peter Kaleja, en stolt, smärt, älskvärd far till fem barn, är märkbart upprörd när han påpekar att många av de här barnen inte kommer att kunna ta sig fram i samhället eftersom de inte får lära sig hur man gör. ”Problemen börjar här hemma”, säger han, ”där föräldrarna inte förstår värdet av en god utbildning.”
Men det finns hopp. På skolan i Šarišské Michal’any står många elever i främsta ledet, beredda att kämpa för vad de tycker är rätt och stå upp för sina vänner. Jag träffar ungefär tjugo av dem efter skolan, barn från två samhällen som knuffas och flinar när vi sätter oss runt ett långt bord.
Jozef, 15-åringen i sjunde klass, säger till mig att skolan handlar om att anstränga sig och delta, och när han väl bestämde sig för det ”var det plötsligt inte så svårt.” Och Monika Karnišová, en lång blond 15-åring som vill bli skådespelerska, påpekar: ”Alla förtjänar en chans. Hudfärg är inte viktigt. Vad som räknas är ens person.”
Sedan framför de versioner på slovakiska och engelska av skolans signaturmelodi till tonerna av Abbas Mamma Mia. Det är sentimentalt, hjärtligt och lite falskt:
”Ge mig din hand, visa mig att du är här,
du är min vän och det kommer du alltid vara
Vi har roligt när vi står enade tillsammans!”
Jaroslav Valaštiak ler. Det här är vad han saknade när han kom till skolan för två år sedan: romska och icke-romska elever, sida vid sida – barn med drömmar, ambitioner och värderingar där jämlikhet och mänskliga rättigheter är självklara delar.
”Barnen är bra”, säger han. ”Det är genom dem som verklig förändring kan ske.”
Jozef är en del av ett djärvt men skakigt experiment på en skola i den prydliga medelklassbyn Šarišské Michal’any, 40 mil öster om Bratislava. En domstol har beordrat integration av romska och icke-romska elever, som är mera vana vid inbördes bråk än vänskap.
Tills nyligen levde Jozef och hans romska skolkamrater under en sorts apartheid, med åtskilda klasser, lekplatser och toaletter – institutionell segregation, baserad på etnisk bakgrund och övertygelsen att romska elever lär sig i långsammare takt. Trots sin kaxiga attityd är han ovillig att tala om tiden ”före”, men att passera osynliga gränser var riskabelt. Om han pratade med en icke-romsk elev kunde han berövas sitt människovärde – förminskad till en tjuv, hundätare eller lat och dum zigenare vars föräldrar drack sig plakata varje månad när de fick sina pengar från socialen.
Han ser på mig med ett ursäktande leende och rycker på axlarna. ”Nu är det annorlunda, det är bättre när vi är tillsammans”, säger han. ”Jag gillar fortfarande inte skolan särskilt mycket men det är bättre när vi är vänner.”
Det är en skön känsla, men Jozef är också klyftig nog att inse att det kommer att krävas mer än några nya vänner för att förändra i grunden. Med ett klent lokalt stöd för att kunna verkställa domstolsbeslutet får han och hans klasskamrater sätta sitt hopp till de enstaka lärare som kan se igenom stereotyperna, hos skolans beslutsamme rektor och hos barnen själva.
När det gäller rasismen mot romer i Europa är Slovakien en av de värsta syndarna – ett land med 5,5 miljoner invånare som, utanför de större tätorterna, mestadels består av sagoslott och krackelerande kåkstäder som inte skulle sticka ut i Haiti. Lågkonjunkturen slog hårt mot landet, särskilt i de östra delarna där de flesta av landets uppskattningsvis 500 000 romer bor. De flesta hankar sig fram på marginalen, avvisade och kränkta, med dåliga kostvanor, obefintlig sjuk- och tandvård och en medellivslängd femton år under riksgenomsnittet. Deras hem är undermåligt byggda. Vissa områden delar på en ynka vattenkran. Andra har inget rinnande vatten alls. Arbetslösheten ligger omkring 80 procent, och är ännu högre i vissa områden.
Det är ingenting mindre än grym regeringsstödd rasism – den lömska diskrimineringen av romska barn som formar en misslyckad framtid. Många hamnar i skolor för förståndshandikappade eftersom det helt enkelt inte finns plats för dem på annat håll. Och av dem som faktiskt går i vanlig grundskola – barn som Jozef – klarar sig endast 28 procent vidare till gymnasiet, jämfört med 95 procent av icke-romska elever. Det är en ond cirkel där de, fullt upptagna med att överleva från en dag till nästa, inte kan föreställa sig ett liv bortom slummen.
Att kämpa mot rasism är en svår utmaning. Romerna är smutsiga, får jag höra. Deras barn har huvudlöss. Julio Marckovcé, en värdshusvärd i universitetsstaden Prešov, strax söder om Šarišské Michal’any, påpekar: ”De arbetar inte, varje familj har tio barn och de tar bara pengar från staten.” Maria Cechovicová, mor till en tvååring med blonda flätor, säger att hon föredrar att slippa romer i sin dotters klass, när den lilla flickan är gammal nog att börja skolan. ”De lär sig ingenting”, säger hon. ”Några av dem, de yngre framför allt, gör illa våra barn också.”
Grundskolan i Šarišské Michal’any är vintage Sovjet, två våningar av betong och stuckaturer målade i gult och orange. Det första man ser när man kliver in är ett konstverk som löper genom hela den stora salen, där barn med alla hudfärger håller varandra i händerna och ler. Det är en positiv målning, gjord av barn för barn – ett budskap som försöker nå fram i en by med 3 000 personer med åsikter och farhågor som speglar resten av landet. I januari 2012, då en panel bestående av tre domare hade avvisat skolans överklagande av den lägre domstolens beslut, höll föräldrar och lärare ett hetsigt möte som i stadens tidning omnämndes som ”Rädda vår skola för våra barn!” Bekymrade över betyg, konflikter och rena slagsmål, hotade föräldrar med att flytta sina söner och döttrar till andra skolor.
Och så blev Jaroslav Valaštiak, en biologilärare som blivit administratör, utsedd till ny rektor. Lång och smal med en förkärlek för svarta kläder och någon enstaka cigarett, blev han nu utsedd av kommunstyrelsen att inleda den nya eran. Hans uppdrag rör 406 elever, av vilka mer än hälften kommer från ett romskt slumområde i Ostrovany, en by cirka tre kilometer bort utan någon egen skola.
Jag kliver in på hans kontor, ett trångt rum utan mer än ett skrivbord, en bokhylla och ett litet sammanträdesbord, och frågar om han någonsin sett sig själv som en fanbärare för förändring. Försiktigt tar han några sekunder på sig för att svara.
”Ibland känns det som att stånga huvudet mot en vägg”, säger han slutligen. ”Men jag känner till den romska problematiken. Jag har aldrig sett det som att jag åtog mig någon dum utmaning, och jag kan acceptera att andra kritiserar mina val.”
Han har funnit det svårt att förena domstolens beslut med verkligheten hos eleverna som kommer från så vitt skilda världar. Hur ska han, i icke-romska klassrum, placera de två eller tre synligt gravida romska flickor han får varje år? Och vad kan han göra när hälften av de romska eleverna inte ens kommer till skolan dagen efter att socialens understöd delats ut?
Han uppmanar eleverna att förklara sin frånvaro. ”Mina föräldrar och far- och morföräldrar var uppe hela natten”, blir det vanliga nonchalanta svaret. Outtalat var det mycket drickande och ingen som kunde ta hand om de yngre syskonen på morgonen.
”Just nu är jag i den svåra fasen, i början”, fortsätter Jaroslav Valaštiak. ”Det finns svårigheter i domstolens beslut, som inte preciserar någon procentandel av blandning av elever i klasserna, och med lärare som inte vill göra förändringar. Var sjätte månad föreslår de vilka elever som ska flyttas.”
Endast en handfull romer flyttas över och de brukar inte ha erforderliga kunskaper för att hävda sig i klasser där oberoende och initiativ uppmuntras. Ett exempel är en romsk flicka i en femteklass på en lektion i samhällskunskap. Hon satt tyst vid en tom bänk i mitten av rummet, samtidigt som resten av klassen arbetade vid datorer runt henne. Det var som om hon inte existerade.
”Det var synd att jag inte filmade det”, säger Alica Petrasová, professor vid universitetet i Prešov, som bevittnade händelsen. ”I ett möte med läraren efteråt frågade jag varför det hade hänt. Jag fick höra att det inte finns tillräckligt många datorer för alla. De tror inte att de gör något fel!”
Naturligtvis har det, under de två år som gått sedan Jaroslav Valaštiak tog på sig uppgiften, funnits synliga, positiva och till och med kontroversiella förändringar. På morgonrasten går jag runt i korridorerna och ser romska och icke-romska elever som umgås – hojtar, skrattar och knuffar på varandra. ”Vi är helt enkelt alltid tillsammans”, säger den blonde, spenslige Dominik Veslovský om sin romske vän Matús Kova-Pešta, båda 13 år gamla.
Lekplatser är inte längre segregerade och på fritidshemmet efter skolan, en plats som tidigare var en bastion för vita barn, är det nu blandat. Ett förbud mot att romska föräldrar beträder skolans mark har upphävts och det finns tio nya bord i kafeterian som, när Jaroslav Valaštiak tillträdde, var reserverade för icke-romska elever. Medan icke-romerna avnjöt en varm måltid tillhandahållen av staten, blev deras romska skolkamrater förpassade till utsidan för att äta den smörgås de hade fått när de kom på morgonen. Nu finns det åtminstone tillräckligt med utrymme för romska elever upp till årskurs fem för att få äta en varm måltid inomhus, även om äldre elever fortfarande hålls utanför.
”Romer är mycket öppenhjärtiga”, säger Jaroslav Valaštiak. ”Det är av största vikt att arbeta med deras öppna hjärtan och inte segregera dem. Och vi har börjat undervisa dem om våra sociala och kulturella vanor.”
Men sedan går de flesta av dem hem, berättar han vidare, till slummen i Ostrovany, där maten är knapp och den extrema fattigdomen definieras av en 2,2 meter hög, 150 meter lång betongvägg som håller eländet avskilt.
Peter Kaleja, en romsk elevassistent från området som Jaroslav Valaštiak anställde i september 2012, tar med mig bakom väggen. Jag ser fallfärdiga skjul längs dammiga, smala vägar som förvandlas till lera i regn. Taken är gjorda av rostig plåt. Lukter blandas samman: tobak, ruttnande mat, svett, billig parfym och smutsiga blöjor. Herrelösa hundar kryssar sig fram mellan benen på småbarn. Ungar kastar en trasig fotboll och spelar i smutsen intill en taggtrådsförsedd grind. Det finns spädbarn överallt, burna av sina mödrar, av sina äldre systrar eller uppallade på provisoriska sittplatser, men det är märkligt tyst, nästan apatiskt. Folk rör sig som i ultrarapid. Alkoholismen frodas. Arbetslöshet, förbittring och en känsla av maktlöshet är normen.
Jag hör klagomål på att hjälpen från socialen inte är tillräcklig att leva på, och ännu mindre för att skicka barnen till skolan. Milan Kaleja, en tunn 50-åring med kulmage och tjock mustasch, är utbildad byggnadsarbetare, men har inte haft ett riktigt jobb sedan 1998. ”Folk annonserar ut lediga tjänster, men så fort man går dit och de förstår att du är rom, så finns det plötsligt inga jobb.”
Vid ett tillfälle är jag omgiven av barn som fascineras av min bandspelare. ”Har ni inga läxor?” frågar jag. De grinar brett och rycker på axlarna. Marek Dužda, en spensligt byggd 15-åring, säger att han helst inte vill gå till skolan, inte med föräldrar som sover hela tiden.
Elevassistenten Peter Kaleja, en stolt, smärt, älskvärd far till fem barn, är märkbart upprörd när han påpekar att många av de här barnen inte kommer att kunna ta sig fram i samhället eftersom de inte får lära sig hur man gör. ”Problemen börjar här hemma”, säger han, ”där föräldrarna inte förstår värdet av en god utbildning.”
Men det finns hopp. På skolan i Šarišské Michal’any står många elever i främsta ledet, beredda att kämpa för vad de tycker är rätt och stå upp för sina vänner. Jag träffar ungefär tjugo av dem efter skolan, barn från två samhällen som knuffas och flinar när vi sätter oss runt ett långt bord.
Jozef, 15-åringen i sjunde klass, säger till mig att skolan handlar om att anstränga sig och delta, och när han väl bestämde sig för det ”var det plötsligt inte så svårt.” Och Monika Karnišová, en lång blond 15-åring som vill bli skådespelerska, påpekar: ”Alla förtjänar en chans. Hudfärg är inte viktigt. Vad som räknas är ens person.”
Sedan framför de versioner på slovakiska och engelska av skolans signaturmelodi till tonerna av Abbas Mamma Mia. Det är sentimentalt, hjärtligt och lite falskt:
”Ge mig din hand, visa mig att du är här,
du är min vän och det kommer du alltid vara
Vi har roligt när vi står enade tillsammans!”
Jaroslav Valaštiak ler. Det här är vad han saknade när han kom till skolan för två år sedan: romska och icke-romska elever, sida vid sida – barn med drömmar, ambitioner och värderingar där jämlikhet och mänskliga rättigheter är självklara delar.
”Barnen är bra”, säger han. ”Det är genom dem som verklig förändring kan ske.”
