En iskall mardröm
I en avlägsen vik vid finska kusten gick sex goda vänner och erfarna pimpelfiskare ut på det frusna vattnet.
Av Simon Hemelryk; Foto: Esa Urhonen
Seppo Mäkelä kände sig nedstämd. ”Jag kan verkligen inte följa med, Soile”, sa den 63-årige taxiföraren till sin fru hemma i deras vackra, moderna lägenhet. ”Jag måste åka till sommarstugan.” Paret som bor i Raumo, en liten fiskeby i sydvästra Finland, har en liten sommarstuga vid havet och Seppo var tvungen att få stugan i ordning så att rörmokaren skulle kunna komma dit och arbeta.
Men han skulle verkligen gå miste om någonting roligt. Några goda vänner hade bjudit med dem på en pimpelresa till Marjuksenranta, en avlägsen havsvik cirka 10 mil söder om Raumo. En av vännerna, Lars Erkkilä, hade skrutit om den stora abborre han hade fångat där nyligen.
”Du kan åka utan mig”, sa Seppo storsint till Soile. Men han var besviken. Det var den 19 mars 2012 och snart skulle isen vara borta – inget mer fiske på ett år. Seppo såg på när den 64-åriga spensliga, gråhåriga Soile packade sin väska. Lars skulle komma och hämta upp henne klockan åtta på morgonen. ”Äsch, för tusan, jag följer med”, sa han. Soile log. Arbetet på sommarstugan kunde vänta.
De andra blev glada när de såg att även Seppo stod och väntade med sin fiskeutrustning när de kom fram till Mäkeläs hem. Förutom Lars och hans sambo Pirjo Laine var också Paavo och Ritva Salminen med, båda 75 år. Paavo hade också ägt en taxifirma och varit chaufför i Raumo och i mer än
35 år hade han och Seppo många gånger ryckt in och hjälpt varandra med körningar med kort varsel. De hade också organiserat välgörenhetstillställningar i det lokala taxiförbundet. Ritva och Soile brukade hjälpa till och de två paren umgicks även privat och åkte till och med på semesterresor tillsammans.
Varje år någon gång under januari till mars åkte de dessutom iväg för en veckas pimpelfiske utanför Raumos kust där det finns massor av öar. Där brukade de äta sin medhavda matsäck medan de satt hukade över små hål i isen och väntade på napp.
”Ni skulle pika mig resten av livet om jag inte följde med och ni drog en riktig baddare”, log Seppo.
Gruppen delade upp sig i två bilar och Seppo och Soile följde efter Lars. Det var cirka fem grader ute men soligt och de njöt av det vackra landskapet när de åkte längs den långa landsvägen till Marjuksenranta. Med jämna mellanrum dök bondgårdar upp som färgklickar i skogsbrynet och några gånger såg de en trana landa på ett fält.
De svängde in på en mindre skogsväg och efter några kilometer kom de fram till Marjuksenrata. Den frusna viken var kanske två kilometer bred och full med små trädbevuxna öar. På avstånd såg man tomma sommarstugor titta fram bland träden. På den klippiga stranden såg Seppo några gamla övergivna rysäkeppi – fem meter långa störar som används för att hänga upp fiskenät på. Han funderade på varför de låg här.
Till gruppens förvåning var de ensamma på stranden. Men de var inte oroliga – de senaste nätterna hade varit iskalla och Seppo hade fiskat några dagar tidigare vid ett ställe nära Rauna och där hade isen varit bra.
Gruppen tog på sig dubbade kängor, ryggsäckar och varma kläder. Lars och Paavo packade två slädar med mat och fiskeutrustning och gav sig ut på isen följda av den 65-åriga gladlynta Pirjo. Ritva, som nyligen opererat benet, följde efter en bit bakom dem.
Seppo och Soile stannade på stranden eftersom Soile hade problem att dra upp ett blixtlås på sin overall. ”Skynda dig”, sa Seppo. ”De stora fiskarna väntar.”
Lars, som redan var ute på isen, pekade mot platsen dit de skulle gå ungefär 500 meter bort i närheten av en av öarna.
”Måste vi verkligen gå hela vägen dit ut?” frågade Ritva, som redan började känna sig lite trött. Hon såg ner på isen. I stället för att vara vit som den brukade hade den en lite blågrå ton. Ungefär 150 meter från stranden ropade hon till Lars: ”Tycker du inte vi borde testa isen? Vi är ju trots allt ensamma här.”
Lars höll med henne, och med ryggen mot det öppna havet körde han ner sin isborr i den frusna ytan. Plötsligt hördes ett ljudligt knakande och borren fortsatte ner i vattnet och tog Lars med sig. Isen borde ha varit minst 30 centimeter tjock, men vännerna visste inte att de starka strömmarna just där gjort att isen bara var hälften så tjock som de förväntade sig.
Men Lars, rundhyllt, flintskallig och röd om kinderna, var känd för att vara en lustigkurre. ”Kom igen nu, det är dags att komma upp!” skrockade Paavo och sträckte ut handen för att hjälpa honom. Paavo, som var stor och lite böjd, hade ingen anledning att tro att isen under hans fötter inte var säker. Men när han lutade sig framåt med Pirjo vid sin sida knakade isen igen och brast. Paavo föll ner i vattnet och följdes ett ögonblick senare av Pirjo.
De höll sig fast i kanten till det som nu var en tre meter stor vak. Det hade kanske gått att ta sig upp med isdubbarna, men till sin förtvivlan insåg Lars att de hade lämnat kvar dem i ryggsäckarna i stället för att hänga dem runt halsen som de brukar göra. Lars lyckades få upp armbågarna på isen, men den bröts sönder under honom.
Ritva drog släden närmare vaken och kastade i de tunna tamparna till Lars och Paavo. Men de var redan frusna och utmattade nu och orkade inte dra sig upp på egen hand. Även om Ritva kunde komma tillräckligt nära utan att isen gick sönder var hon inte stark nog för att dra upp dem, så de hängde kvar i snörena och Paavo försökte stötta Pirjo med sitt ena ben.
Två minuter gick. Vattnet var precis över fryspunkten och ingen av dem skulle kunna hålla sig vid medvetande i mer än en kvart i denna temperatur – speciellt någon som var lite äldre. Efter det skulle döden komma snabbt.
Under tiden tog sig Seppo och Soile ut på isen och pratade glatt. Seppo vände sig plötsligt om och tittade mot sina vänner. Han kunde se Ritva, men var fanns Paavo? Var var Lars? Sedan såg han den stora vaken i isen med vännernas huvuden och armar knappt synliga ovanför ytan. ”Satan också, de har ramlat i vattnet”, sa han. Han vände sig om och sprang mot stranden.
”Spring inte ditåt!” ropade en förvirrad Soile. Men Seppo hade en plan. Han tog upp en av störarna på stranden och drog den med sig tillbaka till sina vänner.
Under tiden skyndade sig Soile fram till vaken och sträckte ut sin isborr i förhoppningen att de skulle kunna ta tag i den. Men hon räckte inte ända fram. Lars och Pirjo ropade på hjälp; Paavo var helt tyst. Men även om det hade funnits någon i närheten så dränktes deras rop av ljudet från en fiskfabrik i närheten.
Till slut kom Seppo med stören. Ritva, som var alltför chockad för att kunna prata, var väldigt orolig för Pirjo. Hon led av hjärtsjukdom och hennes läppar höll på att bli blå. Hon dör om vi inte får hjälp snabbt, tänkte Ritva. Lars tittade på sin sambo medan han kände hur kylan spred sig genom kroppen. De hade nu varit i vattnet i fyra minuter. ”Rädda Pirjo i första hand”, ropade han till Seppo.
”Försök att hålla dig lugn”, sa Seppo. ”Det kommer att ordna sig.”
Seppo, en lång och kraftig man med glasögon och begynnande flint, sträckte ut pålen. Pirjo tog tag i den men orkade inte hålla sig fast så att Seppo kunde dra upp henne.
Seppo flyttade sig närmare på den bräckliga isen. Han lade stören tvärs över hålet och satte foten på den som stöd. Sedan tog han tag i Pirjo i kragen på hennes overall. Med ett enormt ryck drog han upp henne på isen.
Omedelbart efteråt satte Seppo tillbaka foten på pålen, men nu låg den tvärs över två lösa isflak med kallt vatten mellan dem. Han riskerar sitt eget liv nu, tänkte Ritva.
Seppo insåg faran och gav Soile snabba instruktioner att köra ner sin isborr i isen så att han kunde låta stören ta stöd mot borren. Hon gjorde det, men borren gick rakt genom isen.
Som tur var fastnade det tio centimeter långa handtaget i isen och stack upp precis lagom mycket för att Seppo skulle kunna sätta fast stören bakom den. Det var inte säkert, men förhoppningsvis tillräckligt för att han skulle kunna göra ett försök att nå Paavo.
Men de dyrbara sekunderna gick och 75-årige Paavo kände hur händerna började stelna. Vaken var nu mer än fem meter i diameter och sprack upp mer och mer hela tiden. Så det är här jag ska dö, tänkte Paavo.
Men hans store, starke vän Seppo fick tag i hans hand och drog upp honom i säkerhet. Pirjo hade tagit sig in till stranden. Paavo var orolig och följde efter henne. Nu hade det gått cirka åtta minuter sedan Lars ramlat i det iskalla vattnet och han höll på att förlora sina sina krafter – och hoppet. Han vägde 90 kilo. Han visste att det skulle vara svårare att dra upp honom. Bara hans ansikte syntes ovanför ytan. Han skulle snart sjunka ner i det 30 meter djupa, kalla vattnet.
Seppo försökte behålla fattningen. ”Håll er bara lugna”, sa han. ”Jag fixar det här.”
Han gick över isen och borrade ett nytt hål närmare Lars. Han hakade fast ena foten bakom borren, sträckte fram stören och drog Lars mot sig. Sedan tog han tag i sin vän som nu nästan bara var dödvikt och med adrenalinet rusande genom kroppen lyckades han dra upp honom på isen i en enda rörelse.
Lars satte sig i säkerhet, men Seppo skulle göra en sak till. Han sträckte sig efter de två ryggsäckarna som flöt i vattnet. ”Gå bort därifrån!” ropade de andra. Men Seppo fiskade upp en av ryggsäckarna innan han till slut gick bort från vaken. ”Jag är snål!” förklarade han senare.
På stranden kramade en tårögd, utmattad och darrande Lars om Seppo. ”Vi tycker du är värd en medalj, det kan du vara säker på”, sa han.
”Ta av dig kläderna och sätt på något torrt”, svarade Seppo bestämt. Han, Ritva och Soile tog av några av sina egna kläder och gav till vännerna.
Alla var tysta. Det var inte förrän de började köra hemåt som chocken över vad som hänt drabbade dem med full kraft. När de kom till en rastplats vid en isolerad, skogbevuxen krök på vägen var Lars tvungen att stanna. Han gick ur bilen och gick fram och tillbaka i tio minuter innan han hade lugnat sig tillräckligt för att kunna köra igen. Hans passagerare snyftade de också.
På kvällen ringde Paavo till Seppo. ”Jag är så tacksam över att du har gett mig denna extra tid på jorden”, sa han.
Men på natten kunde Seppo inte sova. Han ältade om och om igen vad han hade kunnat göra annorlunda; hur hans handlande kunde ha orsakat fyra eller fem dödsfall, i stället för att rädda liv.
”Du har nerver av stål”, försäkrade Paavo honom senare. ”Dina kunskaper, din styrka. Du gjorde allt rätt.”
Men händelsen påverkade alla i gruppen starkt. Seppo och Paavo är de enda som har försökt att pimpla igen – men bara en gång – och Soile vägrar att åka tillbaka till viken. Lars har enorma skuldkänslor och gråter fortfarande när han tänker på vad som hände. Ritva och Paavo tänker på olyckan varje dag.
”Finländare visar inte känslor”, säger Ritva. ”Men på nätterna när vi går och lägger oss håller vi varandra i handen och tänker ’vi lever’”.
”Men”, säger Seppo, ”vi har varit vänner med Salminens i många år och olyckan har bara fört oss ännu närmare varandra. Lars och Pirjo har också blivit nära vänner nu.”
Pirjo håller med. ”Jag har sagt till Seppo att jag alltid kommer att krama honom när vi träffas – varje gång, var vi än är.”
”Jag har alltid sett mig själv som psykiskt svag”, säger Seppo. ”Jag trodde att om jag råkade ut för en olycka i min taxi så skulle jag inte veta hur jag skulle hantera det. Som tur var hade jag fel. Åtminstone en gång i livet har jag gjort någonting enastående.”
”Och du som inte ens skulle följa med på fisketuren”, tillägger Paavo. ”Men du fångade några riktigt fina fiskar till slut!”
Vid en ceremoni i Åbo den 17 maj 2013 fick Seppo motta en livräddningsmedalj för synnerligen rådigt ingripande för att rädda en människa från hotande fara.
Men han skulle verkligen gå miste om någonting roligt. Några goda vänner hade bjudit med dem på en pimpelresa till Marjuksenranta, en avlägsen havsvik cirka 10 mil söder om Raumo. En av vännerna, Lars Erkkilä, hade skrutit om den stora abborre han hade fångat där nyligen.
”Du kan åka utan mig”, sa Seppo storsint till Soile. Men han var besviken. Det var den 19 mars 2012 och snart skulle isen vara borta – inget mer fiske på ett år. Seppo såg på när den 64-åriga spensliga, gråhåriga Soile packade sin väska. Lars skulle komma och hämta upp henne klockan åtta på morgonen. ”Äsch, för tusan, jag följer med”, sa han. Soile log. Arbetet på sommarstugan kunde vänta.
De andra blev glada när de såg att även Seppo stod och väntade med sin fiskeutrustning när de kom fram till Mäkeläs hem. Förutom Lars och hans sambo Pirjo Laine var också Paavo och Ritva Salminen med, båda 75 år. Paavo hade också ägt en taxifirma och varit chaufför i Raumo och i mer än
35 år hade han och Seppo många gånger ryckt in och hjälpt varandra med körningar med kort varsel. De hade också organiserat välgörenhetstillställningar i det lokala taxiförbundet. Ritva och Soile brukade hjälpa till och de två paren umgicks även privat och åkte till och med på semesterresor tillsammans.
Varje år någon gång under januari till mars åkte de dessutom iväg för en veckas pimpelfiske utanför Raumos kust där det finns massor av öar. Där brukade de äta sin medhavda matsäck medan de satt hukade över små hål i isen och väntade på napp.
”Ni skulle pika mig resten av livet om jag inte följde med och ni drog en riktig baddare”, log Seppo.
Gruppen delade upp sig i två bilar och Seppo och Soile följde efter Lars. Det var cirka fem grader ute men soligt och de njöt av det vackra landskapet när de åkte längs den långa landsvägen till Marjuksenranta. Med jämna mellanrum dök bondgårdar upp som färgklickar i skogsbrynet och några gånger såg de en trana landa på ett fält.
De svängde in på en mindre skogsväg och efter några kilometer kom de fram till Marjuksenrata. Den frusna viken var kanske två kilometer bred och full med små trädbevuxna öar. På avstånd såg man tomma sommarstugor titta fram bland träden. På den klippiga stranden såg Seppo några gamla övergivna rysäkeppi – fem meter långa störar som används för att hänga upp fiskenät på. Han funderade på varför de låg här.
Till gruppens förvåning var de ensamma på stranden. Men de var inte oroliga – de senaste nätterna hade varit iskalla och Seppo hade fiskat några dagar tidigare vid ett ställe nära Rauna och där hade isen varit bra.
Gruppen tog på sig dubbade kängor, ryggsäckar och varma kläder. Lars och Paavo packade två slädar med mat och fiskeutrustning och gav sig ut på isen följda av den 65-åriga gladlynta Pirjo. Ritva, som nyligen opererat benet, följde efter en bit bakom dem.
Seppo och Soile stannade på stranden eftersom Soile hade problem att dra upp ett blixtlås på sin overall. ”Skynda dig”, sa Seppo. ”De stora fiskarna väntar.”
Lars, som redan var ute på isen, pekade mot platsen dit de skulle gå ungefär 500 meter bort i närheten av en av öarna.
”Måste vi verkligen gå hela vägen dit ut?” frågade Ritva, som redan började känna sig lite trött. Hon såg ner på isen. I stället för att vara vit som den brukade hade den en lite blågrå ton. Ungefär 150 meter från stranden ropade hon till Lars: ”Tycker du inte vi borde testa isen? Vi är ju trots allt ensamma här.”
Lars höll med henne, och med ryggen mot det öppna havet körde han ner sin isborr i den frusna ytan. Plötsligt hördes ett ljudligt knakande och borren fortsatte ner i vattnet och tog Lars med sig. Isen borde ha varit minst 30 centimeter tjock, men vännerna visste inte att de starka strömmarna just där gjort att isen bara var hälften så tjock som de förväntade sig.
Men Lars, rundhyllt, flintskallig och röd om kinderna, var känd för att vara en lustigkurre. ”Kom igen nu, det är dags att komma upp!” skrockade Paavo och sträckte ut handen för att hjälpa honom. Paavo, som var stor och lite böjd, hade ingen anledning att tro att isen under hans fötter inte var säker. Men när han lutade sig framåt med Pirjo vid sin sida knakade isen igen och brast. Paavo föll ner i vattnet och följdes ett ögonblick senare av Pirjo.
De höll sig fast i kanten till det som nu var en tre meter stor vak. Det hade kanske gått att ta sig upp med isdubbarna, men till sin förtvivlan insåg Lars att de hade lämnat kvar dem i ryggsäckarna i stället för att hänga dem runt halsen som de brukar göra. Lars lyckades få upp armbågarna på isen, men den bröts sönder under honom.
Ritva drog släden närmare vaken och kastade i de tunna tamparna till Lars och Paavo. Men de var redan frusna och utmattade nu och orkade inte dra sig upp på egen hand. Även om Ritva kunde komma tillräckligt nära utan att isen gick sönder var hon inte stark nog för att dra upp dem, så de hängde kvar i snörena och Paavo försökte stötta Pirjo med sitt ena ben.
Två minuter gick. Vattnet var precis över fryspunkten och ingen av dem skulle kunna hålla sig vid medvetande i mer än en kvart i denna temperatur – speciellt någon som var lite äldre. Efter det skulle döden komma snabbt.
Under tiden tog sig Seppo och Soile ut på isen och pratade glatt. Seppo vände sig plötsligt om och tittade mot sina vänner. Han kunde se Ritva, men var fanns Paavo? Var var Lars? Sedan såg han den stora vaken i isen med vännernas huvuden och armar knappt synliga ovanför ytan. ”Satan också, de har ramlat i vattnet”, sa han. Han vände sig om och sprang mot stranden.
”Spring inte ditåt!” ropade en förvirrad Soile. Men Seppo hade en plan. Han tog upp en av störarna på stranden och drog den med sig tillbaka till sina vänner.
Under tiden skyndade sig Soile fram till vaken och sträckte ut sin isborr i förhoppningen att de skulle kunna ta tag i den. Men hon räckte inte ända fram. Lars och Pirjo ropade på hjälp; Paavo var helt tyst. Men även om det hade funnits någon i närheten så dränktes deras rop av ljudet från en fiskfabrik i närheten.
Till slut kom Seppo med stören. Ritva, som var alltför chockad för att kunna prata, var väldigt orolig för Pirjo. Hon led av hjärtsjukdom och hennes läppar höll på att bli blå. Hon dör om vi inte får hjälp snabbt, tänkte Ritva. Lars tittade på sin sambo medan han kände hur kylan spred sig genom kroppen. De hade nu varit i vattnet i fyra minuter. ”Rädda Pirjo i första hand”, ropade han till Seppo.
”Försök att hålla dig lugn”, sa Seppo. ”Det kommer att ordna sig.”
Seppo, en lång och kraftig man med glasögon och begynnande flint, sträckte ut pålen. Pirjo tog tag i den men orkade inte hålla sig fast så att Seppo kunde dra upp henne.
Seppo flyttade sig närmare på den bräckliga isen. Han lade stören tvärs över hålet och satte foten på den som stöd. Sedan tog han tag i Pirjo i kragen på hennes overall. Med ett enormt ryck drog han upp henne på isen.
Omedelbart efteråt satte Seppo tillbaka foten på pålen, men nu låg den tvärs över två lösa isflak med kallt vatten mellan dem. Han riskerar sitt eget liv nu, tänkte Ritva.
Seppo insåg faran och gav Soile snabba instruktioner att köra ner sin isborr i isen så att han kunde låta stören ta stöd mot borren. Hon gjorde det, men borren gick rakt genom isen.
Som tur var fastnade det tio centimeter långa handtaget i isen och stack upp precis lagom mycket för att Seppo skulle kunna sätta fast stören bakom den. Det var inte säkert, men förhoppningsvis tillräckligt för att han skulle kunna göra ett försök att nå Paavo.
Men de dyrbara sekunderna gick och 75-årige Paavo kände hur händerna började stelna. Vaken var nu mer än fem meter i diameter och sprack upp mer och mer hela tiden. Så det är här jag ska dö, tänkte Paavo.
Men hans store, starke vän Seppo fick tag i hans hand och drog upp honom i säkerhet. Pirjo hade tagit sig in till stranden. Paavo var orolig och följde efter henne. Nu hade det gått cirka åtta minuter sedan Lars ramlat i det iskalla vattnet och han höll på att förlora sina sina krafter – och hoppet. Han vägde 90 kilo. Han visste att det skulle vara svårare att dra upp honom. Bara hans ansikte syntes ovanför ytan. Han skulle snart sjunka ner i det 30 meter djupa, kalla vattnet.
Seppo försökte behålla fattningen. ”Håll er bara lugna”, sa han. ”Jag fixar det här.”
Han gick över isen och borrade ett nytt hål närmare Lars. Han hakade fast ena foten bakom borren, sträckte fram stören och drog Lars mot sig. Sedan tog han tag i sin vän som nu nästan bara var dödvikt och med adrenalinet rusande genom kroppen lyckades han dra upp honom på isen i en enda rörelse.
Lars satte sig i säkerhet, men Seppo skulle göra en sak till. Han sträckte sig efter de två ryggsäckarna som flöt i vattnet. ”Gå bort därifrån!” ropade de andra. Men Seppo fiskade upp en av ryggsäckarna innan han till slut gick bort från vaken. ”Jag är snål!” förklarade han senare.
På stranden kramade en tårögd, utmattad och darrande Lars om Seppo. ”Vi tycker du är värd en medalj, det kan du vara säker på”, sa han.
”Ta av dig kläderna och sätt på något torrt”, svarade Seppo bestämt. Han, Ritva och Soile tog av några av sina egna kläder och gav till vännerna.
Alla var tysta. Det var inte förrän de började köra hemåt som chocken över vad som hänt drabbade dem med full kraft. När de kom till en rastplats vid en isolerad, skogbevuxen krök på vägen var Lars tvungen att stanna. Han gick ur bilen och gick fram och tillbaka i tio minuter innan han hade lugnat sig tillräckligt för att kunna köra igen. Hans passagerare snyftade de också.
På kvällen ringde Paavo till Seppo. ”Jag är så tacksam över att du har gett mig denna extra tid på jorden”, sa han.
Men på natten kunde Seppo inte sova. Han ältade om och om igen vad han hade kunnat göra annorlunda; hur hans handlande kunde ha orsakat fyra eller fem dödsfall, i stället för att rädda liv.
”Du har nerver av stål”, försäkrade Paavo honom senare. ”Dina kunskaper, din styrka. Du gjorde allt rätt.”
Men händelsen påverkade alla i gruppen starkt. Seppo och Paavo är de enda som har försökt att pimpla igen – men bara en gång – och Soile vägrar att åka tillbaka till viken. Lars har enorma skuldkänslor och gråter fortfarande när han tänker på vad som hände. Ritva och Paavo tänker på olyckan varje dag.
”Finländare visar inte känslor”, säger Ritva. ”Men på nätterna när vi går och lägger oss håller vi varandra i handen och tänker ’vi lever’”.
”Men”, säger Seppo, ”vi har varit vänner med Salminens i många år och olyckan har bara fört oss ännu närmare varandra. Lars och Pirjo har också blivit nära vänner nu.”
Pirjo håller med. ”Jag har sagt till Seppo att jag alltid kommer att krama honom när vi träffas – varje gång, var vi än är.”
”Jag har alltid sett mig själv som psykiskt svag”, säger Seppo. ”Jag trodde att om jag råkade ut för en olycka i min taxi så skulle jag inte veta hur jag skulle hantera det. Som tur var hade jag fel. Åtminstone en gång i livet har jag gjort någonting enastående.”
”Och du som inte ens skulle följa med på fisketuren”, tillägger Paavo. ”Men du fångade några riktigt fina fiskar till slut!”
Vid en ceremoni i Åbo den 17 maj 2013 fick Seppo motta en livräddningsmedalj för synnerligen rådigt ingripande för att rädda en människa från hotande fara.