Internet ger hopp åt barnen

Av Simon Hemelryk

Tack vare datorbåsen får Indiens fattiga barn utbildning.

Två nioåriga pojkar kikar nyfiket på en datorskärm. ”Vad är det här, en tv?” frågar den ene. ”Tryck på knapparna”, säger den andre och pekar på det inplastade tangentbordet nedanför. Hans kompis trycker på nästan alla tangenterna på en gång. Inget händer.
Ytterligare 20 barn från den indiska byn, alla i åldrarna sex till 14, kommer rusande och börjar trängas för att se vad den mystiska nymodigheten är till för. Dagen före hade några män kommit från stan, byggt ett litet hus i tegel mitt i byn och ställt skärmen så att den syntes utifrån genom ett fönster. Allt barnen hade fått veta var att den nya maskinen var till för dem att leka med.
Förslag till hur de ska få liv i maskinen viner genom luften, de allra flesta resultatlösa. Men efter fem minuter märker pojken att när han trycker på vissa knappar flyttas en pil runt på skärmen, och om han klickar på den stora knappen i mitten visas nya bilder. En stund senare klickar han på en logga och kopplas upp på internet. Efter bara ett par timmar har han och hans kompisar lärt sig att spela spel och besöka webbsajter med Disneyfilmer, trots att det är första gången de ser en dator.
Liknande scener har utspelat sig på andra håll i Indien cirka 600 gånger under de senaste tio åren. Datorbåsen, som kallas ”Hole in the Wall” och har kommit till på initiativ av professor Sugata Mitra vid Newcas­tleuniversitetet, har gett tusentals barn från fattiga hem tillgång till dator. Datorerna finns på offentliga platser från Himalaya till centrala Bombay, men det fantastiska är att barnen med hjälp av dem har lärt sig ämnen som engelska och matte helt på egen hand. Några har till och med lyckats byta en utstakad framtid som kroppsarbetare eller bonde mot studier i statsvetenskap, fysik eller bioteknologi på universitet.
Idén till båsen föddes redan 1985. ”Jag undervisade i datorprogrammering i New Delhi och hade just köpt min första dator för 500 pund”, berättar Sugata Mitra, en glatt leende man med behaglig röst. ”Min fyraårige son ville pröva maskinen, men jag sa: ’Glöm det.’ Han fick nöja sig med att titta på när jag använde den.
Några dagar senare kunde jag inte hitta en fil när jag skulle ha den. ’Försök med att skriva in dir/w/p i kommandoraden’, sa min son. Och minsann, jag hittade filen. Efter en månad var han bättre än jag på allt och som alla föräldrar blev jag och min fru övertygade om att vår son var ett geni. Men så pratade jag med några goda vänner och insåg att deras barn också var datorgenier.”
Sugata Mitra skrev en rapport till en utbildningskonferens i Goa 1988 i vilken han hävdade att om barn fick leka med datorer utan vuxnas inblandning, skulle man kunna sålla fram de mest begåvade och låta staten satsa pengar på dem till allas bästa.
”Jag anklagades för att vara fascist”, skrattar den 57-årige professorn, ”och lät saken bero.”

Elva år senare arbetade Sugata Mitra som forskningschef på ett it-företag, NIIT, som utvecklade offentliga datorterminaler av ungefär samma typ som i dag används som biljettautomater på järnvägsstationer. Runt NIIT:s byggnad i New Delhi i utkanten av slumområdet Kalkaji var det ödemark. Grisar bökade i soporna på jakt efter mat, de boende använde området som latrin och för traktens barn fungerade det som cricketplan.
Sugata Mitra bestämde sig för att rigga upp en dator som manövrerades med enbart knappar och med skärmen riktad mot ödemarken. Han antog att den skulle vandaliseras av barnen och att han därigenom kunde få tips om hur datorer kunde göras mer robusta. I det ögonblicket kom han att tänka på sin rapport från 1988. Där fanns potential till något mer än en teknisk studie. Barnen kunde inte särskilt mycket engelska och hade dålig skolunderbyggnad, men om ett eller två av de mest begåvade barnen kunde lära sig att öppna dokument skulle det kanske ge stöd åt hans teori.
Han bad sina medarbetare sätta datorn i ett litet hål i väggen på NIIT:s kontorshus, en meter ovanför marken och skyddat av en metallkåpa som tillät en bekväm arbetshöjd för barn (men inte för vuxna).
Dagen därpå var han försenad till arbetet och såg att en kollega stod och väntade på honom. ”Ungarna har redan lärt sig att surfa!” sa han.
”Har du visat dem hur de ska göra?” undrade Sugata Mitra.
”Ingen vuxen har varit i närheten.”

Sugata Mitra följde barnens aktiviteter från en annan dator och såg att de började spela onlinespel utan hjälp. Efter två veckor gick han in i datorn och hittade ett ordbehandlingsdokument med texten ”Jag älskar Indien” skrivet med bokstäver i flera färger. Åttaårige Rajinder visade hur han hade gjort med en teckenpalett som Sugata Mitra inte ens visste fanns.
Det dröjde inte länge förrän barnens pappor bad dem söka efter arbete åt dem på internet, medan deras mammor ville veta sitt horoskop. ”Precis som jag och min fru hade tyckt att vår son var ett geni, tyckte även de här föräldrarna att deras barn var genier.”
Sugata Mitra satte ut fler datorer i staden Shivpuri i mellersta Indien och i byn Mandantusi i nordöstra delen av landet, där barnen inte talade någon engelska alls. ”Barnen här kan inte ens plöja en åker”, sa de vuxna i byn. ”Hur ska de kunna använda den här engelska maskinen?” Det var en anspelning på att det inte existerade någon sökmaskin på hindi.
”När jag kom tillbaka tre månader senare var det första som barnen frågade om de kunde få en snabbare processor och en bättre mus.”
Barnen hade skaffat sig ett ordförråd på ungefär 200 engelska ord, som ”exit” (avsluta), ”stop” (avbryt) och ”save” (spara).
”Vart och ett för sig förstod barnen väldigt lite, men som grupp på 20 personer kunde de lista ut tillräckligt mycket för att komma igång. De knappade också in enstaka ord som de trodde att de kunde, till exempel ’rit’ i stället för ’rat’. Sökmaskinen frågade då: ”Menar du ’rat’?” Så genom att pröva sig fram lärde de sig engelska med hjälp av datorn.”
Sugata Mitra publicerade en rapport som väckte intresse hos Världsbanken. Banken hade strax innan startat den så kallade Millennium Development Fund och tilldelade Sugata Mitra motsvarande omkring 14 miljoner kronor för att upprepa
experimentet på 23 orter över hela Indien. På vitt skilda platser, som Stock på 5 790 meters höjd i Himalaya, och på en ö i Ganges där terminalerna måste riktas bort från en sjö för att inte barnen ska överraskas av krokodiler, lärde barnen sig att använda datorn på några timmar. På webbsajterna de besökte skaffade de sig dess­utom kunskaper i allt från sport till elektronik.
I byn Kuppam i södra Indien lade Sugata Mitra in information om bioteknologi på datorn och bad barnen att ta del av den.
Han kom tillbaka efter två månader: ”Vi har lärt oss att fel vid kopieringen av DNA-molekyler orsakar genetiska sjukdomar, men annars har vi inte förstått någonting”, förklarade en liten flicka.
”När jag testade dem före experimentet hade de inte ett enda rätt”, berättar Sugata Mitra. ”När jag nu testade dem igen svarade de rätt på 30 procent av frågorna. Jag bad en 20-årig flicka som alla beundrade att tala om för de andra att hon ville lära sig mer om ämnet. När jag kom tillbaka tre månader senare svarade de rätt på 75 procent av frågorna.”
Sugata Mitra såg att en blandning av gruppdiskussioner, egna studier och en önskan om att imponera på kamrater eller vuxna markant ökade barnens motivation att studera på egen hand.
När han 2007 utnämndes till professor i utbildningsteknologi i Newcastle använde han en skola i brittiska Gateshead för nya experiment. Efter mindre än en timme hade en klass som delats in i grupper med fyra elever i varje besvarat sex frågor som ingår i grundskoleexamen enbart med hjälp av internet. Några veckor senare förhörde han barnen utan att de fick lov att använda webben och även den gången klarade de testet utan problem.
”Lärarna undrar om detta verkligen är riktig undervisning”, berättar Sugata Mitra. ”Men om skolan inte går ut på att eleverna ska finna rätt svar och sedan komma ihåg dem, vad går den då ut på?”
Tjugoårige Swapnal Kadam är ett levande bevis för att båsen kan ge varaktiga kunskaper. När en av datorerna sattes upp i hennes skola i den isolerade byn Shirgaon i närheten av Goa 2002 blev Swapnal helt uppslukad av artiklar om rymden.
Hennes pappa var en enkel skoladministratör och hon bodde i en tegelhydda, men datorn blev hennes ingång till lärandet. Hon bestämde sig för att bli astronaut.
”Om jag inte hade haft datorn hade jag blivit hemmafru några år efter att jag hade gått ut skolan. Nu studerar jag till ingenjör med inriktning på aeronautik.”
I en tid då datorer ofta kritiseras för att göra oss isolerade och socialt bortkomna anser Sugata Mitra att idéer som datorbåsen kan föra oss närmare varandra. ”Jag skulle gärna se en inlärningsstation i varenda pub. Samtliga datorbås finns i offentliga miljöer, men ändå har bara en vandaliserats och inte någon har använts till porrsurfning. Om västerländska föräldrar ställde datorn i vardagsrummet skulle barnen mycket oftare säga: ”Kom och titta vad jag har hittat.”
I Indien har han kunnat konstatera att datorbåsen har luckrat upp det strikta kastsystemet så att medelklassbarn undervisas i datorkunskap av smedens söner och datorkunniga flickor får en ställning bland sina killkompisar som de sällan åtnjuter i samhället i stort. Att kunna använda datorer kommer också att bli nödvändigt för fattiga indier om de ska kunna fungera i en värld där allt från att handla mat till att inhämta nyheter görs via datorn. Datorbåsen som skänkts av Indien till länder som Kambodja och Sydafrika har också blivit en framgång.
Datorbåskonceptet har gett Sugata Mitra många priser och även om det nu till stor del leds av NIIT upptar det mycket av hans tid. Men han har aldrig tjänat några pengar på det.
”Jag är samhällsforskare så det skulle kunna färga mina forskningsresultat”, säger Sugata Mitra, som härnäst hoppas kunna ta projektet till Afghanistan och Kina. ”Jag är inte ens stolt över det. Arbetet är inte färdigt och börjar man känna sig stolt kan det få förödande konsekvenser.”
Sugata Mitra fick en hel del uppmärksamhet i medierna i och med framgångarna för filmen Slumdog Millionaire.
”Ja, det stämmer”, säger han och skrattar nervöst. ”Jag kom hem från en föreläsning och fann ett meddelande från NIIT på telefonsvararen som sa att Vikas Swarup [författaren till Slumdog millionaire: vem vill bli miljardär, romanen som filmen bygger på] hade berättat för pressen att han inspirerats av mitt arbete. Jag letade reda på hans mejladress och tackade honom för erkännandet. Till min förvåning svarade han redan efter en timme och berättade att han kände sig hedrad av att jag hade tagit kontakt med honom.”
”Jag tyckte om filmen, men förklarade för honom att min dröm inte är att få se en miljonär utan en Nobelpristagare med rötter i slummen. Det kanske vore ett lämpligt tema för en uppföljare.”

Ur Reader’s Digest 8/2009.

<< Tillbaka