40 roliga och sanna historier ur livet

Redan på fyrtiotalet började våra läsare skickade in drivor med roliga, självupplevda historier i så hög grad att dåtidens redaktörer fick en uppenbarelse: ”Toppen! Billig arbetskraft!” Så föddes humor­spalterna I?Vår Herres hage och Arbetslivat. Ett tidigt exempel: ”En av mina medelålders vänner berättade vilken glädje han och hans fru hade av sin sommar­stuga. I åratal hade de åkt dit och badat och fiskat med ett annat par i deras egen ålder. ’Men om den bara har ett rum, hur bär ni er då åt när ni klär av er och så?’ frågade jag. ’Ja, förr i tiden brukade vi hänga upp en filt för att dela av rummet’, sa min vän, ’men nu tar vi bara av oss glasögonen.’” Sedan dess har våra redaktioner över hela världen fått ta emot miljontals sanna historier, av vilka hundratusentals publicerats. Här presenterar vi de bästa av de bästa.

Helt sjukt!
Vi var verkligen förvirrade. Vi höll på att transkribera medicinska inspelningar när en kollega stötte på följande förvrängda diagnos: ”Den här mannen har falitnerfranetrit.” Eftersom hon aldrig hade hört talas om sjukdomen dubbelkollade min kollega med läkaren. Efter att ha lyssnat på inspelningen skakade han på huvudet. ”Den här mannen”, sa han och översatte åt henne, ”har fallit ner från ett träd.”

Enligt reglerna skulle alla utskrivna patienter köras ut från sjukhuset i rullstol. Under min tid som sjuksköterskeelev såg jag en redan påklädd äldre herre som satt på en säng med en resväska vid fötterna. Han insisterade dock på att han inte behövde någon hjälp att lämna sjukhuset. Efter ett kort samtal om att regler faktiskt är till för att följas gick han motvilligt med på att låta sig rullas iväg till hissen. På vägen ner frågade jag om hans fru skulle komma och köra honom hem. ”Det tror jag inte”, sa han. ”Hon är nog kvar där uppe på salen och tar av sig sjukhuskläderna.”

Det var en hektisk dag på barnkliniken när jag i hastigheten gav en ung patient en urinprovsbägare och bad honom gå iväg och kissa i den. När han kom tillbaka lämnade han tillbaka bägaren, som var lika tom som förut, och sa:?”Jag behövde inte använda den, det fanns en toalettstol där inne.”

Jag var supernervös inför min stundande operation. Saken blev knappast bättre av att sköterskan som tog emot mig frågade: ”Har ni genomgått en hysterektomi förut?”

Oväntad reaktion
När jag var på bio nyligen hörde jag inte dialogen på grund av två pladdrande kvinnor som satt framför mig. Till slut stod jag inte ut längre. Jag knackade den ena av dem på axeln och sa: ”Ursäkta, jag hör inte.” ”Det får jag verkligen hoppas”, svarade hon. ”Det här är nämligen ett högst privat samtal.”

Min man bestämde sig för att sätta in en ny strömbrytare i vårt sovrum. När han hade sågat upp ett hål i väggen upptäckte han en hemlig gömma med massor av små flaskor och askar. ”Älskling!” ropade han upphetsat till mig. ”Kom upp och se vad jag har hittat!” Jag rusade dit och insåg snabbt att hans nästa uppgift skulle bli att laga hålet som han just gjort i baksidan av vårt medicinskåp.

Äktenskaplig (o)lycka
I samma stund som jag kom in på postkontoret lade kassörskan märke till de nya örhängena som min man hade gett mig.
”Det där måste vara äkta diamanter”, sa hon.
”Det stämmer”, svarade jag. ”Hur kunde du veta det?”
”Ingen skulle köpa så där små fuskdiamanter”, sa hon.

När en kvinna på kontoret där jag jobbar nyligen förlovade sig gav en av våra kolleger henne några råd. ”De tio första åren som gift är de tuffaste”, sa hon.
”Hur länge har du varit gift?” frågade jag.
”I tio år”, sa hon.

Barnsligt
Vi skyndade iväg till akuten med vår fyraårige son Ben. Han hade en fruktansvärd hosta, hög feber och kräktes. Efter att ha undersökt honom frågade läkaren Ben vad han tyckte var allra värst. Ben tänkte efter en stund och svarade sedan med hes röst: ”Det är nog min lillasyster.”

På väg hem från miniorscouterna ställde mitt barnbarn den stora frågan till sin far. ”Pappa, jag vet att bebisar kommer från mammors magar, men hur kommer de egentligen in dit?” frågade han oskyldigt.
Min son hummade och harklade sig ett tag. Med harmsen blick tog sedan mitt barnbarn till orda: ”Du måste inte hitta på någonting, pappa. Det är okej om du inte vet.”

Medan jag körde mina två små pojkar till en begravning försökte jag förbereda dem genom att berätta hur en begravning går till och vad vi tror händer efter döden.
Pojkarna uppförde sig väl under ceremonin. Vid gravplatsen insåg jag dock att jag inte hade förklarat allting fullt så ingående som jag trott. Med hög röst sa min fyraåring: ”Mamma?” ”Ja”, viskade jag.
”Vad är det som ligger i lådan?”

En familj firade sin dotters femårsdag på en restaurang. Flickans pappa märkte att hon tittade sorgset på ett älghuvud som hängde på väggen. Någon hade satt en partyhatt på älgen. Pappan ställde sig på knä bredvid henne och förklarade varför en del människor jagar djur.
”Jag vet”, sa barnet och snyftade. ”Men var det verkligen nödvändigt att skjuta honom under hans födelsedagskalas?”

När vi träffades för sista gången i föräldragruppen tog barnmorskan med oss till BB.
Vi stod samlade utanför dörren när en kvinna, som helt uppenbart hade värkar, och hennes nervöse man kom inrusande. När mannen fick se vår grupp med gravida kvinnor greps han av panik: ”Herregud! Titta så lång kö det är!”

När min man var stationerad utomlands kom vår fyraåriga dotter fram till att hon ville ha en lillebror. ”Bra idé”, sa jag till henne. ”Men tycker du inte att vi borde vänta tills pappa kommer hem?”
Men hon hade en bättre idé och viskade konspiratoriskt: ”Ska vi inte ta och överraska honom?”

Det är inte många utanför militären som vet vad en kvartermästare gör, så under mitt hangarfartygs familjedag demonstrerade jag en procedur som kallas semaforering; jag tog mina ?aggor och signalerade en tänkt båt.
När jag var klar pekade jag på en liten flicka längst fram och sa: ”Då vet du alltså vad det är jag gör nu?”
”Ja”, svarade hon. ”Du är hejaklacksledare.”

En kvinna på vårt kontor kom på besök med sitt nyfödda barn och sin sjuårige son. Alla samlades runt bebisen och pojken frågade: ”Mamma, kan jag få lite pengar att köpa en läsk för?”
”Vad säger man då?” sa hon.
Han svarade: ”Du är smal och snygg.”
Kvinnan stack ner handen i sin börs och gav sin son pengarna.

Dålig tajming
När en nunna föll ihop på säljarens kontor på semesterorten där vi har en andelslägenhet, rusade säljaren så fort hon kunde bort till sin chef.
”Det kom in två nunnor på ett kontor och en av dem svimmade!” utbrast hon andfått.
Chefen var lugn som en filbunke. Han bara tittade på henne.
”Tänker du inte göra någonting?” sa säljaren.
Han svarade: ”Vadå? Jag väntar på att få höra poängen.”

Trots att jag var i desperat behov av ett jobb struntade jag i att söka ett som jag hittade på en jobbsökarsajt. Det var en ledig tjänst som tekniker på ett reningsverk. Ett av kraven var: ”Måste kunna simma.”

Mitt allra första riktiga jobb var att paketera skinka på en påläggsfabrik. En dag när jag var på väg ut genom fabriksgrindarna gick jag bakom en kvinna som var ganska rund om magen. Ja, det var i alla fall vad jag trodde. Just när hon passerade vaktkuren föll emellertid ett stort paket skinka ner ur hennes kjol. Innan vakterna hann reagera svängde hon runt och skrek: ”Okej, vem kastade det där skinkpaketet på mig?”

När företag slås ihop oroar sig personalen ofta för att det ska bli uppsägningar. När firman som jag arbetar för köptes upp kände jag likadant. Det verkade också som om mina farhågor skulle besannas när ett foto av den nyligen sammanslagna personalstyrkan dök upp på företagets webbplats. Under bilden stod följande ord: ”Uppdateras dagligen.”

Skratt på resan
Under vår första dag på en semesterort bestämde min fru och jag oss för att gå ner till stranden. När jag gick upp på vårt rum för att hämta något att dricka var en av hotellets städerskor i färd med att bädda vår säng. Jag tog min kylväska och var på väg ut när jag stannade och frågade: ”Kan vi dricka öl på stranden?”
”Ja, men visst”, svarade hon, ”men först måste jag bli klar med resten av rummen.”

Min kompis John och jag ville verkligen se oss om i världen, så vi mönstrade på en norsk fraktbåt som jungmän. Vi vidareutbildades så småningom till rorsmän och John fick sin första lektion av styrmannen, en garvad men vänlig vithårig sjöfarare. John höll kursen som han hade fått när styrmannen sa: ”Lägg dig åt styrbord.” John, som kände sig mycket nöjd med att han visste åt vilket håll styrbord var, lämnade rodret och gick bort till instruktören. Medan rodret svängde fram och tillbaka sa styrmannen artigt: ”Skulle du kunna ta med dig fartyget, tack?”

När min fru och jag häromåret flög andra klass hörde vi en steward fråga de dyrt betalande passagerarna i första klass: ”Önskas Chardonnay eller Bourgogne?”
Några minuter senare drogs förhängena mellan de båda avdelningarna undan och stewarden rullade fram vagnen till vår rad. ”Ursäkta mig”, sa han och tittade ner på oss, ”Vill ni kanske ha ett glas vin? Vi har vitt och rött.”

Tryck ”fyrkant”
När pappas parabolantenn pajade hörde jag honom prata länge och väl med supportavdelningen per telefon. Han drog ut tv:n från väggen och beskådade virrvarret av kablar som vällde ut från apparatens baksida. Han såg fullkomligt överväldigad ut.
”Okej. Så här gör vi”, sa pappa till slut till teknikern. ”Jag lägger på luren och studerar på högskolan några år. Sedan ringer jag tillbaka så kanske vi förstår varandra bättre.”

Min drygt 50-åriga väninna Nancy och jag bestämde oss för att visa hennes mamma hur fantastiskt internet är. Vårt första drag var att gå in på en populär söktjänst. Vi berättade för henne att hon kunde få svar på vilken fråga som helst. Mamman var väldigt skeptisk tills Nancy sa: ”Det är sant. Skriv bara vad du letar efter.”
Jag satt redo med fingrarna på tangentbordet medan Nancys mamma tänkte efter. Sedan sa hon: ”Hur mår min faster Helen?”

En präst som jag känner har en standardliturgi för begravningar. För att göra ceremonierna personliga använder han sök och ersätt-kommandot på datorn och byter ut namnet på den avlidna från den tidigare begravningen mot namnet på nästa begravnings avlidna. Nyligen skulle han byta ut namnet Maria mot Edith.
Begravningen den följande dagen gick enligt planerna, tills församlingen mässade den apostoliska trosbekännelsen. ”Jesus Kristus”, läste de i det förtryckta programmet, ”som föddes av jungfrun Edith.”

Jag känner mig alltid så otillräcklig när jag pratar med en mekaniker. Därför bad jag en vän om hjälp när min bil började låta konstigt. Han vet allt om bilar och berättade för mig hur jag skulle förklara problemet när jag lämnade in bilen på verkstaden. När jag kom dit reciterade jag stolt: ”Det är något problem med tajmingen och det hörs för tidiga tändningsknack som skulle kunna skada ventilerna.”
Medan jag självbelåten sneglade över mekanikerns axel såg jag vad han skrev i sitt protokoll: ”Damen säger att den låter konstigt.”

Ovanligt korkat
Halvvägs genom middagen en kväll berättade vår vän Jim om sin tid som fotbollsspelare i skollaget, där han varit defensiv forward.
”Ägnade du dig åt någon sport under skoltiden, Mike?” frågade hans fru mig.
”Ja”, sa jag. ”Jag höll på med skytte.”
”Vad kul!” sa hon. ”Anfallare eller försvarare?”

Min vän var chockad. Hon hade läst att vår hemstat Kalifornien i en nyligen genomförd undersökning hade hamnat så långt ner som på 47:e plats på en lista över landets smartaste delstater. ”Fattar du?” rasade hon. ”Vi blev 47:a av 52!”

Eftersom jag var ny som patient var jag tvungen att fylla i ett formulär för läkarens register. Sköterskan som läste igenom formuläret lade märke till mitt ovanliga efternamn: Nalywajko.
”Hur uttalas det?” frågade hon.
”Na-li-wai-ko”, sa jag, stolt över min ukrainska bakgrund.
”Vad fint”, sa hon och log.
”Ja, det är melodiskt”, svarade jag.
Sedan frågade hon med vänlig röst: ”Och vilken del av Melodien kommer er familj från?”

Här är några tidningsredaktörer som verkligen inte hymlar med sina misstag. Ur Silver City Daily Press i New Mexico: ”På grund av tekniska problem utelämnades av misstag tisdagens sida 7 och ersattes av måndagens sida 7. I dag utgörs sidan 5 av tisdagens förstasida, medan sidan 6 är rätt sida 7 från i tisdags.”

Av någon anledning kunde inte bokhandelsbiträdet få datorn att känna igen mitt kundkort. Jag kikade över hennes axel på bildskärmen och sa: ”Där har vi i alla fall ett problem: Mitt födelsedatum står angivet som den 31 december 1899.”
”Ja”, sa min man. ”Hon är född i juni, inte i december.”

Vid 82 års ålder ansökte min man om sitt allra första pass. Han fick veta att han behövde ett födelsebevis, men hans födelse hade aldrig blivit officiellt registrerad.
När han förklarade sitt dilemma för mannen som ansvarade för pass­ansökningarna fick han ett svar som inte var till någon större hjälp. ”Det är okej”, sa tjänstemannen. ”Det du kan göra är bara att skaffa ett attesterat intyg från den läkare som förlöste er.”

<< Tillbaka